Inrikes

Kändisarna vill ha makt

Politik har blivit hett. Medierna jublar. Partierna jublar. Men gynnas demokratin?

»Om man ska bli socialdemokratisk minister så börjar det med att mamma och pappa träffas på kursgården Bommersvik och gökar där i något rum.«

Så analyserade Paolo Roberto partiet efter försöket att nå en riksdagsplats i valet 2002.

Han hade satsat stenhårt på sin personvalskampanj. Men trots att han fick näst flest socialdemokratiska kryss i Stockholm så tog det honom inte in i riksdagen. Partiveteranen Bosse Ringholm knep platsen.

Nästa års valrörelse blir ett stjärnornas krig. Mer kändistätt än någonsin. De senaste veckorna har rader av namnkunniga öppet deklarerat att de släpper vad de har för händer för att kandidera till riksdagen.

Vad hände med den tidigare uppfattningen att politik har något mossbelupet över sig, en medelålders gubbe i illa sittande kavaj, med visst mått av folkförakt och dålig verklighetsförankring?

Jesper Strömbäck, professor i journalistik och politisk kommunikation vid Mittuniversitetet, har funderat en del på det. Utan att komma fram till något bra svar. Men han har en känsla av att det blivit allt vanligare att kliva in från sidan, in till maktens politiska centrum.

En av förklaringarna tror han är [[Göran Persson]].

– Han utsåg regeringsmedlemmar som hade en karriär utanför riksdagen, [[Thomas Bodström]] till exempel.

Det inspirerade andra. En annan förkla­ring är att partierna numera fungerar allt sämre som rekryteringsbas eftersom de tappar medlemmar varje år. Ska man få starka namn kan man inte längre enbart utgå från dem som gjort karriär inom partiet.

Den tredje, och viktigaste, förklaringen är medierna. De dramaturgiska regler som styr gör en fixstjärna betydligt tacksammare att skildra än anonyma politiker som tuggar om abstrakta ideologier.

Med fler färskingar i riksdagskorridorerna riskerar dock politiken att bli ytligare.

– Men å andra sidan ökar den samlade erfarenhetsbasen, det stärker helt klart politiken.

Det är skadligt om politik blir ett yrke, menar Jesper Strömbäck. Det ska vara möjligt att gå in och ut i politiken. Att göra något annat under några år, och sedan komma tillbaka.

En av dem som gjort just det är [[Anders Flanking]], centerpartiets partisekreterare. Trots en mycket framgångsrik tid som kommunalråd och ordförande i kommunstyrelsen i Skövde, ja, det pratades till och med om Flankingeffekten efter rekordresultatet 1991. Ändå lämnade han politiken.

Han var livrädd för att fastna, berättar han.

– Jag ville inte stå där en dag och upptäcka att jag blivit beroende av politiken.

Han visste först inte om han skulle vara välkommen tillbaka, han hade ju en »politisk minneslucka«, som han kallar det. Men välkommen var han, [[Maud Olofsson]] ringde. Sedan 2006 är han partisekreterare och sitter även i kommunfullmäktige i Göteborg.

Han säger att den tid då man behövde ha tjänat partiet i tio år för att få ett förtroendeuppdrag, ja, den är förbi. Det viktigaste är att man bär övertygelsen, att man bottnar i sitt engagemang.

– Man kan inte bara slänga sig in i politiken och tro att man kan leva på sitt kändisskap, politiken kräver att man har en värderingsgrund som står för det parti man representerar. Men sedan behöver man inte hålla med om allt, det gör inte ens jag, trots att jag är partisekreterare.

Han tycker att det är spännande med nya namn i partipolitiken och skulle gärna se att till exempel någon sportstjärna anslöt sig till hans parti. Magdalena Forsberg, säger han utan att vilja utveckla det närmare.

I Sverige, såväl som i Norge och Danmark, har det historiskt varit ganska sällsynt att kändisar ställer upp i riksdagsval. Här tycks det ha varit viktigare att partierna väljer kandidater som »är beräkneliga« och som partierna har kontroll över. Det säger Nicholas Aylott, docent i statsvetenskap vid Södertörns högskola, och konstaterar att i EU-valen däremot, där vågar partierna chansa mer.

– De ser det som ett andrahandsval, ingen regeringsmakt står på spel.

Men i Finland däremot, där finns det både sportstjärnor och andra kändisar även i riksdagspolitiken. Förklaringen är enkel: personvalssystemet.

Där finns ingen turordning på partilistorna som i Sverige, alla listor är helt öppna. Där konkurrerar kandidaterna mycket mer med sina kollegor inom partiet.

Personligen är Nicholas Aylott skeptisk till den ökade kändisfixeringen i politiken. Kanske är det inte riktigt ett demokratiskt problem, men kandidater som har en bakgrund i partiet blir mer lojala. Väljarna vet i större utsträckning vad de får.

– Å andra sidan, fler kändisar lockar ju till ökat intresse och deltagande, och det är bra, säger Nicholas Aylott.

I den spirande valrörelsen rustas det redan för krig. Men först ska partimedlemmarna säga sitt i provval, kändis eller inte.

Sedan nederlaget i valet 2002 har Paolo Roberto lämnat socialdemokraterna bakom sig. Långt bakom sig. Nu skriver han kokböcker och pratar om värdekonservatism. I valet 2006 fick kristdemokraterna hans röst.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera