Hård kontroll. Kinesisk militärpolis patrullerar gatorna i provinsen Xinjiangs huvudstad Ürümqi. Flera uigurer är enligt människorättsgrupper försvunna sedan de förts bort av polis.

Utrikes

Platsen utan återvändo

Faller en faller alla, resonerar den kinesiska regimen som slagit ner uigurernas uppror brutalt.

Exakt vad Taklamakanöknen betyder är oklart. Frågar du turkarna säger de: »Den som går in i öknen kommer inte tillbaka.« På arabiska blir det »Platsen utan återvändo«. Andra menar rätt och slätt att det är »Dödens öken«.

Här, i Kinas nordöstra hörn, ligger Xinjiang. Kinas största provins. Eller Östturkestan, som det hette innan det blev kinesiskt. Ett ökenlandskap omgärdat av väldiga bergskedjor.

Ogästvänligt, avlägset och isolerat. Så långt ifrån havet man kan komma, mitt på den väldiga landmassan som utgör Asien och Europa. Ingen plats i Kina är varmare på sommaren, få är kallare på vintern.

Xinjiang ligger väldigt långt ifrån Beijing, både geografiskt och kulturellt.

Befolkningen i Xinjiang är med kinesiska mått inte stor – bara dryga 20 miljoner. Ändå är det hit som regimen i Beijing riktar sitt fulla intresse. Inget problem är just nu större för de kinesiska ledarna.

Problemet handlar om de 20 miljoner invånarna. Knappt hälften av dem utgörs av uigurer – en muslimsk folkgrupp med en form av turkiskt talspråk och ett arabisktbaserat skriftspråk – och nästan lika många tillhör i dag den hankinesiska majoritetsbefolkningen i Kina.

När kommunistpartiet 1951 definitivt tog makten över regionen, genom att krossa ett uiguriskt uppror, utgjorde hankineserna mindre än en tiondel av befolkningen. Sedan dess har makthavarna i Beijing sett till så att inflyttningen av hankineser har pågått systematiskt.

I uigurerna ögon är hankineserna ockupanter. Folkgrupperna har hela tiden levt separerade från varandra och förhållandet dem emellan har varit spänt.

1999 var ett turbulent år med upplopp, massakrer, bussbomber och avrättningar. I somras var oroligheterna tillbaka.

En rad upplopp bröt ut i Xinjiangs huvudstad Ürümqi i juli, som enligt officiella kinesiska siffror resulterade i 197 döda och 1 721 skadade. Intresseorganisationer för uigurerna påstår att de verkliga siffrorna är högre.

Ett par månader senare blev hundratals personer attackerade och stuckna med påstått hiv-infekterade sprutor och oroligheterna tog ny fart.

Human Rights Watch rapporterar att minst 43 uiguriska män och pojkar saknas efter att ha förts bort av polis. Och Amnesty International talar om orättvi­sa rättegångar sedan enbart uigurer har ställts inför rätta anklagade för delaktighet i upploppen, varav flera har dömts till döden.

Fyra månader efter att oroligheterna bröt ut är det för tillfället lugnare. Men myndigheternas informationsblockad av Xinjiang – det är omöjligt att skicka både e-post och sms – pågår fortfarande.

Varför är avlägsna Xinjiang så viktig för kinesiska kommunistpartiet?

Naturresurser, lyder ett svar. Uran, järn, kol och olja. Den kinesiska staten har investerat stora summor pengar i områdets industri och infrastruktur. 1963 förbands Xinjiang med järnväg till resten av Kina. Sedan dess har välståndet mångdubblats. Men uigurerna klagar på att jobben i första hand har gått till hankinerser.

En annan anledning, som stått sig i tusentals år, är att området genom historien har varit en gränstrakt och genomfartsled, där olika krigsmakter stått mot varandra. Bara en titt i en kartatlas avslöjar vilket geopolitiskt intresse det finns i Xinjiang. Omringad av Mongoliet i norr och Tibet i söder. Däremellan gränser till Ryssland, Kazakstan, Kirgizistan, Tad­z­jikistan, Afghanistan, Pakistan och Indien.

Sidenvägen – där kamelkaravaner tran­­s­­porterade guld, kryddor, siden och andra värdesaker mellan Fjärran östern och Romarriket – gick här igenom. Den som kontrollerade Xinjiang kontrollerade handeln. Kineserna försökte med vapenmakt och nådde i perioder framgångar, beroende på hur starkt kejsardömet var vid den tiden. Då och då lyckades muslimska grupper bryta sig loss. Däremellan styrdes området av persiska, mongoliska och turkiska härskare.

Alla ville ha en del av Östturkestan, så också Sverige. Svenska Missionsförbundet grundlade stationer och hade missionärer där i 44 år i början av 1900-talet. Med sig hade de Xinjiangs enda tryckpress, vilket gjorde dem populära. Äventyraren Sven Hedin omkom nästan ute i öknen i sin jakt på försvunna städer.

Stormakterna hade givetvis sina representanter i Xinjiang.

De mest mytomspunna var Storbritanniens och Rysslands konsulat i ökenstaden Kashgar. Mitt i ingenstans, för ungefär ett sekel sedan, i varsin ände av den lilla staden byggde de lyxpalats. De anlade tennisbanor och skaffade pingisbord. I trädgårdarna växte blommor och träd från Europa. Britterna lät till och med frakta ett piano via landvägen över några av världens högsta bergsmassiv.

Rivaliteten gjorde länge att ryssarna och britterna vägrade prata med varand­ra. Ingen av dem ville dela med sig av informationen om handelsvägar, politiska allianser och militära aktivister.

I dag har Kina ensam makten över Xinjiang. Det hårdföra bemötandet av protester i regionen visar att de inte kommer att ge ifrån sig kontrollen.

Det handlar om pengar och handel. Om militär makt och politisk makt. Och om den av kinesiska regimens omhuldade dominoteorin: faller en faller alla. Släpper de på kontrollen, resonerar de, kommer Taiwan och Tibet att följa.

Stabiliteten framför allt.

Så det gäller att visa att Xinjiang är kinesiskt och kommer att förbli så. Om något symboliseras detta av den 18 meter höga Mao-statyn som reser sig mitt i Kashgar.

De kinesiska ledarna är fast beslutna att se till så att uigurernas dröm om ett fritt Östturkestan förblir enbart en dröm.

Det här är Taklamakanöknen. Platsen utan återvändo.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera