Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Blond kalufs bästa skyddet

Hur ser ett sverigedemokratiskt samhälle ut? Antagligen något åt det här hållet:

Man måste göra ett tankeexperiment. Man måste tänka sig in i en framtid där sverigedemokraterna efter den ekonomiska krisen vunnit riksdagsvalet som största enskilda parti. De andra partierna, med socialdemokraterna i spetsen, accepterar nu partiet som rotat i de svenska folkhemsvärderingarna. Efter valet börjar det hända otäcka saker. Ryktet sprider sig om att beväpnade män med rakat huvud och stålskodda kängor besöker skriftställare och opinionsbildare, lämnar hotbrev, förföljer barnen till skola och dagis. Det inträffar en serie högst brutala mord, på en fackföreningsledare som fått en nynazist avskedad på sin arbetsplats, på en ung pojke som grillar korv vid en sjö, på två polismän som försöker stoppa ett bankrån. Två ledan­de svenska intellektuella, den ena med judisk bakgrund och den andra en journalist som kartlagt den nynazistiska rörelsen, försvinner. Polis och åklagare vill inte gärna sätta dessa händelser i samband. Det finns ingenting som går att leda i bevis.

En natt ringer det på dörren. Där ligger ett fiktivt domstolsbeslut som finner oss skyldiga till rasblandning. Min man har ett arabisktklingande efternamn, med anor från en tid innan inkvisitionen drev ut morerna ur Spanien. En vecka senare säger dagispersonalen att dagis bevakas av två beväpnade skinnskallar. Det räcker för oss. Vi tar vår dotter, en resväska, och flyr.

Vi flyr till Danmark, ett land där Danskt folkeparti till slut slängts ut ur riksdagen efter att opinion väckts mot högerextremismen. Det ryktas att Danmark är ett öppet samhälle. Men i Danmark har man börjat bli allvarligt oroad av ett dramatiskt växande flöde av politiska flyktingar från Sverige. Asyl har införts för svenska medborgare och väntetiden på uppehållstillstånd är förlamande lång. Dessutom ryktas det i Danmark om att svenskarna egentligen bara flyr den inhemska arbetslösheten, att det handlar om ekonomisk invandring. Svenskarna försöker bara snylta på det danska hygget.

Efter tre års väntan blir vår dotter allvarligt sjuk. Hon har tagits ur sin skolklass, får inte gå kvar med sina vänner. Det blir akut när avvisningsbeskedet kommer, hon är skräckslagen inför tanken att återvända till skinheadsens Sverige. Hon försöker till och med att ta sitt liv, med hjälp av sömntabletter utskrivna till min man som inte kan sova på nätterna av oro för att inte kunna försörja och försvara familjen i ett land som för oss framstår som allt otäckare.

Men det här var ju bara ett tankeexperiment. Jag och min dotter är blonda och blåögda, och även den halvan av familjen som har judisk och arabisk börd har EU-medborgarskap. Men det är med ett liknande tankeexperiment i bakhuvudet som man måste läsa Gellert Tamas bok »De apatiska«, om de apatiska flyktingbarnen och den svenska behandlingen av dessa mitt under Göran Perssons stolta regeringstid, den tid då folkhemsnostalgin spred sig i det svenska samhället och sverigedemokraternas ideologi långsamt sipprade in det kollektiva medvetandet. Det är bara ett problem – om man läser Tamas bok utifrån tanken att det i en annan plats och en annan tid kunde handla om en själv och ens eget barn så blir den outhärdlig.

Bland reaktionerna på Tamas bok skiljer DN:s ledarskribent Hanne Kjöller ut sig, som anser att boken är ett karaktärsmord på enskilda tjänstemän och en dramatiserad skildring av inflytandet för ett parti som »aldrig kravlat sig över tröskeln till riksdagen«. I Tamas bok finns en tjänsteman citerad som sagt att avvisningen av de apatiska barnen är den slutgiltiga lösningen på frågan. Men det är inte det som DN:s ledarskribent hänger upp sig på.

Det är ingen, i denna debatt, som säger ordet zigenarungar. Och ändå ser jag ordet överallt. Och där någonstans är jag i mina tankar när Aftonbladet ger Jimmie Åkesson lov att ropa ut alla sina lögner om muslimer på bästa annonsplats. I BBC:s »Question Time« sitter Nick Griffin och kallar den brittiska invandringen för ett långsamt folkmord på engelsmän.

Tamas beskriver hur politiken kring de apatiska barnen styrdes av oviljan att spela sverigedemokraterna i händerna genom att bli för generös mot flyktingar. Detta skulle ju bara ge högerpopulismen vatten på sin kvarn. Så ser den politik ut, som internaliserat den perversa logik som kallas främlingsfientlighet. Sverigedemokraterna skrattar hela vägen till riksdagen.

Valrörelsen 2010 har ett givet mål. Att hålla sverigedemokraterna utanför riksdagen. Att rensa ut rasism och främlingsfientlighet från det politiska livet, från det offentliga samtalet och från välfärdsstatens byråkrati. Det är precis som Hanne Kjöller skriver. I Tamas bok finns skurkar och hjältar, svart och vitt. Man vill hellre vara en hjälte.

***
För övrigt Jag brukar tänka att ett samhälles civilisationsgrad kan mätas i termer av hur det behandlar sina allra mest utsatta. I Sverige sitter inga barn i fängelse. Förutom om de råkar vara asylsökande.

Läs nästa artikel
Video: Read Proof Sharing

Nu lanserar Fokus ”Read Proof Sharing” – ett nytt sätt att dela med sig av nyheter på.

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera