Ingen undergång nu heller

En finanskris som bara är en sketen lågkonjunktur. En pandemi som bara är en vanlig omgång influensa med ett äckligare namn. Ett klimat som nog blir lite varmare. Ett gäng urspårade medeltidsfestivaldårar som fortsätter att spränga folk i luften i Irak och Afghanistan. Och så lite bråk om sjukförsäkringen i USA och en och annan narkolepsiframkallande kulturdebatt här hemma. Fy fan vad tråkigt det är. Men det skulle man inte tro om man kom hit som utomjording och såg tidningsrubrikerna.

Något har hänt efter Y2K-buggen, alltså paniken inför årtusendeskiftet då vi alla skulle dö för att datorerna var förutbestämda att drabbas av något slags Terminator-parkinson. Kanske måste man gå ännu längre tillbaka: hela kalla kriget var ju en enda uppvärmning inför apokalypsen (en apokalyps som för övrigt skulle anta formen av en »atomvinter«, inte någon uppvärmning). Murens fall 1989 var för bra för att vara sant, så när folk började prata om millenniebuggen föll allt på plats. Allra senast år 2000 skulle det äntligen smälla, det visste ju alla. Men inget hände.

En gång nu i sommar satt jag i Stockholm och drack med min bäste vän, som envisades med att den ekonomiska krisen verkligen var en kris. Jag frågade honom om han trodde att det var såhär huvudstaden såg ut när det senast begav sig, vilket enligt våra tidningar och statsmän var under Den stora depressionen på 30-talet. Var fanns nu köerna, soppköken, de utmärglade daglönarna? Var stod knivrånarna på lur? Var hölls hungerkravallerna? Han mumlade något om »likviditetsproblem« och »avmattad orderingång« på reklambyrån där han jobbar. Jag skakade på huvudet. Jag var obstinat och dum, vilket förekommer, och utgick i mitt stilla sinne ifrån att jag säkert hade fel. Men jag hade ju inte fel.

Man kan inte längre förklara den allmänna paniken över ingenting med att kvällstidningarna vill sälja lösnummer. Dagstidningar, tv och politiker spelar samma melodi. Västvärlden måste ha drabbats av någon sorts kollektiv dödslängtan, eller åtminstone längtan efter stor dramatik. Kanske är det också detta som ligger bakom det fortsatt enorma intresset för andra världskriget, som ju faktiskt var en tid då allt verkligen stod på spel.

Och sådant kan man förlåta. Det tråkiga är att media kan bidra till att förvärra vad som i grund och botten är hanterbara problem. Forskare har under sommaren »slagit larm« (ja, det är ju deras enda sätt att väcka uppmärksamhet för sitt slit) om att fler kommer att drabbas av svininfluensan just för att så många blivit uppskrämda. Immunförsvaret försvagas nämligen av oro och stress. På det ekonomiska området finns naturligtvis liknande mekanismer: stabila marknader förutsätter att det råder ett någorlunda grundmurat förtroende för institutioner och utveckling, och ju mer man har tjatat om »den värsta krisen sedan 30-talet« desto värre har krisen förmodligen blivit.

Mest irriterande av allt är att vi aldrig kommer att få veta om alla tusentals miljarder som i preventivt syfte spenderas på massvaccinering och ekonomiska stimulansåtgärder varit nödvändiga eller inte. Det näst mest irriterande är att så få erkänner att de faktiskt inte begriper – för det gör ingen – de ohyggligt komplicerade och långa kausalitetsled som en globaliserad värld är uppbyggd av. Till slut blir allt en fråga om magkänsla och gissningar. Våra ledare är lika blinda som vi. Det, mer än alla andra panikrubriker från senare år, är skrämmande på riktigt.

Text: