Utrikes

Vem vill ha fred i Mellanöstern?

Sedan bomberna slutat falla har parternas intresse för att lösa konflikten minskat.

På Rothschieldboulevarden i centrala Tel Aviv råder en sömnig helgstämning, trots att det är mitt i veckan. Par strövar hand i hand eller sitter på bänkarna i skuggan under de höga träden och äter frozen yoghurt. Sushibaren är fullpackad.

Det är lätt att glömma att detta är ett land som befinner sig i krig med flera av sina arabiska grannar och att det bara några mil härifrån pågår en ockupation. Eller att fredsprocessen har hamnat i sitt värsta dödläge på många år.

Ändå började det så bra. I sitt tal i Kairo i juni lovade USA:s president Barack Obama att lägga om den amerikanska Mellan­östernpolitiken. Många hoppades att han skulle inta en hårdare hållning mot israelerna, som hittills fått ett näst intill ovillkorligt stöd från Vita huset.

Obamas första drag var att kräva att israelerna skulle stoppa utbyggnaden av de judiska bosättningarna på Västbanken. Men Benjamin Netanyahus högerregering, som har ett starkt stöd i bosättar­rörelsen, vägrade att ge efter och amerikanerna valde att inte driva frågan vidare. Det var viktigare att få fart på fredsförhandlingarna än att köra fast i en enskild fråga, resonerade de. Men i Israel jublade man åt den amerikanska presidentens svaghet och palestinierna förklarade att de tappat förtroendet för Obama.

Den 22 september träffades Netanyahu och palestiniernas president Mahmoud Abbas i samband med FN-toppmötet i New York. Det var tänkt att det skulle innebära en nystart för fredsprocessen, men därefter har inte mycket hänt. Båda sidor har sagt sig tvivla på att ytterligare förhandlingar skulle leda någon vart, och deras intresse för att mötas på nytt har varit svalt. Det tycks som om omvärlden är mer angelägen om att få ett slut på konflikten än parterna själva.

Bristen på framsteg verkar i alla händelser inte bekymra flanörerna på Rothschieldboulevarden. Roee Friedman, 30 år, har ingen åsikt om fredsprocessen.

– Jag har fullt upp med mitt it-företag och följer inte nyheterna så noga, förklarar han med en ursäktande axelryckning. För oss i Tel Aviv är politiken ingen topprioritering. De flesta föredrar nog att inte tänka på det.

Yael Koper, 37 år, är nöjd med hur regeringen har hanterat frågan.

– Jag tycker att Netanyahu har skött det bra, trots pressen från amerikanerna.

Enligt ny opinionsundersökning tycker en majoritet som hon. 55 procent är nöjda med Netanyahus policy och bara 33 procent är missnöjda. Kan det vara så att israelerna egentligen inte är intresserade av fred?

Aluf Benn, ledarskribent på den liberala dagstidningen Haaretz, vill inte gå så långt.

– Israelerna vill ha fred, frågan är bara till vilket pris. Jag satt och pratade med en europeisk diplomat och han frågade varför det aldrig blir fred, så jag visade honom en kvinna som gick förbi på gatan och frågade, hur skulle hennes liv bli bättre om vi nådde en uppgörelse med Abbas? Ekonomin? Den är inte beroende av palestinierna. Säkerheten? Det går alltid att bomba dem. Så vad är det då för poäng?

En ny jämförande undersökning placerar Israel bland de trettio bästa länderna i världen att bo i. Valutan är stark, ekonomin påverkades knappt av krisen och fastighetsmarknaden är brännhet. Gränserna är lugna. Det tycks inte som om det finns något stort utrymme för en höjning av livskvaliteten i Israel.

Roee Friedman får tänka länge när han får frågan om hans liv skulle bli bättre om det blev fred.

– Jag tror inte det, säger han slutligen. Förutom att omvärldens bild av oss skulle bli bättre, så jag skulle slippa be om ursäkt för att jag är israel när jag reser till Europa. De tycker inte om oss där.

Yael Koper säger att hon, om hon slapp teorrorhotet, skulle kunna åka till Sinai i Egypten på semester.

Det är nu många år sedan bussar och kaféer exploderade i Israel. I dag är uteserveringarna på Rotschieldboulevarden fulla och det är få ställen som bryr sig om att låta säkerhetsvakterna kolla besökarnas väskor. Det har praktiskt taget inte förekommit några självmordsattacker sedan 2004, förutom en i Dimona förra året då en kvinna dödades. De flesta israeler är inte längre oroliga för att besöka marknader och kaféer eller åka buss.

Qassamraketerna som sköts från Gaza var länge ett orosmoment, men sedan förra vinterns stora militäroperation har det varit lugnt i södern, och det finns ingen press från allmänheten på politikerna att nå en fredsuppgörelse med palestinierna. Vid det senaste valet gick vänstern, som traditionellt lett fredsrörelsen, i stället kraftigt tillbaka. Det finns nu inte en enda (judisk) ledamot i knesset som har kampen mot ockupationen som sin profil­fråga.

Ron Pundak, chef för Peres Center for Peace och en av arkitekterna bakom Osloavtalet samt flera andra fredsinitiativ, förklarar vänsterns tillbakagång med att inte ens fredsrörelsens ledare tycks tro att det finns en palestinsk partner i fredsprocessen. Yariv Oppenheimer, ledare för intresse­organisationen Fred Nu, säger att det har kommit att uppfattas som opatriotiskt att vara »fredsvän«, och att argumentet att om israelerna ger land till palestinierna kommer de att få säkerhet i utbyte helt enkelt har förlorat i trovärdighet.

Hamas började på allvar att skjuta Qassamraketer efter det att Israel evakuerat bosättningarna i Gaza 2005. Det uppfattades av många israeler som ett bevis på att palestinierna egentligen inte är nöjda med en stat i Gaza och på Västbanken, utan vill ha hela Israel. Och det påverkar israelernas villighet att ge upp den militära kontrollen över Västbanken. Vad skulle hända om Israel drog tillbaka soldaterna och evakuerade de 500 000 bosättarna, och palestinierna nästa dag började skjuta raketer mot Jerusalem och Tel Aviv?

– Vad har palestinierna för motivation att bevara lugnet efter en fredsöverenskommelse? frågar Aluf Benn.

Med tanke på riskerna som tycks förenade med freden är det därför lika bra att bevara status quo, resonerar många israeler. Roee Friedman medger att det kan kännas frestande att låta allt förbli som det är. Det finns till och med en viss tjusning i att befinna sig i ständig konflikt, menar han.

– Vi kämpar för något, så allt har en mening.

Men tänk om till exempel internationella sanktioner mot Israel skulle göra livet i Tel Aviv mindre bekvämt? Skulle det inte få israelerna att tvingas söka en lösning på konflikten?

– Det skulle aldrig funka, säger Ron Pundak. En bojkott skulle bara spela på vår paranoia och få israelerna att sluta sig runt extremisterna.
Däremot tror han att en tuffare amerikansk attityd skulle göra underverk, till exempel om de hotade med att ompröva Israels lånegarantier eller dra tillbaka det veto som de lägger in mot alla Israelkritiska resolutioner i säkerhetsrådet. Det är en press som ingen israelisk regering skulle kunna stå emot, i synnerhet inte nu när israeliska politiker och militärer löper risk att ställas inför rätta i Haag, om Goldstonerapporten (om granskningen av eventuella krigsförbrytelser i senaste Gazakriget) får stöd i säkerhetsrådet.

Eftersom Israel är beroende av USA, politiskt, ekonomiskt och militärt, är det mycket som hänger på den amerikanska regeringens vilja att få ett slut på konflikten. Och på dess förmåga att stå emot den starka inhemska pro-israeliska lobbyn. Det är inte säkert att kongressen skulle godkänna en handlingsplan som kritikerna skulle kunna beskriva som att den äventyrade den judiska statens säkerhet.

Samtidigt har allt fler röster börjat höjas i USA som menar att amerikanernas ovillkorliga stöd för Israel har skadat deras strategiska intressen, inte minst förbindelserna med den muslimska världen. Det är något som Obama, som vill förändra USA:s anseende i arabvärlden, är medveten om.

Men för att något ska hända måste amerikanerna ha en villig samarbetspartner i Jerusalem. Netanyahu har sagt sig stödja en palestinsk stat, men det skedde efter hårt tryck från USA, och det är inte troligt att han har för avsikt att upprätta en sådan. Det är dessutom tveksamt om hans regeringskoalition skulle hålla samman om fredsprocessen återupptogs. Möjligen skulle Netanyahu kunna få sina stödpartier att gå med på eftergifter åt palestinierna om USA lovade att ta krafttag mot Iran, antingen genom att själva bomba de iranska atomanläggningarna eller ge Israel grönt ljus att göra det.

En annan möjlighet är om amerikanerna medvetet pressade Netanyahu så hårt att hans regering skulle falla, i hopp om att det mer moderata centerpartiet Kadima skulle återfå makten. Oppositionsledaren Tzipi Livni stödjer en tvåstatslösning och har tidigare förhandlat med palestinierna.

Det är dock tveksamt om Livni, eller någon annan israelisk ledare för den delen, skulle kunna göra de smärtsamma eftergifter som krävs för att palestinierna ska få en livskraftig stat, till exempel tvinga hundratusentals bosättare att lämna sina hem. Risken finns att det redan blivit för sent för en tvåstatslösning.

Men Obama har trots allt fört med sig ett hopp om förändring till regionen. Och där finns fortfarande krafter som inser att status quo inte kan vara i evighet, och att den nuvarande situationen kommer att leda till mer våld.

– Jag hoppas Obama klarar det, säger Ron Pundak. Vi behöver en ansvarsfull vuxen som kan rädda oss från oss själva, annars kommer vi att fortsätta glida nedför det sluttande planet – kanske mot en tredje intifada.

Men på Rotschieldboulevarden tycks hotet om ytterligare ett palestinskt uppror avlägset. Yael Koper tror att allt kommer att vara ungefär likadant om tjugo år. Och att det fortfarande kommer att vara möjligt att sitta i solen på Rotschieldboulevarden och känna att konflikten är långt borta.

– Det tror jag absolut, säger hon och ler.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera