Våren är bäst i poesin

Ofta har jag på lördagsmorgnar vaknat av klockradion som satt i gång – utan att något hörts i den, mer än en kvist som bryts, och ett återhållet andetag. Det är »Naturmorgon« i P1. Deltagarna talar med låga röster för att inte störa naturens tidiga morgonbestyr. Sedan utbrister de, Titta en märgpipa! Nej, det är en dammvippa! De har tillgång till något som är stängt för mig.

Nu är det mitten på april och vintern försöker klamra fast naturen i ett skräpigt stilleben, fastän riktningen mot fet vemodsgrönska är obeveklig. Detta är driften hos allt levande, man hänger sig kvar fast man är dömd att gå under, som i ett dåligt äktenskap, som i livet självt. Brytningstiderna är lika förunderliga varje år, och smärtsamma. Det avspeglas aldrig så starkt som i skiftet mellan vinter och vår, snö och barmark, död natur och nyutslagna blommor. Men mer än så förnimmer inte jag, ty inför naturen är jag avtrubbad. Jag kan inte lära mig blommornas namn även om jag försöker, inte heller trädens eller djurens.

Och på påskdagen sitter jag på en middag ute på vischan i norra Uppland och frågar vad det är för krukväxt som står i fönstret. De uttrycker stor förvåning när de svarar att det är en pelargon. Att den är hemtrevnadens symbol känner jag till, men vet inte hur den ser ut. Och fast jag nu tittar noga på blomman kommer jag inte nästa gång att kunna identifiera en pelargon. Ett samtal utbryter om pelargoner, någon har varit på ett föredrag som varade i två och en halv timme och bara handlade om dem. En yngre man säger att han inte tycker om lukten av pelargoner. Nej just det, säger en kvinna, det luktar speciellt om bladen. Jag går fram och gnider på bladen och undrar vad det är med mig som inte på deras naturliga sätt bär med mig dessa kunskaper och referenser som uppenbarligen är allmängods.

Människors olikheter är vi uppfostrade att inte lägga för mycket märke till. Det är av olika skäl ett tecken på humanitet och civilisatorisk förfining att inte fixera sig vid vilken sort en människa tillhör, utan blott se hennes mänsklighet. Men i naturen gäller andra normer för människornas uppförande. Att bara se en blommas blommighet utan att kunna pricka in blommans namn och familj, att endast se trädets trädighet och fågelns fågelskap utan kännedom om underavdelningarna tyder på ett trubbigt medvetande och ger en torftig utblick. Den som inte urskiljer skillnader ser mindre, naturtillvaron blir fattigare. Att klassificera och dela in i grupper är en manifestation av seendet, en ofrånkomlig följd av iakttagelsen. Ju flera och mindre skillnader man ser desto större blir behovet av grupper och benämningar, och desto mer uppfattar man av livet. Det gäller alla detaljer och all iakttagelseförmåga, inte bara på naturens område. Min är underutvecklad just där. En dag i en trädgård med en räfsa bland torra fjolårslöv är en förlorad dag, medan ordet fjolårslöv i stället gör mig alldeles levande, ett underbart ord i svenska språket. Och TS Eliots dikt »Det öde landet« läser jag gärna: »April är den grymmaste månaden, den driver/ syrener ur den döda marken, blandar/ minne och åtrå, kittlar/ stela rötter med vårregn./ Vintern höll oss varma, täckte/ jorden med glömskans snö, närde/ en rest av liv med skrumpna rotfrukter.«

Men utanför konsten ser jag inte naturen, observerar och iakttar den inte, och det är en stor brist. Staden däremot känner jag mig hemma i och ser. Där kan jag i lugn och ro tänka på sådant som intresserar mig och som jag urskiljer detaljer och fina nyanser i: idéer, människans beteende, psyke och kropp, hennes vara, språket.

Den svenska skolans lägre stadier minns jag som starkt inriktad på naturen, ganska lite på idéer, människans vara och språket. Det kan vara ett falskt minne, men eftersom barn förmodas vara roade av allt naturligt och naturen lär vara svenskens religion verkar det rimligt. Jag minns pressade löv i ritboken, evinnerliga blåsippor, harspår i snön som vi skulle lära oss att skönja, de olika sädesslagens utseende, kons mage, ståndare och pistiller. Det kändes aldrig verkligt.

Eliots dikt fortsätter så här: »Sommaren överraskade oss, kom över Starnberger See/ med en regnskur; vi väntade i kolonnaden/ och gick sen vidare i solskenet, in i Hofgarten,/ och drack kaffe och pratade en timme.«

***

För övrigt hade min gardenia dött när jag kom hem efter påskfirandet i naturen. Det gjorde mig faktiskt ledsen trots allt, dess vita blommor är oändligt väldoftande och vackra, och det är märkligt att skåda hur de vecklas ut ur en hårt lindad ljusgrön knopp. Att den heter gardenia vet jag därför att det stod så på en skylt i blomsterbutiken.

Text: Lena Andersson