Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

Visgigant. Olle Adolphson på Hornsgatan, Stockholm, 1968. Just nu, fem år efter sin död, är han aktuell med en cd-box innehållande hela hans produktion.

Kultur

Fram träder en mästare

Olle Adolphson var mindre känd än sina visor. Pontus Holmgren känner pulsen stiga när han upptäcker en nedtonad fixstjärna.

Någon gång i mitten av 90-talet mötte jag Jakob Hellman på en trottoar i Malmö. Jakob berättade att han skulle gå och lyssna på Sven-Bertil Taube. Reflexmässigt svarade jag: »Varför då?« Visor var väl inget att intressera sig för?

Femton år senare håller jag i boxen »Tystnaden smyger som en katt … Visor av och med Olle Adolphson, 1956–2004«. En brun papplåda om tio cd-skivor, en dvd och en 120 sidor tjock bok.

Jag avlägsnar boxens skyddsplast och känner hur pulsen ökar en aning. Som mognande musikälskare får jag allt svårare att ignorera den svenska visan. Olle Adolphson är en av genrens fixstjärnor. Många av hans låtar har en melankolisk skärpa som gör dem tidlösa.

I dag är nog visorna – »Trubbel«, »Balladen om det stora slagsmålet på Tegelbacken« och »Nu är det gott att leva« – mer berömda än sin upphovsman. Artisten Olle Adolphson är svår att sammanfatta, åtminstone med enkla penseldrag. Till skillnad från Evert Taube och Cornelis Vreeswijk skapade Olle Adolphson inte någon persona.

– Olle var befriad från manér. Han var en vanlig kille. Han sjöng som en farbror som tar fram gitarren på födelsedagsfesten. Det får hans inspelningar att nå långt in i hjärtat. Det är som när ens flickvän sjunger i duschen, säger Håkan Hellström som framfört Olle Adolphsons visor både på scen och på skiva.

Olle växte upp på Kungsholmen i Stockholm. Han var son till den berömda filmskådespelaren Edvin Adolphson.

I tonåren lärde Olle känna Sven-Bertil Taube, ett möte som var livsavgörande. Han var ofta hemma hos familjen Taube, hörde Evert berätta historier och sjunga nya visor. Ibland agerade Olle assistent till Evert, stämde lutan och hjälpte vis­giganten på med skjortan vid olika framträdanden. Går det att tänka sig Olle Adolphson utan Evert Taube?

– I början utgick Olle från Taube. Han utvecklade sedan sin egen stil ganska snabbt, bland annat inspirerad av franska och anglosaxiska sånger. Men han återkom ofta till Taubes repertoar, Evert var en grundbult för honom, säger musik­vetaren Jan Bruér.

Inför sammanställningen av »Tystnaden smyger som en katt …« har Jan Bruér grävt djupt i Sverige Radios arkiv efter Adolphson-inspelningar. Ett urval av hans fynd återfinns i boxen.

I boken, som följer med boxen, finns ett fotografi från Olles föräldrahem på Norr Mälarstrand. Fotot, som togs 1954, visar Olle, syster Kristina, Sven- Bertil Taube och vännen Claes-Håkan Westergren.

Bilden kittlar fantasin på samma sätt som Astrid Kirchherrs berömda fotografier på The Beatles i Hamburg. Där står de, unga och oskyldiga. Kunde de ana vad som väntade runt hörnet?

De poserar i vardagsrummet, framför ett randigt draperi. Olle i ylletröja och med luta. Sven-Bertil i vit skjorta, slips och med nylonsträngad gitarr. Claes-Håkan hukar över ett taffelpiano och Kristina sitter på golvet framför en harpa.

Det är inte rock’n’roll. Är det då en bild av »visan«? Jo, åtminstone som den såg ut 1954.

Evert Taube hade 1936 startat Visans vänner. Enligt musikkännaren Oscar Hedlund började förening som »ett överklassnöje, fortskred som ett överklassnöje och tynade långsamt ner mot kreti och pleti«. Vid mitten av 50-talet hade visan ännu borgerliga förtecken. Tio år senare skulle den byta ansikte.

Olle Adolphsons genombrott kom 1956, två år efter fotografiet från lägenheten på Norr Mälarstrand. Han debuterade då i de flesta av tidens tänkbara format: på ep-skiva, i bokform med en vis- och diktsamling och på Hamburger Börs kabaréscen.

Under 50- och början av 60-talet samarbetade Olle ofta med Beppe Wolgers. Tillsammans skrev de bland annat »Okända djur« och »Det gåtfulla folket«. Deras alster hördes på skiva och kabaréscener, men också i Sveriges Radio.

Olle och Beppe hörde till den mytomspunna manliga krets som surrade på Teatergrillen. I dag är de alla borta: Lars Forsell, Slas och Pär Rådström.

Syresatta av efterkrigstidens internationella vindar skakade de om det svenska kulturlivet. De rev ned stängslet mellan högt och lågt, ägnade sig både åt poesi och schlagers. De lyfte visans status och hyllade sin föregångare Evert Taube, som på 50-talet upplevde en revival.

– Den stora visvågen på 60-talet hade nog inte hänt utan »Okända djur« och Sven-Bertil Taubes framgångsrika Bellmanskiva som kom 1959, säger Jan Bruér.

Med 60-talets visvåg slog bland andra Cornelis Vreeswijk och Fred Åkerström igenom. Visan blev vänsterradikal, den var inte längre ett »överklassnöje«.

Visserligen var Olle Adolphson en före­gångare, men han fann sig inte riktigt till rätta i det nya. Han tyckte att de yngre kollegorna lade sig till med manér: »Allt blev attityd. De låtsades göra något som jag gjorde på allvar.«

Olle Adolphson var ingen apolitisk artist, men hans samhällskritik saknade partipolitisk hemvist. Han skrev visor utifrån ett humanistiskt perspektiv. »Gustav Lindströms visa« handlade om hur exploateringen av Stockholms innerstad tvingade ut människor till förorterna. 1971 skrev Ray Davies i The Kinks på samma tema albumet »Muswell Hillbillies«; Davies texter handlade förstås om Londons stadsomvandling.

Jag har hört »Gustav Lindströms visa« oräkneliga gånger, men egentligen aldrig lyssnat. Som de flesta av Olle Adolphsons visor har den en allvarlig botten. Under den hurtiga valsmelodin och Olles »trubaduriga« sång finns en svärta.

Jag lyssnar och fylls av samma isande känsla som då Ray Davies sjunger om tvångsevakueringen i London.

»Gustav Lindströms visa« gavs ut på skiva 1962, men fick en särskild betydelse en kväll i december 1970. Det var sista kvällen på gamla Hamburger Börs, huset skulle rivas.

– När han kom till textraden »Vad är de för ena dårar som härjar i stan«, då skrek folk rakt ut. Det tog en lång stund innan Olle kunde slutföra sången, berättar Monica Dominique. Tillsammans med Monica Nielsen har hon precis återbesökt några av Adolphsons visor på cd:n »Monica & Monica tolkar BOA«.

I dag förändras Stockholms siluett i rekordtempo. Stadsarkitekt Aleksander Wolodarski bemöter sina kritiker med orden: »Vi har inte råd att bygga enligt ›småstadstänket‹ utan måste hushålla med marken och bygga tätt.« En och annan stockholmare drar sig nog till minnes Adolphsons visa.

Från 70-talet och framåt var Olle Adolphson inte längre lika produktiv, han fann det allt svårare att skapa nytt material. Hans sista album »Älskar jag dig inte då« kom ut 1994.

Det sägs att Olle Adolphson blev bitter. »Klart att han var bitter – han var ju bäst«, skriver Eldkvarns Plura Jonsson i boken som följer med boxen. Plura konstaterar: »Vi ska alla bli bittra och sura, alla vi som vill vara bäst.«

Något år innan Olle Adolphson dog gick Håkan Hellström för att besöka honom. På ep:n »Luften bor i mina steg« hade Håkan sjungit in Olles »Trubbel«. Skivan var en succé och sålde platina. Med en platina­skiva under armen vågade sig Håkan efter moget övervägande upp till Olles lägenhet vid Mariatorget i Stockholm.

– Jag knackade på, men det var ingen som öppnade. Jag ställde skivan utanför dörren och la med en lapp där jag tackade för all inspiration.

Fakta | OA
Olle Adolphson (1934–2004), vissångare, kompositör och textförfattare. Han var också verksam som visforskare, poet och bildkonstnär.

Bland hans mest kända visor märks: »Trubbel«, »En glad calypso om våren«, »Gustav Lindströms visa«, »Okända djur«, »Det gåtfulla folket«, »Nu är det gott att leva«, »Nu har jag fått den jag vill ha« och »Balladen om det stora slagsmålet på Tegelbacken«.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera