Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Minnesord

Pontus Olsson

Inspelningstekniker, dog 24 maj 2009, 60 år gammal.

»Vem är den där Pontus Olsson, han är ju med på varenda skiva?« Det var Håkan Hellström som undrade.

Artister, journalister och branschfolk var samlade för releasen av ett samlingsalbum med svenska rocksångare. Runt bordet satt Mauro Scocco, Plura och Mats Ronander. Plötsligt svarade Håkans närmaste bordsgranne utan några åthävor: »Det är jag.«

Pontus Olsson var en av Musiksveriges verkligt tongivande doldisar. Under tre decennier tillhörde han landets mest efterfrågade inspelningstekniker och skruvade fram ljudet på hundratals album. Hans diskografi är en katalog över de senaste 30 årens svenska populärmusik, från Mikael Wiehe till Amanda Jenssen via artister som Eldkvarn, Ulf Lundell, Wilmer X, Sophie Zelmani och Bo Kaspers Orkester.

Som många i min generation, fick jag upp ögonen för Pontus då Atomic Swing slog igenom i början av 90-talet. Hur kunde denne tystlåtne flintskallige farbror, som jag ofta mött i studiokorridorer, göra något så hippt?

Inspelningsteknikern utgör länken mellan musiker och studions tekniska utrustning. Han ser till att musiken fastnar på band (i dag i datorn) och skapar »rätt ljud«. De bästa studioteknikerna är noggranna, snabbtänkta, flexibla, musikaliska, lyhörda och kreativa. Det vill säga som Pontus.

Yrket innebär ett medvetet val bortom strålkastarljuset. En roll som sällan lockar de mest extroverta. Men även sedd som representant för sin kår, var Pontus Olsson anmärkningsvärt lågmäld. Han svarade ofta med en norrländsk inandning och valde att förvara sina guldskivor i garderoben.

Genom att hålla låg profil, lämnade Pontus utrymme för tankar, idéer och svällande artistegon. Sina egna åsikter portionerade han ut sparsamt. Om han inte hade något att säga, då sa han inget.

Ibland kunde Pontus ordknapphet orsaka irritation. Jag minns situationer då bandet i studion frågade om Pontus åsikt, för att sedan vänta på ett svar som inte kom. Det var som att dra i handbromsen, allt stannade upp.

Vännen och kollegan Niclas Frisk menar att sådana moment var »priset man fick betala«.

Pontus,  som egentligen hette Per Otto Robert, växte upp med tre systrar i Motala. Pappa Robert var ingenjör och arbetade på radio- och tv-tillverkaren Luxor innan han startade egen importfirma i elektronik. Med håret på ända och klippkort över Atlanten tillhörde han stadens profiler.

Ihop med mamma Anna-Greta stöttade han sin sons musikintresse. När Beatles exploderade 1963 var Pontus femton. Han bytte genast piano och klarinett mot en gitarr, och bildade tillsammans med tre vänner bandet Beathovens.

Utan att nå den översta divisionen levde gruppen mitt i den första unika pop­yran; medverkade i »Drop-In«, turnerade med Hep Stars och agerade förband till idolerna The Who.

Vid skivinspelningar i Stockholm såg de väluppfostrade bandkamraterna, med viss förskräckelse, hur Pontus stod på sig gentemot proffsen i studion. Med fjunig haka styrde han inspelningen med mild envishet. Samma envishet som Sveriges artist­elit sedermera lärde sig att uppskatta.

Då Pontus vid mitten av 70-talet gick ut Chalmers och började sitt yrkesliv hade pop blivit politik. Det gällde att välja sida, inte minst i musikbranschen.

Pontus diskografi vittnar dock om en professionellt fördomsfri attityd. Under 80-talet spelade han å ena sidan in proggiganter som Wiehe och Afzelius; å andra sidan jobbade han med schlager- och dansbandsartister i Skara. Han valde att se personen han jobbade med, inte artisten.

Jag tillbringade stora delar av sommaren 1998 med Pontus. Såg honom putsa sina glasögon och mecka med den allestädes närvarande Tandberg-bandspelaren. Men jag lärde inte känna honom. Och jag undrar hur många som egentligen gjorde det.

Pontus bildade aldrig familj. Precis som i studion, tycks han ha valt att sitta lite bredvid även i livet. Han samlade på Beatlesböcker och Kalle Anka, och log i mjugg åt personer som »mognat«. Samtidigt var han intresserad av politik och världshändelser.

Nu är det för sent att lära känna honom. Och att fråga om hans åsikt är definitivt lönlöst. Musiksverige får försöka klara sig utan »den där Pontus Olsson«.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera