Minnesord

Dag Nätterqvist

Ryttare och tränare, dog den 20 november, 87 år gammal.

Dag Nätterqvist ansåg att man skulle gå en kvart innan festen var som bäst. På så sätt skulle folk minnas »att det var roligt tills den där Nätterqvist försvann«.

Än är det svårt att säga vilken tajming han hade för sin slutliga sorti. De sista tjugo åren gjorde sig ryttarprofilen Dag Nätterqvist osams med stora delar av den svenska hästvärlden. Han blev känd som en tjurig kritiker av den moderna dressyren som han ansåg gå emot hästens naturliga rörelser och sträva efter att göra hästen till människans slav, mer än till vår vän.

»Sent ska syndaren vakna«, skrev han på sitt dramatiska manér och var övertygad om att dressyrvärlden snart skulle inse att han hade rätt och ändra riktning. Han fick 10 000-tals läsare av sin hemsida där han ställde sig helt och hållet på hästens sida.

Dag Nätterqvist föddes 1922 i Stockholm och kallades »Dadde« av de flesta i sin omgivning. Som liten mötte han hästar på sin morfars gård i Norge och blev genast förälskad. Eftersom han saknade en rik släkt sökte han sig till kavalleriet för att utveckla sitt intresse, på den tiden gick det fortfarande att bli en god ryttare med hjälp av statliga medel.

Det var alltså inom militären han fick sin utbildning, och han skulle förbli militäriskt strikt och disciplinerad hela livet – vilket bäddade för många ryttarelevers och unghästars löddrande svett och framgångar.

På 40-talet flyttade han tillsammans med två barn och hustru till anrika Strömsholms ridskola där armén undervisade i ridning, krigsvetenskap, veterinärlära, hovbeslag, vapenföring och gymnastik. Det var med andra ord en väl skolad elev som under 50-talet skördade framgångar i tävlingshoppning.

Dag Nätterqvist var under 14 år Sveriges mest framgångsrika ryttare, han vann fem SM, tog hem en fjärdeplats vid EM i Aachen 1958 och deltog i OS i Rom 1960. Han red för de bästa instruktörerna runt om i Centraleuropa.

Så småningom övergick han från att tävla till att rida in hästar och lära upp elever. I många år drev han Blädde Gård i skånska Blentarp där han blev omtalad för att lyckas lära även de svåra hästarna att hoppa, de som vägrade och stegrade.

Han hade aldrig ekonomi för att köpa nya djur på löpande band, vilket också gick emot allt han trodde på. I stället var det hårt arbete, blodiga blåsor, svett och tidiga morgnar som gällde för att lära sig att förstå sambandet mellan en hästs mentalitet och fysiska förutsättningar.

De unga hästtjejerna var förstås livrädda för »Dadde«, men de som fick ynnesten att träna för honom bar med sig sina lärdomar. Det vittnar inte minst de kärleksfulla hälsningarna på nätet efter hans död om.

Dag kunde ringa mitt i natten till sina elever när han kom på något nytt i sitsen eller tyglarna som borde prövas. Grundfilosofin var att varje häst är en individ och att ryttaren måste lära sig rida på just sin hästs villkor.

Den moderna inställningen att hästen ska anpassa sig efter ryttaren, gjorde honom upprörd. Och upprörd blev han ganska ofta. Ibland var det full show och han kunde jämföra hållningen på ett olyckligt ekipage med den hos ringaren i Notre Dame. Dag tyckte om att väcka uppmärksamhet och underhålla, men han kom också på kant med både en och annan längs vägen.

Hans sista elev var Elisabeth Schröder, som började hos honom som 12-åring:

– Jag har aldrig kämpat så mycket som när jag red för honom. Han lärde mig många saker som jag har tagit med mig i livet och han hade ett stort hjärta. Om han saknade något så var det kunskap om mental träning. Någonstans måste man nöja sig med det näst bästa från tonåringar, men det gjorde inte Dag, säger Elisabeth som själv är ridlärare i dag.

Dag Nätterqvist brukade pedagogiskt berätta att han var en väldigt dålig dansare och att han behövde en kvinna som kunde följa alla hans konstiga rörelser på dansgolvet. Det finaste berömmet var när han ropade till Elisabeth som kämpade på hästryggen: »Nu! Nu skulle jag vilja dansa med dig!«

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera