Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Livsstil

I nytt ljus

Glödlampan revolutionerade människors tillvaro, framför allt i det mörka Norden. Men första september försvinner den.

Under snart 100 år har glödlampor lyst överallt. Så klart hade ingen lampa tidigare lyst i hemmen och glödlampan blev tveklöst århundradets belysning. Men nu är slutet nära. EU:s ekodesigndirektiv börjar gälla den 1 september. Från den dagen får klara glödlampor på över 100 watt inte längre tillverkas eller importeras. För samtliga matta glödlampor gäller samma villkor. De närmaste åren skärps EU:s regler och vid mitten av 2010-talet lyser av allt att döma inga glödlampor längre i hemmen.

Förändringen kommer märkas mer i Sverige och Norden än på många andra håll i Europa. Vi nordbor har tagit den matta glödlampan med dess milda ljus till oss. Nästan 90 procent av alla glödlampor som vi tänder är matta och de flesta av dem på 40 eller 60 watt. I exempelvis Spanien är det däremot klara lampor och 100 watt som gäller. Kring Medelhavet används också långt fler lysrör än här hemma. I nordligaste Europa har vi därtill mindre dagsljus och långa nätter från höst till vår. Därför kommer svenska hem påtagligt känna av ekodesigndirektiven.

Varför är glödlampan fortfarande lampan framför andra i Sverige, så många modernare ljuskällor till trots? En del av svaret bör sökas i glödlampans kulturhistoria. Två samverkande händelser ändrade under några dramatiska år på belysningshistorien. Den initiala händelsen var teknisk.

Från slutet av 1860-talet till början av 1900-talet hade Sverige varit ett fotogenlampans land. Det fanns visserligen glödlampor redan på 1870-talet men de första lamporna lyste svagt. Kruxet var koltråden i lamporna som bara glödde gulrött när den elektriska strömmen kopplades på. Lamporna var dessutom dyra. Men med uppfinningen av glödlampor med metalltråd av volfram fanns förutsättningar för en ljusrevolution.

De nya glödlamporna var hållbara, billiga och lyste med en annan ljusstyrka och lyster än gamla koltrådslampor. Den tunna tråden av volfram i sin glaskula hade kort sagt den tekniska potentialen att göra skillnaden mellan dunkla kvällar i det förflutna och en betydligt ljusare framtid. Med den glödlampan började moderniteten, belysningsmässigt. Året var 1910 och uppfinnaren William D. Coolidge.

När tekniska innovationer av samma dignitet som metalltrådslampan vinner social spridning kan levnadsvanor och livskvaliteter förändras. Så blev det förhållandevis tidigt i Sverige, mycket beroende på första världskriget och den i krigets spår växande bristen på allt som måste importeras, bland annat oljan till fotogenlamporna.

Kriget lade ett stort mörker över landet och alternativet till att sitta i dunkelt skumrask var att försöka få elektriskt. Överallt där det rinner åar, älvar eller rimligt flödande bäckar byggdes därför kraftstationer och drogs elektriska ledningar till byar och samhällen. På landsbygden med dess ofta nattsvarta utomhusvärld innebar något så enkelt som en elektrisk lampa på husknuten en avgörande förändring av den yttre verkligheten.

Kulturhistoriskt sett var det därför med metalltrådslampan och tack vare världskriget som det elektriska ljusets första århundrade tändes i Sverige, inte med Edisons glödlampa på 1870-talet. Med elektriskt ljus i överflöd blev det också enklare att välja sin egen dygnsrytm, mörkret låg åtminstone inte längre i vägen. Allt detta innebar en dramatisk förändring för människan som biologiskt är bäst funtad för ett verksamt liv i dagsljus.

Än så länge skaffade sig de flesta inte mer än en glödlampa i taket i varje rum. Steget till förändrade vanor, alltså en ny ljuskultur, låg ändå nära tack vare glödlampan som kunde tändas på ett ögonblick men inte brann med eld eller var brandfarlig, som kunde lysa upp stora salar eller lysa svagt och som kunde placeras praktiskt taget var som helst – i taket, på golvet, vid ett bord, på väggen.

Det dröjde till framemot 1930–1940-talen innan det blev vanligt att ha mer än en lampa i varje rum. Kanske inköptes då en extra kökslampa, en skrivbordslampa eller en golvlampa att ställa intill en fåtölj och vid radion. 1930-talets moderna formgivning av belysningsarmaturer i kombination med nya kvällsvanor blev början till en ny ljuskultur samtidigt som glödlampor tändes som gatubelysning i alltfler städer.

Nya kvällsvanor på 1930-talet ska tolkas som att fler och fler vant sig vid och börjat dra nytta av de nya möjligheter och villkor för det sociala livet som glödlampornas ljus innebar. Omställningen skedde parallellt med att det elektriska ljuset trivialiserades från sensation till oreflekterad alldaglighet.

Den sociala förändringen förlöpte utan mycket larm eller många proklamationer och är ett skolexempel på det slags utbyggnad och förstärkning av människans sinnen som Marshall McLuhan skriver om i sin klassiska »Media« från 1964. Till de teknologier som enligt McLuhan skapar nya miljöer för människan hör solklart »det elektriska ljuset, och dess förmåga att omvandla varje struktur det genomtränger eller förenas med, både i fråga om tid, rum, arbete och samhällsordning« (»Media«, 1964, i svensk översättning av Richard Matz, 1967, s. 58).

Det är i en denna nya tekniska miljö som Jan Myrdal är barn på 1930-talet. I roma­nen »Barndom« (1982) minns författaren hur han som femåring i hemmet på Kungsholmen i Stockholm ofta är vaken på natten och springer tyst för sig själv »i natt och mörker« genom våningen. Han tänder inga lampor och han »rör inte vid strömbrytarna«. Ändå springer han i ljus eftersom rummet är som »uppfyllt av ett svalt ljus från gatan«. I gatubelysningens sken ser han tydligt gatan, han ser träden och urskiljer enstaka nattvandrare.

Det är nästan alltid glödlampan som är detta ljus på 1930-talet. Visserligen tänds snart nyare lampor, som lysrör, men glödlampan förblir i Sverige den belysning som lyser hemma, det är bara ljuskulturen som förändras. Den gör det distinkt på 1950-talet när det i folkhemmets materiella välfärd blir modernt att möblera med belysning. Ett tidens tecken är då armaturer som hänger lågt över soffbord. På 1960-talet blir begreppet punktbelysning trendigt.

Först på 1970-talet blir lysrör vanliga i hemmen, men nästan bara i köket. Varför tänds inte fler lysrör? Spelade traditionen med glödlampor som belysning en roll för denna tvekan? Eller ogillade helt enkelt alldeles för många lysrörens ljuskvalitet?

Man kunde annars tänka sig att det på 1970-talet fanns både nyfikenhet och positiva förväntningar inför ny, modern belysning. Det skulle i så fall vara analogt med att åtskillig ny teknik alltsedan 1950-talet lyfts in över farstutröskeln i svenska hem. Men glödlampan, från 1910-talet, den lyste århundradet ut.

På senare tid har nya ljuskällor tillkom­mit, som lågvoltshalogen och lågenergi­lampor, men glödlampan har behållit sin ställning som mest tänd belysning. År 2009 kan man statistiskt sett räkna till 42 ljuskällor per hushåll i Sverige, en hög siffra i EU. Av dessa är antalet glödlampor i snitt 25 medan lysrör och andra slags lampor bara uppgår till 4–6 vardera. Och av glödlamporna i Sverige är alltså 90 procent matta lampor.

Varför finns glödlampan kvar så länge? Det enkla svaret är att den under lång tid ansetts vara lampan med bäst ljuskvalitet, uppskattad av både hemmen och belysningsbranschen. Ofta påpekas också att vi föredrar glödlampor i Sverige och hela Norden eftersom vi lever i en mörk och kall del av jorden. Just vi uppskattar särskilt mycket glödlampans varma ljus. Kanske har också låga elpriser fram till 1990-talet bidragit till att vi sorglöst kunnat låta den mer energikrävande glödlampan lysa.

Inget entydigt svar finns. Vad vi däremot vet är att det inte blir mer än knappt 100 år med glödlampan. Vi vet också att halogenglödlampor och lysrörslampor ersätter glödlampan, längre fram LED.

EU:s ekodesigndirektiv har lett till att var och varannan svensk pratar om belysning och då med själva ljuskällan i centrum för diskussionen, inte belysningsarmaturerna. Så har det knappast varit sedan 1910-talet och övergången från foto­gen till glödlampa. Möjligen kommer det intresset för ljuskällorna, ljusets hjärta, leda till kvalitetsnyfikenhet på samma vis som många i dag lustfyllt intresserar för matens råvaror, smakkvaliteter och estetik. I så fall väntar en spännande tid när Sverige nytänder.

Jan Garnert är etnolog, forskare i projektet Ljusår, Stockholms stadsmuseum.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera