Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Minnesord

Lennart Persson

Musikskribent, dog den 18 maj, 58 år gammal.

Ingen vet exakt hur många som sörjer Lennart Persson. Den respekterade skribenten och skivhandlaren berörde på oändligt många nivåer. Familj, vänner, kolleger, bekantskaper och läsare kämpar nu med den plötsliga förlusten av en passionerad auktoritet och stilist. Nätet svämmar över av minnesord från alla håll. Läsaren Mattias Bergqvist skriver träffande på musiksajten Rootsy att »Han hade alltid tid över, även när han inte hade det«.

Många ville åt Lennarts tid och ibland blottade han sig inför sina närmaste som pressad. Utåt var det alltid genuint intresse som mötte motparten, oavsett om det var en tonåring i skivbutiken, en kollega som behövde råd eller Nick Lowe, Maria McKee eller Jeffrey Lee Pierce som ville fylla igen minnesluckor i den egna karriären.

Lennart var mer förtjust i att arbeta, umgås och ha trevligt än att gå till doktorn, men hade bokat tid med anledning av magont. Bengt Lagerberg, batterist i Cardigans och sedan nio år hans hängivne svärson, träffade honom dagen innan och blev övertygad om att han hade gulsot. På akuten upptäcktes samma cancer som tog Lennarts far och farfar. I sjuksängen vigde han och hans älskade Bera Nordal sig. »Han var jämt stressad, men större livsnjutare har jag inte sett. Han dog lycklig, förälskad, nygift, utan ångest« säger Lagerberg.

Lennarts och Peter Thulins butik Musik & Konst vid Triangeln i Malmö har i 30 år varit ett mecka för musikintresserade, och säg den musikskribent som Lennart inte har påverkat sedan han började på Arbetet 1973. När svenska medier dominerades av musikvänstern dansade han motvals i arbetarrörelsens spalter.

Han skrev i SDS, Expressen, DN, Aftonbladet, Kvällsposten, Trots allt, Livets goda, Sonic, Schlager, Slitz, Pop, Bibel och Gidappa, medverkade i National­encyklopedin, tv, Bibliotekstjänst, Kulturrådet, skrev böcker, producerade och gav ut skivor, och tilldelades 1997 P3:s och Hultsfredsfestivalens hederspris för pedagogiskt arbete i musikens tjänst. Han startade även två eviga referenspunkter i svensk poplingo: Tidningarna Larm och Feber, den senare till slut förvandlad till en bejublad sajt tillsammans med Jan Gradvall, Mats Olsson och Andres Lokko.

Maria Anderberg, kulturproducent som 17 år gammal fick Lennart som ciceron i musikvärlden, har sparat ett fax från 1993: »Du skriver så man nästan blir förälskad. Nu är det dags att göra något åt karriären. Jag har en plan. Ring på torsdag. Gör det«. Lennart fixade stipendium, presenterade henne för Maria McKee och uppmuntrade henne till slut att börja skriva egna låtar. Hon ringde honom utan att veta att han låg för döden, han berättade inget: »Han var alltid den som tröstade mig – kanske han inte orkade säga det. Jag har sett honom låg, men aldrig sur eller arg. Han var väldigt kär och lycklig. Allting var så bra nu«.

Brevbäraren Gert-Olle Göransson var en av få som var med vid dödsbädden. Han och Lennart hade mötts i jazzen och förenats i punken, konsten och maten – tillsammans skulle de som pensionärer dricka bourbon och lyssna på alla plattor som fick hyllorna att bågna. Kanske till och med klassisk musik, som han hade lyckats få Lennart att lyssna på under senare år. Två dagar före resan till akuten stod Lennart i Gert-Olles galleri Ping-Pong på miniskivmässa, drack öl och snackade med alla. »Ingen hade en tanke åt det hållet. Han ställde upp för så många till hundra procent. Man får komma ihåg det roliga, får spela mycket Gregory Isaacs i sommar, minnas grillfesterna på stranden, alla konserter. Saknaden blir enorm«.

Eller så kan man trösta sig som Bengt Lagerbergs och Emma Perssons fyraårige son Otis, som älskade utflykterna med Lennart och frågade mamma om morfar har åkt till himlen. »Det finns det de som tror, jag vet inte – han är nog i våra hjärtan nu«. Kort senare satt gossen naglad framför ett avsnitt av Skrot-Nisse, där Skrot-Nisses son Kalle ensam diggade rock i sitt lilla rum ovanför skrotupplaget. Otis flyttade närmare tv:n, knackade på sitt hjärta och sade »Hör du morfar att det är Elvis?«.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera