En rekyl mot revolutionen

Text: Lisa Bergman

Foto: Behrouz Mehri/Scanpix

När Ali Hajighasemi i slutet av 1990-talet återvände till sin hemstad Gorgan i nordöstra Iran efter tjugo års exil i Sverige förbluffades han av de stora förändringar som inträffat sedan han flydde landet. Uppenbara skillnader var att den lilla provinshuvudstadens invånarantal hade trefaldigats och att gatorna var fulla av kvinnor. Mer subtilt var att höga tjänstemän på ortens myndigheter talade böndernas landsortsdialekt – sådana poster hade tidigare bara kunnat innehas av den persisktalande överklassen. Och på hans välkomstfest trängdes välutbildade, försigkomna unga kvinnor omkring honom med nyfikna frågor om livet i Sverige.

– Det hade varit otänkbart tjugo år tidigare, säger Ali Hajighasemi, numera doktor i sociologi vid Södertörns högskola som regelbundet återvänder till sitt gamla hemland.

Den bild som tecknas av Iran i Sverige handlar ofta om ett motsägelsefullt land där en fattig landsortsbefolkning, förförd av religiösa fundamentalister, kontrasteras mot den välbeställda högutbildade medelklassen i storstaden.

Men sanningen är att de konservativa traditionalister som regerat landet sedan shahen flydde 1979 har satsat på Irans fattiga, outbildade befolkning och att deras insatser gjort vissa avtryck. Analfabetismen har nästan halverats, kvinnors tillgång till högskolan har ökat från enstaka fall till 60 procent av antalet platser och urbaniseringen har lett till att 70 procent av landets befolkning numera bor i städerna. Teherans befolkning har till exempel ökat från 2 miljoner till 17 miljoner på 30 år.

– Skillnaderna mellan stad och landsbygd har planats ut och i dag finns det en ung generation som ställer helt andra krav på modernisering och demokratisering, säger den svenske socialdemokraten Ardalan Shakarabi som är aktiv i debatten om Iran.

Irans demografiska karta i sig talar för förändring: mer än två tredjedelar av lan­dets befolkning är under 30 år, vilket bäddat för de pågående protesterna. Eller är det en grov förenkling? Många vittnar också om hur fattigdom, kvinnoförtryck och fundamentalism fortfarande håller den iranska befolkningen i ett järngrepp. Sohaila Dashti som är ordförande i Förenade föreningar för ett fritt Iran radar upp problem som består: en arbetslöshet på 25 procent, för kvinnor runt 45 procent, en fat­tigdom som enligt myndigheterna ligger på 30 procent, 200 000 gatubarn bara i Teheran, 15 miljoner av landets 70 miljoner har missbruksproblem.

– Visst kan bättre utbildning vara en faktor bakom den här politiska rörelsen, men förtrycket är så mycket större och starkare, säger hon.

Men även Sohaila Dashti framhåller att den iranska kvinnorörelsen vuxit dramatiskt de senaste åren. Sedan den iranska domaren och människorättsaktivisten Shirin Ebadi vann Nobelpriset 2003 har kvinnorörelsen formligen exploderat, vilket syns tydligt på bilderna från Teheran där kvinnor demonstrerar utan huvudduk.

– Det är en superstark rörelse och det händer enormt mycket just nu – men det är fortfarande barbariska lagar som styr vad kvinnor kan och får göra, säger den svenska riksdagsledamoten Maryam Yazdanfar.

Genom att satsa på höga nativitetstal, alfabetisering och upplysning har Irans fundamentalister fostrat en växande, ung medelklass. Men bildning leder till ifrågasättande och många av dem som nu syns på gatorna i Teheran har lyfts ur fattigdom och analfabetism av samma regim som de nu kritiserar.