Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Militär makt devalverad

20 år efter murens fall finns nu förutsättningarna att återstarta nedrustningsarbetet och göra slut på kalla kriget.

Återkomsten till humant och rationellt tänkande i Vita huset känns som en enorm lättnad. Bushadministrationens övertygelse att världens politiska arkitektur kunde bestämmas i Washington och genomdrivas med amerikansk militär övermakt ledde till smärtsamma kollisioner med verkligheten. Det är paradoxalt att fröna till denna övertro kanske såddes i ett annat skede då många kände enorm lättnad, nämligen då Sovjetunionen föll samman och USA blev världens enda militära supermakt.

Europa firar nu att det är 20 år sedan murarna föll och de östeuropeiska länderna blev fria. Några år av välkommen avspänning och nedrustning följde men man missade  tillfället att sluta fred efter det kalla kriget och att leda världen till mer omfattande nedrustning. Nato förlorade sin fiende men bestod och ett försvagat Ryssland tillfogades en första förödmjukelse genom att stater som hört till den upplösta Warszawapakten upptogs som medlemmar i  Nato.

Med Bush-administrationen kom förakt för internationella avtal och kompakt ointresse för nedrustning. I stället blev det – särskilt efter 9/11 – satsningar på missilförsvar, rymdkrig och nya kärnvapen. Man förklarade sig beredd att slå till militärt var som helst när som helst. Först med Irak-kriget undergrävdes tilltron till militär överlägsenhet som medel att lösa politiska problem. Också bristerna på framgång i Israels militära kampanjer i Libanon och Gaza  har devalverat  värdet av militär makt i dagens värld.

När Obama i kampanjen inför presidentvalet uttalade sig emot »meningslösa krig« och för förhandlingar, diplomati och nedrustning så var det ett budskap som USA var moget för. Lika glädjande är att han mitt i den globala finanskrisen har kraft att ställa om kursen i den amerikanska utrikespolitiken från konfrontation och konflikt till lyhördhet, förhandlingslösningar och nedrustning.
De amerikanska väljarna är trötta på krig och vapenskrammel men de vill inte att USA ska förlora sin militära dominans och i kongressen finns det gott om ledamöter med militära industrier i sina valkretsar. Att öppna dörrarna för nedrustning är ingen enkel uppgift. Arbetet har inletts med stor skicklighet och – hittills smärre – eftergifter för att vinna brett stöd.
Obama uttalar visserligen sitt stöd för eliminering av alla kärnvapen, men han lugnar skeptikerna med att det är ett långsiktigt mål som han knappast tror ska nås under hans egen livstid. Han inriktar sig i stället på en lång rad mindre högtflygande men centrala projekt för rustningskontroll och nedrustning.

En förutsättning för framgång är att opinion och regeringar världen runt nu sluter upp kring initiativen att reducera kärnvapnens antal och roll. Viktigast är att samförstånd får ersätta frost i relationerna mellan Washington, Moskva och Beijing. En hoppfull upptakt gjordes då Obama och Medvedev möttes i London den 1 april. De förklarade att de var redo bryta upp från det kalla krigets mentalitet och enade sig om att stödja en lång rad åtgärder som syftar till nedrustning och minskad spänning.

Högst på listan för praktisk handling står att USA och Ryssland under detta år ska demonstrera sin vilja till nedrustning genom att i en fortsättning till ett utlöpande avtal enas om en minskning av antalet vapenbärare och nukleära stridsspetsar och fortsatta ömsesidiga inspektioner. Om man lyckas i detta och om Obama lyckas förmå den amerikanska senaten att godkänna det fullständiga provstoppsavtalet och öppna för dess ikraftträdande skulle hoppet spira om förbud mot tillverkning av klyvbart material för vapenändamål, om förbud mot stationering av vapen i rymden, om  minskning i alla kärnvapens­arsenaler och om globalt samarbete mot vidare spridning av kärnvapen.

Sverige har lovvärda ambitioner att som ordförandeland utforma  en ledande roll för EU i världens ansträngningar att möta klimathotet. Vågar man hoppas att den svenska regeringen också ska upptäcka att den nedrustningsfientliga administrationen Bush är borta och att det i dag skulle vara av stort värde att mobilisera EU till stöd för avspänning och nedrustning? Norge, som sedan några år bär ledartröjan i Nordens nedrustningsteam, är ju inte medlem i EU.

***
För övrigt anser jag att stora byggnader i grå  betong är trista.  Posten borde måla sin långa kloss i Tomteboda ljust postgul och kanske Vattenfall kunde  klä sina kärnkraftverk i himmelsblått kakel.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera