Lägg ner SVT

Utmattad efter två dagars bokmässa och fyra timmars motorvägskörning kommer jag hem till en katastrof: bredbandet fungerar inte. Operatören ger mig beskedet att det kan ta tre dygn innan felet åtgärdas.

Jag är i skrivande stund inne på mitt andra dygn utan internet, och det är värre än att sluta röka. För det jag har mist är inget mindre än min informationsfrihet. Jag har tvingats tillbaka till barndomens dagar, då jag var utlämnad till tv-monopolets godtycke.

Jag äger förstås en tv, som jag använder till att titta på dvd-film och spela tv-spel. Vart fjärde år tittar jag också på fotbolls-VM. För detta sällsynt återkommande nöje tvingas jag enligt lag att betala 600 kronor i kvartalet (jag minns inte summan exakt, och kan just nu inte heller ta reda på det). Två och ett halvt tusen om året. Tiotusen spänn per fotbolls-VM.

Dags alltså att få lite valuta för pengarna, tänker jag och tar fram fjärrkontrollen. Och detta är vad som möter mig.

»Doobidoo« – vuxna människor fjantar sig till musik. »Helgmålsringning från Täby« – kyrkklockor låter. »Svenska dialektmysterier« – vuxna människor pratar om dialekter. »Disneydags med Bumbibjörnarna« – tecknade björnar dricker ett magiskt elixir som får dem att börja studsa omkring. Och till sist en repris av »Ethno – världens folkmusik­läger«. Här musicerar svenskar i folkdräkt tillsammans med folkmusikutövare från andra delar av världen, hopträngda med sina trummor och panflöjtar i björkrisprydda båtar på någon älv någonstans. De stirrar tomt framför sig under färden som om de just hade avslutat maratoninspelningen av en mindre lyckad Werner Herzog-film. Det hela avrundas med ett strypgreppsdystert klipp där folk kliver ombord på olika långfärdsbussar.

Nästa nyhetssändning börjar om sex timmar. Jag skämtar inte. Så jag byter till SVT24, och upptäcker att denna »kanal« består av en text-tv-sändning som faktiskt är sämre än vanlig text-tv, eftersom man inte ens kan byta sida när man vill utan snällt får sitta och vänta på nästa. Detta långsamma spektakel varvas med ett desto mer framjäktat, tre minuter kort, så kallat nyhetsprogram en gång i timmen.

Nej, några riktiga nyheter blir det inte. Men en långfilm, kanske? Nej. En dokumentär? Absolut inte. Inget om FN-toppmötet som pågår i New York, tyska valet, kriget i Afghanistan. Det SVT ägnar sig åt är en Göran Hägglundsk gemytlighetsorgie, en mardrömsvision av vad hans »verklighetens folk« förutsätts uppskatta.

Varför jag ska behöva vara med och betala kalaset är inte lätt att begripa. Jag skulle gladeligen bidra till att upprätthålla ett seriöst alternativ till de privatägda kanalerna. Fast vem är det egentligen som står för det seriösa alternativet? Samma eftermiddag jag slösade bort på SVT visade Axess TV och TV8 dokumentärer om Kalahari, New York som konststad, en intern morduppgörelse inom talibanrörelsen, slaget vid Sedan och USA:s kulturella motsättningar. Uppenbarligen har programcheferna på dessa kanaler betydligt högre tankar om sin publik än motsvarande SVT-figurer. Vars löner jag betalar.

Och jag längtar mer än någonsin efter mitt internet. Jag säger »mitt« internet, för det är precis vad det handlar om. Den frihet internet innebär är lätt att ta för given. Man tittar på vad man vill, när man vill. Man betalar för det innehåll man tycker är värt ens pengar. En bra produkt säljer sig själv; SVT däremot överlever enbart tack vare ett statligt genomdrivet betalningstvång. Det är beklämmande. Det är nedläggningsdags.

Text: