Kultur

Svenskare än sillen

Radioprogrammet när vårt sug efter intima avslöjanden och odlar en svensk sommarnationalism.

Jag minns inte när det var, eller ens vem som pratade. Men det stod helt klart under den här soliga halvannan timmen att det inte var radiohistoria som skrevs. Det var ett av de tråkigaste sommarprogrammen någonsin, en gammal träig diplomat som berättade om de möten, förhandlingar och ratificeringar som berikat hans spensliga tjänstemannaliv på ett sätt som förmodligen inte skulle ha fått honom att framstå som en spännande person ens om manuset hade publicerats i UD:s årsberättelse, än mind­re i Sveriges Radios »Sommar«.

Men så, plötsligt som en hagelskur i juli, gjorde han en manöver som fick mig att minnas det där programmet bättre än alla andra sommarprogram. Det var en så oväntad koppling, mitt i all trögflytande byråkratlingo. Han sa: » … och det var under den tiden som jag och min fru alltid brukade lyssna på den här låten när vi älskade.«
Sedan spelade han musik. Det var disco från 70-talet. Det kan ha varit Diana Ross. Och jag tänkte att där någonstans, i den vändningen, fanns en roman att skriva. Eller åtminstone en novell. Eller allra minst en dikt. För en kort sekund så tittade människan bakom den omsorgsfullt lagda diplomatmasken fram.

Hur vacker än vändningen var så är det ofrånkomligt att en del av min förtjusning har att göra med vanlig, enkel snaskighet. Det är lite spännande att få veta vad som händer i kändisarnas intimsfärer. Eva Clementi, som forskar om »Sommar« på JMK, tror att det är en förklaring till programmets popularitet. Hon menar att »Sommar« var väldigt tidigt ute med en kombination som många andra medier eftersträvar. Sommarpratet satte ramarna för att göra någonting som var unikt, känslomässigt berörande, och personligt.

– Just det faktum att sommarvärdarna fick prata om sig själva, under en lång programtid, gjorde att de kunde känna sig bekväma med att öppna vissa dörrar in i det privata, säger hon.

En annan förklaring till att programmet blivit så långlivat är, enligt Eva Clementi, att det har en ovanligt bra förmåga att anpassa sig efter rådande medieklimat. Det är lätt att låta sig luras till att tro att »Sommar« är en lite omodern kvarleva i radioutbudet. För att det har gått så länge. Och för att signaturmelodin låter så vansinnigt old school.

Men »Sommar« är ingen kusin till sjöväderrapporten eller »Dagens dikt«, för att nämna några gamla statiska dinosaurier i radioutbudet. »Sommar« är dynamiskt, och har sett väldigt olika ut genom åren. Från början var sommarvärdarna oftast radioanställda som framför allt hade en discjockeyfunktion och pratade lite lättsamt och avspänt mellan låtarna. Sedan tog kändisarna över. Och i takt med att bokförlagens utgivning av självbekännelselitteratur svämmat över alla breddar och nätet möjliggjort för vem som helst att starta sin egen intima blogg, har programmet blivit alltmer självutlämnande.

Martin Aagård, kulturjournalist på Aftonbladet och tidigare radiokrönikör i Svenska Dagbladet, förvånas ändå över att »Sommar« fortfarande är så stort. Nu när medieklimatet ser annorlunda ut och programmet inte längre utgör ett unikt avbrott från professionella radioröster.

– Det var länge sedan man hörde ett sommarprogram som var intressant eller kontroversiellt, eller väckte debatt. Mustafa Cans mammaprogram och Lena Anderssons anti-Gud-program tillhör undantagen. Det är mer av en utmärkelse, vi får höra »årets finaste svenskar«. Att få vara sommarvärd är lite som att bli adlad.

»Sommar«-forskaren Eva Clementi säger att Sveriges Radio har gjort försök att exportera programformen till andra länder, men att inget land har velat köpa in det. Martin Aagård tror att det är det speciella urvalet av programvärdar som gör programmet specifikt svenskt.

– Jag får alltid intrycket av att det är en liten Östermalmstant som har suttit och handplockat folk till »Sommar«. Det är den här perfekta mixen av harmlösa affärsmänniskor, prinsessan Birgittor, folkkära artister och någon gammal underhållare. Liksom: »Vilka kan leverera mjuk underhållning utan att ställa till med allt för mycket trubbel?« Det skulle nog aldrig funka i till exempel Danmark.

Martin Aagård vill annars ogärna spekulera i termer av »svenskhet«. Samtidigt håller han med om att ett program som »Sommar« har något folkenande över sig när det gäller själva inramningen.

Kanske har det att göra med årstiden. När lyssnaren inte längre finns i sitt vanliga sammanhang, på arbetsplatsen, i en yrkesidentitet, så kan hon i stället experimentera med att känna sig solvarm, nostalgisk, jordgubbsälskande och gammaldags »svensk«. Paralleller kan dras till ett annat ursvenskt sommarprogram: SVT:s »Allsång på Skansen«. Länge hade allsången en käck signaturmelodi som gick: »Sjung med, sjung med per television, så blir vi en enad nation!«

Troligtvis är det också den här sentimentala sommarnationalismen som gör oss mottagliga för en presentation av sommarvärdarna som leder tankarna till en nationell hedersutmärkelseceremoni. »De bästa av oss« får samlas, le och fotograferas. De får kanske inte medalj av kungen, men väl ett officiellt erkännande av Ulf Elfving. Sedan har de en och en halv timme vardera på sig att tala direkt till folket. Vinna folkets gunst. Och nog lyssnar vi. Om så bara för att höra en diplomat blixtra till i ett sällsynt vackert ögonblick av självbekännelse.

Den 20 juni sänds säsongens första »Sommar« i P1.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera