Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Intervju

»Jag vill att alla ska tycka om mig«

Åh, choklad! Det tycker jag mycket om.«

Vi sätter oss i den stora, grå hörnsoffan hemma hos Erland Josephson. På soffbordet ligger hans nya bok, som precis har kommit ut, »Reskamrater, berättelser i all korthet«. Han säger att den delvis handlar om åldrandets melankoli.

– Man bör vårda melankolin, inte låta den ta överhanden. Åldrandet handlar mycket om förluster, men jag försöker att inte ge efter för dem utan skaffa mig nya erövringar.

Han lyssnar på musik, umgås med människor, ser film. Men han gör det helst hemma. Det blir så bökigt när rullstolen ska ut, och han vill inte vara till besvär.

När Erland Josephson spelade betjänten i Tjechovs »Körsbärsträdgården«, det är tolv år sedan nu, började den bricka han bar att skaka.

– Läkaren sa »Du har Parkinson«, och jag tog hans besked lugnt. Man får utnyttja sina erfarenheter.

Skådespelaren, regissören, författaren Erland Josephson har sedan han fick sin diagnos spelat i tolv pjäser bara på Dramaten, stått som författare till ett par, spelat i Ingmar Bergmans tv-uppsättning »Saraband« och i flera andra filmer. Ändå säger han att han alltid har varit lat.

– Alla fantasimänniskor är lata. Men jag är öppen och mottaglig för det som kommer emot mig, för överraskningar.

På den radikala tiden tog han chansen att bli chef för Dramaten, och mellan 1966 och 1975 ledde han nationalscenen. Han vet inte om han var en bra chef »men jag höll ihop det«.

– Då ville alla bränna upp institutionerna, men Dramaten stod kvar. Jag är inställsam och vill att alla ska tycka om mig, men åren som chef gjorde mig mindre konflikträdd.

Erland Josephson har svårt att se sig själv på film och så har det varit under alla år. Han har har faktiskt inte sett alla filmer han varit med i.

– Jag har inte kunnat njuta av dem, utan tittar på fel saker. Det är som att höra sig själv i radio. Det stämmer liksom inte.

– I Sverige och i Ingmar Bergmans filmer fick jag oftast spela vältuktade rollfigurer, intellektuella, frustrerade och erotiskt misslyckade män ur medelklassen. Men när jag kom ut i Europa och träffade andra regissörer, som italienskan Liliana Cavani, ungraren István Szabó och greken Theo Angelopoulos, då fick jag spela galningar. I en film ströp jag människor och allt slutade i blodbad. Det var väldigt roligt.

– När jag kom hem till Sverige igen fick jag rollen som den judiske antikvitetshandlaren Isak i »Fanny och Alexander«, för då hade Ingmar förstått att jag kunde vara en bra galning.

Han säger att han har burit sin judiska bakgrund som en erfarenhet genom livet, men aldrig varit rädd, inte blivit utsatt för något. Inte ens under kriget var han orolig, för hans far invaggade honom i en trygghet.

– Om han själv var rädd så visade han det aldrig.

Erland Josephson säger att han var ett bortkämt barn, han hade det så bra. Fadern drev Sandbergs bokhandel vid Stureplan och det fanns mycket böcker hemma. Familjen läste, lyssnade på musik. Erland spelade teater, tidigt, tidigt. Ville väcka uppmärksamhet, få folk att skratta.

– Jag behövde inte besegra något motstånd, inte göra någon klassresa. På 50- och 60-talen skulle man skämmas över det och jag skämdes.

Samarbetet med Ingmar Bergman började innan någon av dem ännu hunnit bli giganter inom svensk film och teater. Erland var bara 16 år, spelade studentteater på Norra Latin. Den fem år äldre Ingmar Bergman regisserade. Sedan följdes de åt genom åren, på Dramaten, i Bergmans filmer, som vänner. De ringde varandra varje lördag, var de än befann sig i världen. Nu är Ingmar Bergman död sedan två år, men på sätt och vis fortsätter samtalen.

– Händer något i mitt liv kan jag undra vad Ingmar skulle säga om det, och jag tycker att jag fortfarande kan få råd av honom.

Erland Josephson beskriver Ingmar Bergman som en motpolernas man, elak och omtänksam, pedantisk och frihetslängtande. Under de år Erland Josephson filmade ute i Europa bröt Ingmar Bergman kontakten med honom. Han stod inte ut med att Erland Josephson sa nej när han ville ha med honom i en av sina filmer. Under ett helt år hade de ingen kontakt.

– Men han försökte bekämpa sin elakhet och det var en del av hans storhet.

Ibörjan av 60-talet skrev Erland Josephson och Ingmar Bergman manus till filmen »För att inte tala om alla dessa kvinnor«, en film som blev en flopp och som fallit i glömska. Men för en tid sedan hörde en producent av sig och ville att Erland Josephson och hustrun Ulla Åberg utifrån detta manus skulle skriva ett libretto till en musikal. Nu arbetar de med den och den ska vara klar till 2011 är det tänkt.

Erland Josephson tycker om att skriva, men kroppen gör inte alltid som han vill och det gör honom otålig. Han talar också om att inte nå fram, inte nå dit han vill. Och det som inte kommer fram, vad kan det vara?

– Det är sånt som inte står i boken där, säger han och pekar på den vackra lilla boken på soffbordet.

– Jag har avbrutit mycket som jag har påbörjat, men jag har inga anlag för bitterhet. Bitterhet är ofruktbart.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera