VFdarin

Antietablissemangets decennium

De enda auktoriteter vi accepterade på 00-talet var författarna till självhjälpsböckerna. De skulle lära oss att leva utan auktoriteter.

Detta decennium började med att Jonas Birgersson – om nu någon minns honom – fick sparken.

Senhösten 2000, kall och hård och jävlig mot it-visionärerna men vacker som en kristallklar morgon för etablissemanget. Fiberpälsen självantände.

Ni kommer att bli omsprungna av de kostymlösa teknikerna, hade finansmännen fått höra. Birgersson hade skrålat från podierna: Förändra er eller dö! Och nu, allt det där som kallats den nya ekonomin, det kraschade.

Imperiet stod säkert i årtiondets gryning, för ingen rörelse underifrån kunde skaka om det etablerade.

Globaliseringskritikernas uppror slutade i glaskross och aska på Göteborgs gator 2001. Efter den elfte september samma år stärktes förtroendet för samhällets gamla institutioner. I valet 2002 föreföll Göran Persson tjockare och mäktigare än någonsin tidigare.

Det nya visade sig vara att det gamla bestod.

Endast en folklig rörelse från 90-talet överlevde millenniebuggen, och dess profeter Martin Timell och Ernst Kirschsteiger formade första halvan av det nya decenniet. Önskan att bygga om växte sig till något mycket större än ett tv-program.

I antologin »00-talet«, som försöker fånga det decennium vi nu ska lämna, skriver journalisten Karin Johansson träffsäkert om det som på svenska kom att kallas omgörningar.

Efter valet 2002 skulle alla partier renovera. Socialdemokraterna, kristdemokraterna och vänsterpartiet stod emot trenden. Resten omvärderade, moderaterna mest.

Karin Johansson väcker den fascinerande tanken att Christer Ewe – moderatpolitikern som avslöjades tala rasistiskt i »Uppdrag granskning« – startade den kedja av händelser som ledde landet fram till vad som nu ser ut att vara ett tvåparti­system.

Utan valstugereportaget inget jättefiasko 2002, utan fiaskot ingen plats för Reinfeldt och Borg, utan Reinfeldt och Borg ingen allians med ny politik, utan den nya politiken inget maktskifte och utan maktskiftet ingen rödgrön koalition.

Sjuktal och jämställdhet, integration och skola, europeisk valuta och region­indelning – allt det var stora frågor under 00-talet, men det är Christer Ewe som ska tackas eller skällas för att politiken koncentrerades till sänkt a-kassa, lägre skatter och jobb, jobb, jobb.

Vad hände med Ewe?

Han blev utesluten från moderaterna men vägrade lämna politiken, vilket var tidstypiskt. 00-talet var de stora återvändarnas decennium: Mona Sahlin och Carl Bildt, Madonna och 80-talsmodet. Men frågan är om inte Ewe var trendigast av dem alla.

Han gick med i pensionärspartiet SPI och fick toppa deras lista. Ett oetablerat parti som slog underifrån mot själva parti­strukturen och hävdade att riksdagspartierna ignorerade viktiga samhällsfrågor, det var hett på 00-talet. Få decennier har präglats så mycket av partier som alla kapitaliserade på en påstådd klyfta mellan folket och ett politiskt och kulturellt etablissemang.

Junilistan som blev landets tredje största parti i EU-parlamentet efter att ha existerat i sex månader. Piratpartiet fem år senare. Sverigedemokraterna som fördubblade sig i varje val. För att inte tala om riksdagspartierna som försökte göra likadant: folkpartiet,  kristdemokraterna och vänsterpartiet.

Det var den starkaste politiska tendensen; detta att utmana något man kallade etablissemanget.

Det gällde även moderaternas förändring. Den fungerade för att den så tydligt var ett internt uppbrott mot den gamla eliten. I stället för ny ekonomi – nya moderater. Förändra er eller dö!
Märkesåret under 00-talet är därför inte 2006 när maktskiftet skedde utan 2003.

Då röstade svenskarna nej till EMU och då grundades The Pirate Bay. EMU-omröstningen var ett konkret bevis på att folket kunde vinna över eliten och piraterna gav denna kamp nya verktyg.

En faktor var att alla partier trängdes i mitten och lämnade plats för uppstickare, till och med kristdemokraterna och vänsterpartiet – 90-talets extremister – gav upp ideologisk renhet för maktanspråk. Men det handlade inte bara om det; det fanns under 00-talet en djup och folklig längtan efter att få vara emot etablissemanget.

Förtroendet för ett flertal institutioner i samhället sjönk, visar SOM-institutets mätningar. Riksbanken, medierna, försvaret, kungahuset, polisen; kurvorna sluttar.

Folk brydde sig helt enkelt allt mindre om vad auktoriteterna tyckte, vilket syntes i samtidskulturen. »Idol«, tv-programmet där amatörer blev proffs, var det yttersta exemplet. Hellre lyssnade vi på noviser än på experter.

De enda auktoriteter vi egentligen accepterade var de som skrev självhjälpsböckerna. Böckerna som skulle lära oss att klara oss själva, utan auktoriteter.

Amatörvurmen utmanade makten, traditionerna, kulturen, ja, faktiskt det mesta i vårt samhälle. Fildelningen blev folklig, användargenererade sajter började slå undan etablerade medier, bloggare gjorde uppror mot såväl FRA-lagen som Liza Marklund.

Detta decennium som börjat med att Jonas Birgersson fått dra sig tillbaka från Framtidsfabriken som en loser slutade med att en nätbaserad folkrörelse bar den oerfarne utmanaren Barack Obama ända fram till presidentposten i USA.

De fiberoptiska kablarna – ryggraden i den digitala infrastrukturen – gjorde utmanarna till makthavare.

När allt skulle summeras 2009 fick fiber­optikens japanske pionjär Nobelpriset i fysik och inget intellektuellt samtal med stil kunde undgå att nämna – om så bara i förbifarten – att Google styrde över våra liv, känslor, tankar, ja, allt.

Google, detta lilla företag som agerat så snällt och som slagit underifrån och stått på folkets sida och därför sopat banan med alla konkurrenter. Detta företag kallades nu maktfullkomligt.
Så fick 00-talet sitt logiska slut. Google var etablerat som etablissemang.

2010-talets stora fråga är var den nya mittpunkten kommer att etableras. Vilka amatörer gör uppror mot Google? När slår moderaterna och socialdemokraterna under­ifrån mot piraterna?

Listan över 100 personer som gjorde 00-talet.

Prenumerera på Fokus!

Fokus, 144 kronor per månad!