»Inte förtjust i pudelrock«

Text:

Foto: Mattias Ahlm/SR

Hur känns det att ha gjort programmet så länge?

– Det är en märklig känsla. Det är svårt att tänka sig att det har gått så många år. Men nu när vi ska göra tillbakablickar i jubileumsprogrammet så märker man det. Musiken förnyas hela tiden, medan programmet har samma format. Musiken dikterar tiden.

Har det aldrig blivit tråkigt?

– Nej, musik är min passion, så det här är ju drömjobbet. Men det är klart att det kan bli stressigt och att man kan bli trött som i alla andra yrken.

Varför startade du »Tracks«?

– Det var bristen på listor och lyssnarnas sug efter dem som gjorde att jag började. Vi ökade från 70-talets Tio i topp-format till 20 så att vi kunde få med andra låtar och utmanare än topphittarna.

Vad har varit bäst?

– Det har varit alla lyssnarkontakter. När man får ett brev eller mejl av någon och får höra att programmet har fått den att lyssna på Depeche Mode till exempel, det är jättekul.

Har du sett någon förändring i hur människor röstar, förutom de allmänna musiktrenderna?

– Ja sedan sekelskiftet har det varit mycket mer svensk musik. Dels har det producerats väldigt mycket bra svenskt, dels har »Tracks« blivit lite av en hemvist för den svenska indiepopscenen, vilket passar väldigt bra ihop med P3:s musikprofil.

Programmet har ju haft en otrolig genomslagskraft i musikvärlden genom åren. Nu finns det helt andra möjligheter att komma fram som artist. Hur ser du på det?

– Det är jättebra att det finns fler vägar. Men samtidigt är det svårt för många av dagens artister att veta hur man slår sig fram, när de inte har skivbolag i bakgrunden som vet hur det går till. Marknadsföring har lite ful klang i dag, men det är svårt att märkas och höras utan den. Så det finns både plus och minus. »Tracks« blir ändå som en slags samlingsplats där man får höra vad som är intressant just nu, en vägvisare. Sedan kan man googla upp de artister man hör, eller bara bli intresserad av en ny musikstil.

Vilken långkörare på listan kommer du bäst ihåg?

– »Curley Sue« med Takida är ju svår att glömma eftersom den har rekordet med 50 veckor på listan. Direkt när jag hörde kände jag att den här kommer gå hem, mycket på grund av att det är en stark ballad. Men långkörare har kommit de senare åren. På 80- och 90-talen var det inte alls på samma sätt. Nu sprider sig låtarna från flera håll och människor börjar lyssna på dem vid olika tidpunkter, då håller de sig längre på listan än tidigare.

Har du någon personlig listfavorit?

– Ja, »Smells Like Teen Spirit« med Nirvana. När den kom in på listan var känslan att ett blad vändes i musikhistorien. På 80-talet var det mycket pudelrock, vilket jag inte är så förtjust i. Den kändes väldigt hårt mallad. Sedan kom Seattle-rocken och postpunken i början av 90-talet. Det var ett genombrott.

Hur länge kommer du att hålla på med »Tracks«?

– Det vet jag inte, det är inte jag som bestämmer, men att jag kommer köra nästa år är klart. Sedan ska jag också börja med ett musikfrågeprogram i P4. Men det kommer att kännas väldigt tomt den dag jag slutar.

Hur känns det att gå från den unga kanalen P3 och komma till P4?
– Många som har lyssnat på »Tracks« under åren har nog gått över dit, så det blir som att träffa gamla vänner.