Från Normandie till Köpenhamn

Normandie, 3 juni 1944. Landstigningen var redan försenad. Befälhavare Dwight Eisenhower ville inget annat än att ge klartecken till världens största militära operation. Men meteorologerna sa nej. Vädret var för dåligt. Eisenhower väntade.

Oväder hade avgjort historien många gånger tidigare, det hade krossat den Spanska armadan 1588 i vatten inte alltför långt från Engelska kanalen.

Det fick inte hända nu.

Landstigningen som äntligen skulle få slut på det långa kriget krävde perfekta förhållanden.

Meteorologi kräver omfattande beräkningar, så meteorologerna vässade pennorna och räknade igen. Och igen. Gav nya prognoser. Den 6 juni däremot, såg det ut som att stormen skulle ha dragit förbi. Eisenhower tog dem på orden och gav order.

Meteorologerna fick rätt, den tidiga sommarmorgonen var klar. Tyskarna, som trott att de allierade skulle vänta ännu en dag på grund av ovädret, var helt oförberedda.

En av männen bakom de avgörande prognoserna var svensken Carl-Gustaf Rossby. Han var anställd på universitetet i Chicago. Efter kriget samlade han de många arbetslösa militära meteorologerna kring sig, och lade grunden för dagens kunskap om atmosfären och därmed den moderna klimatforskningen.

Men historien om vetenskapen kring klimatet startade tidigare, 1896. Då hävdade geofysikern Svante Arrhenius att utsläpp av koldioxid skulle kunna ha en dramatisk effekt på klimatet.

Arrhenius beräknade att en fördubbling av koldioxidhalten skulle höja jordens genomsnittstemperatur 5–6 grader. Den effekten skulle inträffa först om tretusen år, trodde han. Fast Arrhenius såg inte det som ett problem, snarare tvärtom. Varmare klimat betydde skönare somrar och större skördar.

Arrhenius blev Sveriges förste nobelpristagare, men också en viktig lärare på Stockholms universitet. Carl-Gustaf Rossby hade fått sin grundutbildning där och haft Arrhenius som mentor.

Rossby förvaltade Arrhenius arv, men han var inte ensam om att göra det.

På samma universitet som Arrhenius haft sin professur utsågs 1961 en ung man från Nyköping till professor i meteorologi.

Bert Bolin kom med tiden att bli klimatforskningens superstjärna och är den person som haft störst betydelse för vetenskapen. Han insåg tidigt vikten av samarbete mellan länder och forskningsinstitut, klimatet är en global angelägenhet. I mitten av 1960-talet utvecklade han ett internationellt program för atmosfärforskning som så småningom blev ett embryo till FN:s uppmärksammande klimatarbete.

När Bolin började ana att hela klimatet skulle förändras av mer växthusgaser i atmosfären försökte han på allvar räkna på i vilken omfattning temperaturen skulle höjas. Men det var svårt, klimatsystemen är enormt komplexa och prognoser kräver omfattande beräkningar. Blir temperaturen högre så påverkas mängden vaten i atmosfären vilket påverkar molnbildningen och så vidare.

Johan Kleman, forskningschef på Bert Bolin Climate Research Centre vid Stockholms universitet, understryker hur dynamiska klimatprocesserna är.

– Vissa säger att hjärnan är universums mest komplicerade struktur, men jag tror att klimatsystemet är en god kandidat som något minst lika krångligt, säger han.

Därför tog forskningen ett stort steg framåt när datorerna gjorde sitt intåg på sjuttiotalet. Först då gick det att hantera de stora datamängder som behövdes för analyserna.

Trots de avancerade och kraftfulla beräkningskapaciteter som finns i dag är prognoserna för hur mycket temperaturen faktiskt kommer att stiga fortfarande osäkra. Det konstaterar Bert Bolins forne student och kollega, Henning Rodhe. Han är i dag pensionerad meteorologiprofessor, men fortfarande i högsta grad verksam forskare.

– Det är väldigt förvånande, för under de trettio år som klimatforskare pratat om hur mycket en fördubbling av koldioxidhalten skulle påverka temperaturen har osäkerheten inte minskat nämnvärt. Man pratar om mellan två och fyra och en halv grad, säger han.
– Och där finns klimatforskningens stora utmaning än i dag.

Bert Bolin blev alltmer angelägen om att nå ut med budskapet om hur klimatet riskerade att förändra samhället. 1988 samlade han, på uppdrag av FN, världens ledande klimatforskare i en särskild panel, IPCC (Intergovernmental Panel on Climate Change). De publicerade en rad grundligt genomarbetade rapporter, dock utan någon vidare uppmärksamhet utöver hos de redan invigda.

Vid 2000-talets början förde hela klimatforskningen fortfarande en relativt blygsam tillvaro i den allmänna debatten. Det var först när IPCC kom ut med sin tredje rapport 2001 som frågan började nå fram till allmänheten. För nu var budskapet allvarligt, männ­iskan kunde ligga bakom de katastrofbilder som präglat nyhetssändningarna.

Lars Bärring, forskare på Rossby Centre (uppkallat efter Carl-Gustaf), menar att även väderhändelser som stormen Gudrun och översvämningar blev viktiga ögonöppnare.

– Jag säger inte att de är kopplade till klimatförändringen, men de fungerar som illustrationer för att konkretisera det som beskrivs i IPCC-rapporten, hur framtiden kan bli.

När det omdiskuterade Kyotoprotokollet trädde i kraft 2005 sattes ytterligare fokus på frågan. Med stöd av gediget vetenkapligt underlag började klimatforskare få en tung auktoritet och blev flitiga gäster på debattsidor och expertpaneler.

Men det var först 2006, när politikerna fick en prislapp på vad de här förändringarna skulle kosta, som klimatfrågan på allvar lyftes upp på den internationella dagordningen. Det var den brittiske ekonomen Nicholas Stern som på sjuhundra sidor slog fast att klimatförändringarna innebär den största risken för en total marknadskollaps vi någonsin sett.

Samma år började FN:s olika klimatarbetsgrupper släppa sina delrapporter inför den fjärde, omfattande IPCC-rapporten. Där slogs sedan fast att människan – med 90 procents säkerhet – är skyldig till de klimatförändringar vi i dag ser.

Det var nu som USA:s förre vicepresident Al Gore gav sig in i debatten. Eller ja, egentligen hade han ägnat tiden ända sen han förlorade presidentvalet 2001 till att resa runt i världen som föredragshållare om klimatet. Filmaren Laurie David fick se hans klimatpredikan, och så satte de samman det som kom att bli »En obekväm sanning«.

Hösten 2007 var klimatnestorn Bolin svårt sjuk i cancer, men en dag i oktober fick han ett oväntat telefonsamtal som gladde honom oerhört. Det var Al Gore som ringde och berättade att IPCC, och han själv, just fått Nobels fredspris för sitt klimatarbete.

Ett par år tidigare hade Bert Bolin själv ringt ett avgörande samtal. Det var den unge agronomen Johan Rockström som då fick ett jobberbjudande han inte kunde tacka nej till. Bert Bolin erbjöd honom posten som chef för välrenommerade Stockholm Environment Institute, SEI.

För tiden när klimatforskning enbart var fysikernas och meteorologernas domän är förbi. Nu hade fokus skiftat till klimatförändringarnas konsekvenser. Där kom även samhällsvetare, ekonomer och agronomer in.

Forskningen samlas därför allt oftare i kluster som skär på tvärs genom de klassiska vetenskapliga disciplinerna. SEI är ett typexempel.
Det senaste decenniets uppsving i frågan har satt tydliga spår i verksamheten, inte minst ekonomiskt. I dag har anslagen ökat många gånger om. Men Johan Rockström menar att det ändå är alldeles för lite – i paritet till frågans allvar:

– Det vi får är bara brödsmulorna på bordet trots att vår forskning ska lösa världens ödesfrågor. Och det säger jag trots att jag är mottagare av Sveriges största miljöforskningsanslag, femton miljoner per år. Men det är en spottstyver i jämförelse med vad som Sverige är villiga att lägga upp för att till exempel rädda bilindustrin.

De senaste årens klimathype har dock inneburit en väsentlig förändring för klimatforskarna, de kommer ut på banan. De tar större plats i det offentliga rummet och de har större tillgång till beslutsfattare och företagsledare.

– Vi är efterfrågade på ett sätt som inte fanns tidigare, säger Johan Rockström.

150 år efter Svante Arrhenius födelse, står koldioxiden högst på dagordningen och vi har förstått att högre temperatur inte bara innebär skönare somrar.

Dagens samlade vetande har också konstaterat att den temperaturökning som Arrhenius förutspådde skulle ta 3 000 år snarare kommer att nås redan om bara drygt hundra år.

Klimatforskning genom tiderna

1824
Franske matematikern Jean-Baptiste Fourier var först med att konstatera att atmosfären spelar en viktig roll för klimatet. Den värme som strålar ut från jorden fångas upp av atmosfären i stället för att gå förlorad ut i rymden. Han kallas ibland växthuseffektterorins fader, trots att han aldrig nämnde ord som koldioxid eller just växthuseffekt.

1896
Fysikprofessorn Svante Arrhenius var först med att visa på sambandet mellan koldioxidutsläpp och temperatur, år 1896. På detta sätt förklarade han sin teori om växlingen mellan istider och varma perioder beroende på växlingar i atmosfärens koldioxidhalt. Arrhenius kallas växthuseffektens svenske fader och fick Sveriges första Nobelpris (i kemi) 1903.

1940-talet
Andra världskriget lämnade efter sig många meteorologiutbildade, flera av dem sökte sig till universiteten och lade grunden för de första civila forskningsinstitutionerna. Därmed också grunden för den tidiga klimatforskningen. Svensk-amerikanen Carl-Gustaf Rossby, som också jobbade på SMHI, var en av de ledande forskarna i USA, verksam vid universitetet i Chicago.

1967
Bert Bolin, professor i meteorologi vid Stockholms universitet, satte samman en internationell forskningsgrupp för att kunna utveckla metoder för att förbättra väderprognoser. 1967 initierade de ett globalt program för atmosfärsforskning, Garp. Samarbetet utvecklades så småningom vidare och kom att bli ett embryo till FN:s klimatarbete.

70-talet
Datorerna revolutionerade de komplicerade beräkningarna inom den framväxande klimatforskningen. De första programmen utvecklades under 1970-talet.

1987
Brundtlandrapporten, »Report of the World Commission on Environment and Development: Our Common Future«, myntade begreppet »hållbar utveckling« som kom att genomsyra 90-talets klimat- och miljödiskussion.

1988
Under ledning av Bert Bolin slås de två FN-organen Världsmeteorologiska organisationen (WMO) och FN:s miljöorgan (UNEP) samman och bildar IPCC (Intergovernmental Panel on Climate Change). Uppdraget är att fastställa »risken för klimatförändringar orsakade av mänskliga aktiviteter«. Bolin satt kvar som ordförande i tio år.
Sedan starten har fyra omfattande rapporter om klimatförändringen publicerats, nästa kommer 2014.

1992
FN:s klimatkonvention tas fram i Rio de Janeiro. Konventionen innebär att länderna lovat att ta fram åtgärder som stabiliserar mängden växthusgaser i atmosfären på en nivå som inte leder till allvarligare klimatförändringar. 192 länder har skrivit under. Mötet resulterade i en rad andra åtgärder. Bland annat grundlades det så kallade Agenda 21-programmet med konkreta handlingsplaner för att minska människans påverkan på naturen.

1997
I japanska Kyoto antas det klimatavtal som nu gäller. Det har som mål att de årliga globala utsläppen av växthusgaser ska minska med minst 5,2 procent från året 1990 till perioden 2008–2012. Ryssland ratificerade till världens jubel avtalet 2002, vilket innebar att det kunde träda i kraft 2005. USA är ett av nyckelländerna som fortfarande dock inte ratificerat.

2006
Begreppet »klimatförändringar« hamnar överst på den mediala dagordningen. Bland annat med anledning av den brittiske ekonomen Nicholas Sterns rapport om kostnaderna för den globala uppvärmningens konsekvenser. 2006 kom också dokumentärfilmen »En obekväm sanning« med Al Gore, och de alarmerande rapporterna från IPCC:s olika arbetsgrupper publiceras. Slutrapporten kom sedan året därpå, 2007.

2007
FN:s klimatpanel IPCC och Al Gore får Nobels fredspris.

2009
FN samlar världens länder till stormöte i Köpenhamn för att kunna samlas under en ny klimatöverenskommelse som ska kunna träda ikraft när Kyotoprotokollets bindningstid går ut.

Text: