Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
vf-littorin-start Veckans reportage

Planen som slog fel

Alliansen gick till val på att minska ­»utanförskapet«. Nu visar nya siffror att socialbidragen ökar dramatiskt. Men det är bara början.

»Det är åt helvete, jag har varit arbetslös i ett och ett halvt år. Och det har varit jävligt jobbigt, jag har inte haft en krona det senaste året, fräser 20-årige Mattias.«

Han sitter på en bänk på torget i Trollhättan och öser galla över både socialtjänsten och Sverige. Innan han blev av med jobbet var han snickare, ett jobb han själv tycker att han skötte. Nu är det mesta kort och gott skit, framför allt gör inte socialen tillräckligt för att hjälpa honom, anser Mattias, och vill sedan inte säga mer.

När den borgerliga alliansen tog över makten 2006 hade de en storslagen plan. I den skulle sådana som Mattias inte sitta på en bänk. De skulle jobba. Utanförskapet skulle bytas mot en arbetslinje. Planen var att sänka skatten på arbete, samtidigt som bidragen skulle minska.

Tre år senare är utanförskapet tillbaka till samma nivå.

Hundratusentals har lämnat a-kassan, arbetslösheten skjuter i höjden och socialbidragen rusar. Vad var det egentligen som gick fel?

Striden om utanförskapet

Inför valet 2006 gjorde den borgerliga oppositionen ett stort nummer av att den socialdemokratiska regeringen använde begreppet »öppen arbetslöshet« för att dölja att arbetslösheten i själva verket var mycket högre. Begreppet stred emot internationell standard och saknade motsvarighet i andra länder. Dels ingick inte gruppen heltidsstudenter som hellre vill arbeta, dels hade man ett mindre åldersspann.

Sagt och gjort, när den nya regeringen tillträdde infördes en ny definition och över en natt växte arbetslösheten med ett par procentenheter i oktober ett år efter valet – från 4 till 5,7 procent. Nu kunde siffran bara sjuka, enligt planen.

Men Schlingmann och Borg nöjde sig inte med det. Inför valet talades det om att »den verkliga arbetslösheten« låg på 21,1 procent. Med den siffran ville moderaterna åskådliggöra att långt fler än aktivt arbetssökande borde ingå i gruppen arbetslösa och att långt fler borde kunna stå till arbetsmarknadens förfogande. Begreppet »utanförskap« infördes i arbetsmarknadspolitiken och sedan dess ska den nya arbetslinjen gynna dem som arbetar och uppmuntra dem som inte gör det att göra det. Utöver de arbetslösa ingår bland annat långtidssjukskrivna, förtidspensionerade, personer i arbetsmarknadsåtgärder och de som varit arbetslösa länge utan att söka jobb.

– Det var ett sätt att illustrera ett samhällsproblem och göra tydligt vilken viktig uppgift politikerna hade – och har än i dag. Nu finns det en helt annan insikt i debatten – det var fel att gömma folk som har arbetsförmåga och påstå att Sverige hade låg arbetslöshet, säger moderaternas partisekreterare Per Schlingmann.

Men användningen av begreppet utanförskap mötte kritik.

Ekonomiprofessorn Bertil Holmlund har anklagat regeringen för att gräva ned sig i »ett moras av godtyckliga mått på utanförskap, där ingen teori och ingen praxis finns etablerad.« Riksrevisisionen har kritiserat regeringens definition och mätning av utanförskapet för att vara otydlig och svår att följa upp. Revisionsdirektören Christian Andersson framhåller risken för att man målar upp en bild som inte stämmer med verkligheten.

– Det skulle vara bättre om man använde sig av etablerade mått. Jag tycker att man har blivit lite bättre på att inte prata så löst om utanförskapet men vi får se hur det ser ut i den kommande budgeten, säger han.

Regeringen tillbakavisar kritiken med att det finns behov av att använda flera begrepp för att beskriva problemen på den svenska arbetsmarknaden. Statssek­reteraren Eva Uddén Sonnegård på arbetsmarknadsdepartementet förklarar att man inte använder begreppet helårsekvivalenser för att definiera utanförskapet, utan som en indikation och för att veta vilken påfrestning den gruppen innebär för statsbudgeten.

– Vi har aldrig sagt att utanförskap ska definieras på ett visst sätt eller att det finns någon entydig definition. Däremot finns det många faktorer att ta hänsyn till när arbetsmarknadspolitiken ska utformas – till exempel vilka grupper som befinner sig utanför arbetsmarknaden och vilka åtgärder som kan vidtas för att få dem i arbete, säger hon.

I dag beräknas runt 1,5 miljoner personer befinna sig i utanförskap, vilket är ungefär lika många som när den borgerliga regeringen tillträdde. Skillnaden är att det har skett betydande förändringar inom grupperna som ingår. I dag är det 130 000 färre med sjukpenning eller sjuk- och aktivitetsersättning, medan gruppen arbetslösa under samma period ökat med 110 000 personer.

Den saknade pusselbiten

Efter valsegern stod den borgerliga regeringen inför sin första stora politiska strid. Förmodligen mandatperiodens tuffaste. Det handlade om a-kassan, en viktig del om planen skulle lyckas. Varje försämring skulle mötas av motstånd – det visste regeringen – men att förändra a-kassan var en viktig pusselbit i alliansens planer.

En försvagad a-kassa skulle, enligt analysen, både minska arbetslösheten och finansiera skattesänkningarna. På så sätt skulle fler sättas i arbete, vilket var den arbetslinje alliansen hade gott till val på och vunnit med.

13,5 miljarder kronor beräknade de kunna spara genom att höja avgiften till a-kassan med upp till 300 kronor, sänka ersättningen från 80 procent av lönen till 70 efter 200 dagar samt sänka taket från 730 till 680 kronor per dag. Dessutom skulle kraven för att få ersättning skärpas – bland annat att nyutexaminerade studenter inte längre skulle ha rätt till a-kassa – och avdragsrätten för avgifter till a-kassan slopas.

Exakt hur viktig pusselbit a-kassan var för den borgerliga regeringen blev uppenbart för de flesta när regeringen efter tillträdet försökte driva igenom förändringarna i rekordfart, så att de nya reglerna kunde börja gälla redan vid årsskiftet 2007. Annars skulle de ju inte ha pengar till att samtidigt sänka skatterna.

I tio dagar slet finansminister Anders Borg för att hinna få in alla förslag i den första höstbudgeten. Därefter hade regeringen fram till jul på sig att få ihop en proposition som skulle behandlas i arbetsmarknadsutskottet och klubbas i riksdagen.

I valrörelsen hade Göran Persson lite halvhjärtat kritiserat Fredrik Reinfeldt för att vilja spara in pengar på a-kassan. Reinfeldt svarade att det var precis vad han ville, så att fler kunde få jobb. LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin varnande för att en försämring av a-kassan skulle pressa ner lönerna. Nej, svarade den borgerliga statsministerkandidaten.

Så mycket mer väsen om a-kassan blev det aldrig.

Men några månader senare, när regeringen skulle omvandla sina vallöften till regeringspolitik – vaknade oppositionen till. Facken kallade till massdemonstrationer. Syndikalisterna i SAC utlyste politisk strejk.

Vänsterpartiet anmälde regeringen till konstitutionsutskott (KU). Att remissinstanserna bara hade fått en vecka på sig att komma med synpunkter var enligt vänsterpartiet ett brott mot regeringsformen. Socialdemokraterna hängde på med en egen KU-anmälan. Fackförbundet TCO vände sig till och med till EU-kommissionen för att se om reformerna av a-kassan stred mot EU:s jämställdhetsdirektiv.

Också myndigheter och a-kassorna själva opponerade sig mot de snabba reformerna. Både A-kassornas samorganisation (AS) och Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen (IAF) menade att det var tekniskt möjligt att genomföra förändringarna till årsskiftet. Även om lagen skulle hinna bli klar krävdes det även att ändringarna klubbades igenom på stämmor hos var och en av de 36 a-kassorna och att avgifterna därefter godkändes av IAF.

Regeringens planer stötte på ytterligare smärre motgångar i utskottet och hos lagrådet. Men en glad Sven Otto Littorin, moderat arbetsmarknadsminister, kunde snart konstatera att han hade lyckats. Från den första januari 2007 höjdes avgifterna till a-kassan, taket sänktes och villkoren blev tuffare. Några månader senare hade också ersättningsnivån sänkts.

Nu var regeringens plan satt i rullning. Det fattades bara en sak för tillfället, en mycket viktig del av planen: att göra a-kassan obligatorisk.

En obligatorisk arbetslöshetsförsäkring hade varit ett vallöfte från alliansen. Fredrik Reinfeldt upprepade löftet i sin regeringsförklaring. Regeringen tillsatte också en snabb expertutredning – där inte oppositionen fick delta – som skulle analysera frågan. Men när väl slutsatserna presenterades gladde de varken regeringen eller oppositionen.

Sven Otto Littorin kastade utredningen i papperskorgen, tillsatte en ny utredning där alla partier fick delta och konstaterade att det inte skulle bli någon obligatorisk a-kassa denna mandatperiod.

För löntagarna blev alltså a-kassan dyrare och sämre, men inte tvingande. Resultatet blev massflykt. När den borgerliga regeringen vann valet i september 2006 hade a-kassorna 3 806 945 medlemmar. De senaste siffrorna – från juni 2009 – visar 3 335 285 medlemmar. Ett ras på närmare en halv miljon människor. 12 procents nedgång.

Medlemstappet var som värst 2007, precis efter förändringarna i a-kassan. Det fortsatte, om än i mindre takt, 2008.

I år har utvecklingen avstannat. Dels därför att regeringen kände sig tvingad att backa: från den 1 juni i år sänkte de a-kasseavgiften med en femtiolapp samtidigt som det åter blev lite lättare att bli medlem i a-kassan och kvalificera sig för ersättning. Dels, vilket kanske är den viktigaste förklaringen, på grund av konjunkturen. Färre vågar avstå försäkring när arbetslösheten hotar.

Men regeringens stora problem kvarstår. Förutom de 700 000 personer som redan innan saknade a-kassa har det tillkommit en halv miljon försäkringslösa arbetstagare. Och regeringens enda lösning – en lag som tvingar alla löntagare att ha en arbetslöshetsförsäkring – ligger minst en mandatperiod bort. Innan dess, säger bland annat deras egen prognos, hinner massarbetslösheten slå igenom.

Ungdomsfällan

Medelåldern sjunker just nu i väntrummen på socialkontoren runt om i landet. De tvingas nu spräcka alla ekonomiska kalkyler för att klara utbetalningarna av socialbidrag till den växande kö av svenskar som inte kan försörja sig när de förlorar jobbet.

Fattigdomen ökar i Sverige. Det yttersta beviset för regeringens misslyckade plan.

För medan de som har jobb kan glädjas åt mer pengar i plånboken, tack vare sänkta skatter och låga räntor, räcker inte pengarna ibland till mat på bordet för dem som står utan jobb och har lämnat a-kassan – eller aldrig varit med. Det som oroar kommunerna är att krisen slår stenhårt mot unga. Unga som söker jobb, blivit av med jobbet och oftast står utanför a-kassan. Fyra av tio som får socialbidrag, eller försörjningsstöd som det numera heter, är mellan 18 och 29 år.

– Om vi inte lyckas sysselsätta ungdomarna tror jag att vi har en förlorad generation framför oss. En generation som har svårt att komma ut på arbetsmarknaden, som tappar framtidstron och ändrar sin syn på samhället och ser socialbidrag som medborgarlön, säger Said Niklund, socialchef i Trollhättan.

Han vet inte längre var han ska spara för att få pengarna att räcka. På mindre än ett år har kostnaderna för socialbidrag i Trollhättan, där var fjärde person mellan 18 och 24 år är arbetslös, stigit med 40 procent. I början av sommaren tvingades Said Niklund inse att socialförvaltningen skulle gå back med tre miljoner kronor enbart på grund av ökade utbetalningar av socialbidrag. Sista veckan i augusti hade prognosen för underskottet stigit till åtta miljoner kronor. För att finansiera socialbidragen har Said Niklund tvingats lägga ned delar kommunens verksamheter som inte är lagstadgade, till exempel sysselsättning för arbetslösa, och varslat tio medarbetare.

– Det låter paradoxalt att lägga ned verksamhet riktade till arbetslösa för att finansiera försörjningsstöd till just arbetslösa. Men den gruppen ska egentligen Arbetsförmedlingen och inte kommunen ansvara för.

Från Said Niklunds tjänsterum i Stadshuset är det bara några minuters promenad till centrala Trollhättan. Under den lummiga lindallén på gågatan är det en varm sensommardag överraskande lätt att få kontakt med folk.

– Jag har många kompisar som lever på socialbidrag, det är enklare att svara att det är tre stycken som inte gör det, säger 20-årige Sebastian, på besök hos flickvännen i Trollhättan.

Sebastian har flyttat hemifrån och bor på Gotland. I början av sommaren blev han av med jobbet som personlig assistent och skulle inte klara sig utan pengarna han får från sina föräldrar och sin farmor. De skenande socialbidragen i Trollhättan inte är ett regionalt utan ett nationellt problem.

Redan förra året ökade kostnaderna för socialbidragen i tre av fyra kommuner.  En ökning som i stort sett var koncentrerad till de tre sista månaderna 2008, när finanskrisen exploderat.

Nu konstaterar SKL att antalet personer som behöver hjälp för att kunna betala mat och hyra fortsätter att öka.
– Ökningen under första halvåret var 13 procent. Det är lika mycket som både vi och regeringen räknat med för hela 2009, säger Leif Klingensjö, utredare på SKL.

I en majoritet av de 154 kommuner SKL undersökt ökar bidragen till personer mellan 16 och 24 år i eget hushåll mer än till hushållen i genomsnitt. Sätts inga aktiva åtgärder in räknar SKL med att ökningen fortsätter i höst.

Tumregeln för socialbidragskostnaderna är att de till hälften styrs av arbetsmarknaden, till hälften av andra problem. Kommunerna, som är helt och hållet beroende av antalet arbetade timmar hos invånarna, sitter därför just nu i en rävsax. Rationaliseringen under och efter de tunga åren på 90-talet, gör att det inte finns så mycket luft kvar i de kommunala systemen. Därför blir det den här gången svårare att spara utan att det går ut över den kommunala verksamheten.

När då kostnaderna för ett område, som socialbidragen, skenar i hela landet, får det allvarliga konsekvenser.
Kostnaden för socialbidragsökningarna under första halvåret blir minst 1,2 miljarder kronor, förmodligen mer om ökningen fortsätter resten av året.

2008 betalade kommunerna ut totalt 9,5 miljarder kronor i socialbidrag. Både SKL och regeringen räknar med att den summan stigit till 14,3 miljarder kronor 2012, en ökning med 50 procent.

Den mörka skuggan över unga arbetslösa är att många riskerar att bli utan jobb även när konjunkturen vänder, eftersom sysselsättningen långsiktigt väntas minska.

Vid en liten lekplats i Trollhättan står 24-åriga Linn och vakar över sin fyraåriga dotter Destiny i rutschkanan. I vagnen sitter Jack, nio månader gammal. Linn jobbade tidigare inom restaurangbranschen, men är nu utan jobb och hon tycker det är omöjligt att leva på socialbidrag en hel månad. Orsaken är att hyror, mat och det mesta en familj behöver blivit dyrare, men att den levnadsnorm som socialbidraget bygger på, enligt Linn, släpar efter.

– Det är hemskt. Jag kan gå nästan två veckor utan riktig mat för att mina egna barn ska få mat.

För att klara sig lånar Linn pengar av familj och vänner på avbetalning. Mest av allt önskar hon sig en stabil ekonomi.

Nyfattigdomen

Rent statistiskt lär det dröja innan Linns dröm blir verklighet. För trots att ungdom generellt sett är en merit, gäller inte det för den som är ung och lever på socialbidrag.  Docent Olof Bäckman, forskare på Institutet för framtidsstudier, har specialstuderat hur lång tid det tog för unga bidragstagare att etablera sig på arbetsmarknaden. Den bild han tecknar inger inget större hopp.

– Vi tittade på unga som haft försörjningsstöd under tio månader och av dem var det bara några få procent som etablerat sig som självförsörjande några år senare, säger Olof Bäckman.

Den första studien gjordes av personer mellan 16 och 24 år 1990. Knappt fem procent av dem tjänade tre år senare tillräckligt mycket för att försörja sig själva. Och när det gått fem år var det fortfarande bara knappt en av tio som var självförsörjande.

– 1990 var det högkonjunktur så de som levde på bidrag då hade ofta en svårare social situation. Men när vi tittade på hur det såg ut under lågkonjunkturen 1993, såg det ungefär likadant ut.

Olof Bäckman konstaterar att tendensen är densamma under 2000-talet, om än något bättre än på 90-talet. Efter 90-talskrisen och it-kraschen i början av 2000-talet sjönk dessutom antalet bidragstagare, men de som fastnade i bidragsfällan var kvar längre än tidigare. Ett annat tydligt mönster, som bekräftar svårigheten för unga, är att de som snabbast blir självförsörjande efter att ha levt på bidrag är mellan 30 och 40 år.

– Samtidigt har vi ett strukturellt problem i Sverige med hög ungdomsarbetslöshet även under högkonjunkturen. Och för att ta sig ur ett bidragsberoende måste det finnas en fungerande arbetsmarknad.

Före 90-talskrisen hade 20 procent av alla ungdomar mellan 16 och 20 år ett heltidsarbete, en andel som sedan föll till fem procent. Varför det är så har Olof Bäckman inget svar på.

– Vad vi vet är att den som ökar sin utbildningsnivå under socialbidragstiden, ökar sin chans att få jobb med 50 procent. Men det passar inte alla att utbilda sig, säger Olof Bäckman.

Bilden bekräftas av Maria Vesala, enhetschef på socialkontoret i Trollhättan. Med nästan 25 års erfarenhet av att hjälpa människor som inte kan försörja sig själva, konstaterar hon att samhället blivit hårdare. Den som inte har minst treårig gymnasiekompetens riskerar att inte alls komma in på arbetsmarknaden.

– De enklare arbeten som fanns förr i tiden är borta, men alla kan inte studera utan är praktiskt lagda. Och om det fanns sådana arbeten skulle de kunna gå ut på arbetsmarknaden. Utslagningen är hårdare i dag än tidigare.

Utan jobb och inkomst känner unga också att de inte räknas riktigt som vuxna. I stället för att flytta hemifrån, tvingas de ofta bo kvar hos sina föräldrar utan att på allvar behöva ta ansvar för en egen ekonomi.

Marita Vesala tycker att kunskapen om fattigdom och vad det innebär att leva på socialbidrag är alldeles för liten.

– Jag tror man har en bild av att det bara är a-lagare, invandrare och andra som kommer hit och hämtar pengar, utan att det ställs några krav. Men så är det inte.

Budskapet från henne, socialchef Said Niklund och deras kollegor runt om i landet är att det redan i dag, med en arbetslöshet som ännu inte nått sin förväntade topp, är helt nya grupper som kommer till socialkontoren.

För många blir kraven för att få bidrag en chock. Varenda sparad slant måste ha använts, bilen måste säljas och bostaden måste bytas till en billigare. Många känner att både frihet och självförtroende försvinner och lider av att en gång i månaden lämna in en förnyad ansökan om bidrag. Dessutom krävs att de rapporterar alla kontakter som tagits för att förändra situationen.

– Jag saknar en debatt om fattigdom i Sverige och vad det innebär att leva på försörjningsstöd. När man får stöd äger man ingenting, man måste sälja allt, det man får är mat för dagen och tak över huvudet. Inget annat, säger Margreth Johnsson, socialdemokratiskt kommunalråd i Trollhättan.

Hon anser att staten vältrar över kostnader för arbetslösheten på kommunerna och tror inte för ett ögonblick att låga ersättningar ökar motivationen att söka jobb.

– Det finns inte fler jobb att söka för att man har låg ersättning. Vi måste försöka hjälpa människor, inte minst unga, med utbildningsinsatser så att de känner framtidstro och inte utanförskap, säger Margreth Johnsson i sitt rum i kommunledningens korridor.

Några kvarter därifrån, på gågatan med butikerna som rear ut de sista sommarkläderna, går Vivi-Marie. Hon har inte råd med några impulsköp.

Som nybliven sjukpensionär som tidigare levt på socialbidrag och nu får skuldsanering, vet hon en hel del om den fattigdom som är vardag för fler och fler unga. Hon suckar inför frågan vad folk i allmänhet vet om vad det innebär att leva på socialbidrag.

– De som har det gott tänker nog inte så mycket på det och de som är fattiga … ja … det är en pina.

I takt  med att arbetslösheten når nya historiskt höga nivåer och fler blir bidragsberoende blir det tydligt hur verkligheten har sprungit ifrån visionerna. Spelplanen ändras och de politiska motsättningarna hårdnar.

Vilket blir då regeringens drag?

Hittills finns det inget som talar för att de skulle överge sin plan. Ju hårdare det har blåst kring deras reformer, desto mer har Reinfeldt, Borg och Littorin hållit fast vid dem, övertygade om dess nödvändighet.

Mer ur reportaget: Intervju med arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin

15 thoughts on “Planen som slog fel

  1. Martin skriver:

    Well, Indien och Polens löneläge har jag ju över huvudtaget inte kommenterat. Och sen utgår jag från att du förstår att min skattning av löneläget i Kina var både ungefärlig och tillspetsad, dessutom förmodligen inte långt ifrån korrekt i många fall. Slaveri existerar fortfarande, om du inte visste.

    Och du, ”massarbetslöshet”. Om du menar att det var det vi hade INNAN den borgerliga regeringen tog över, vad har vi då NU? Du kanske borde sparat på krutet en smula…

    Till sist: Du verkar själv inte ha så god koll på de senaste 70 åren. Jag SKULLE kunna skriva att milöpartiet bildades 1981. Eller hur regeringarna sett ut sen 1939, men kolla upp själv den som vill. http://sv.wikipedia.org/wiki/Sveriges_regering

    Det som verkligen välte sossarna förra valet var att folk var tokmättat av Perssons självgodhet och blev lockade av en genial moderat PR-kampanj. De flesta insåg dock ganska snabbt att det lurade samma gamla tänk hos ”nya” Moderaterna. Om du tänker rösta borgerligt i nästa val också, hoppas du tjänar RIKTIGT mycket pengar så du får nåt för det, städhjälp eller sänkta skatter eller så. Lycka till.

  2. En reflektion skriver:

    Martin, 01:55, september 8, 2009 du kan uppenbarligen inget om indien, kinas eller Polens löneläge….

  3. En reflektion skriver:

    vi får inte glömma att den röd-gröna kartellen förlorade valet pga den massarbetslöshet som de skapat genom sina 70 år av vanstyre. Var det inte uppemot 43% enligt LO som var arbetslösa en vanlig dag? Stackars sverige om sap fått styra vidare och vi gått in i denna långkonjunktur med 43% redan arbetslösa…

  4. Martin skriver:

    Ok, och var tycker du den ideala lönenivån ligger för svenska arbetare och tjänstemän? För att vara konkurrenskraftiga mot Pakistanska eller kinesiska arbetare bör den kanske vara nere i sisådär 50 öre i timmen. Otroligt dumt att bekämpa eld (dåliga villkor, usel a-kassa och socialbidrag) med eld (ännu sämre villkor, a-kassa och socialbidrag). Det var ju till och med slavhandlare och de tidiga företagen själva som först insåg att slaveriet var olönsamt, om man ska tala i strikt ekonomiska termer. Och det gillar ju borgare att göra, moralisk indignation över slaveri eller fattigdom har ju aldrig varit deras grej, har ju inget med en fri marknad att göra…

  5. MTM skriver:

    Inte är löntagare i Sverige fattiga. 2007 låg Sverige #10 i världens välståndsliga..

    Det är väl snarare de förhållandevis höga lönerna som sakta sänker Sveriges exportföretag, och därmed även antalet löntagartillfällen.. Jag tror för övrigt inte heller att det bara är borgare som ser sambandet mellan lön och lönsamhet..

  6. Martin skriver:

    En sak jag aldrig har fattat: Är borgare så tröga så att de på allvar tror att vältra ner redan fattiga i ännu större fattigdom kommer att leda till jobb eller är de bara cyniska och inser att det är ett alldeles utmärkt sätt att skapa en försämrad arbetsmarknad för löntagarna?

  7. Ej sosse skriver:

    ”Fattigdomen ökar i Sverige. Det yttersta beviset för regeringens misslyckade plan.”

    Väldigt tramsig artikel. Klart att fattigdomen ökar, vi har ju en av de värsta globala lågkonjunkturerna på länge. Ett litet land som Sverige med ett stort exportberoende blir ju självklart hårt drabbat i ett sånt läge.
    Det tar mycket längre än tre år att rätta till det som förstörts under decennier av sossestyre.

  8. jay skriver:

    Och var i artikeln belyste ni den globala ekonomiska krisen som möjlig orsak till att arbetslösheten stiger? Kass snyftartikel. Det är bra att vi som är unga får lite utmaning, det vidgar vyer och utvecklar karaktär.

    Hade inte Alliansen tagit över rodret så hade ni fått se på riktig fattigdom inom en relativt snar framtid då sosse-experimentet Sverige hade gått under.

  9. Per skriver:

    Tack för en välskriven och djuplodande artikel!

    Något som dock inte tas upp och som vore relevant att ta upp i det här sammanhanget är arbetskraftinvandringen. I december 2008, i ingången till en djup lågkonjunktur införde regeringen helt fri arbetskraftinvandring inom samtliga yrkesgrupper. Oavsett om det finns massarbetslöshet inom ett visst yrke eller inte så kommer det nu fler arbetssökande. Enligt migrationsverket har det kommit hundratals städare och restaurangbiträden. Hade verkligen ingen av våra hundratusentals arbetslösa kunnat ta de jobben? Jo, jag tror det. Jag skulle vilja se Littorin åka runt till våra arbetsförmedlingar och förklara för folk att det råder en så extrem arbetskraftbrist att Svergie nu importerar städare från Mongoliet och tidningsbud från Uzbekistan. Jag skojar inte. Läs migrationsverkets rapporter själva, om ni inte tror mig!

    Duger inte våra egna arbetssökande längre? Gäller arbetslinjen bara folk som rest minst 200 mil? Själv känner jag många unga som funderar på att flytta från Sverige för att kunna få ett jobb…..

  10. Magnus Karlsson skriver:

    Osakligt och populistiskt, dessutom verkar ju planen fungera..!

    Det kan väl ändå inte vara oväntat med en initialt ökande arbetslöshet? Det är ju en ytterst viktig pusselbit för att den mer långsiktiga planen ska gå i lås, planen som bl.a. tar hänsyn till demografiska förutsättningar.
    Den intressanta frågan är väl snarare om det skapar det incitament för ökad arbetsvilja som regeringen hoppats? Har den allmänna attityden till arbete svängt? Är ungdomar idag mer villiga att ta eller skapa ett arbetstillfälle? Tecken verkar tyda på att så är fallet.

    Och sett i det ljuset, är ”sveket mot ungdomarna” i själva verket en nödvändig tillnyktring, om än för vissa en chockbehandling?

    Att ta upp Trollhättan är väl ändå både osakligt och lågt. En lokal tragedi till följd av en global ekonomisk härdsmälta..

Kommentarer är avstängda.

Video: Erik Fichtelius

»#Metoo blir partipolitik«

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera