Skyll inte på gudarna

I måndags publicerade tidningar över hela världen ett upprop till världens ledare att ta chansen och rädda världen. This is it. Annars dör vi. Eller kanske inte just vi. Några grader varmare i Skandinavien och vi blir Europas riviera. Hur annars förklara att bara en av tre svenskar är rädda för klimatförändringarna? Det blir mindre roligt för dem i Bangladesh. Som av en slump tillhör befolkningen i Bangladesh de befolkningsgrupper som är mest oroliga för klimatförändringarna.

Köpenhamn har döpts om till Hopenhagen i brittiska medier. Förväntningarna är oerhörda trots att världens ledare med Obama i spetsen gjort sitt bästa för att skriva ned förväntningarna under de senaste månaderna med ungefär samma logik som man försöker styra finansmarknaderna. Vad vi tror kommer att hända är viktigare än vad som verkligen händer.

Köpenhamnsmötet handlar om att hitta lösningar på tre centrala konflikter.

Den första går mellan människa och natur: mellan vår önskan att ständigt konsumera och producera mera, och den obevekliga natur som vi ständigt försöker förhandla med. Nästa linje går mellan nord och syd, mellan oss som kräver rätten att få fortsätta leva i den levnadsstandard vi vant oss vid under 1900-talet och dem som tycker att det är deras tur. Och ytterligare en konfliktlinje går mellan inrikespolitisk protektionism och global internationalism. Den republikanske senatorn för Alaska menar exempelvis att USA inte kan bidra ekonomiskt till Köpenhamnsuppgörelsen så länge det finns byar som trillar i havet längs Alaskas kust. Pengarna måste läggas där, inte på att klimatsäkra Bangladesh.

Dessa konflikter är ödesfrågor för mänskligheten, precis som kapprustningen en gång ställde vår förmåga att agera som en civilisation på sin spets. Den gången blev det ett nedrustningsavtal, skört och otillräckligt kanske men i alla fall ett steg bort från avgrunden. Nu kan vi välja att rusta upp och slåss om utsläppsrätter, eller att ta vårt ansvar som mänsklighet. Att det senare är svårt vittnar de senaste veckornas misstänkliggörande av Köpenhamn om.

De starka intressen som är emot ett Köpenhamnsavtal grabbar tag i allt som kan tjäna som bevis på att det hela bara är en stor konspiration. Man stjäl e-post och forskningsresultat, och kallar forskare för ohederliga. Man skyller på solen, liksom antikens människor gav himlakropparna makten över framtiden, läste tecken i skyn och bävade för katastrofen. Det är inte vårt fel, det är gudarna som straffar oss. Ständiga hänvisningar till att bättre marknadsmekanismer eller teknologiska förändringar ska rädda oss från att behöva bära konsekvenserna av vårt leverne vittnar om en liknande ödestro.

Men det är vårt fel. Ingen lösning kan frångå denna enkla sanning. Att framtiden tillhör människan är en av modernitetens idehistoriska grundvalar. Mycket har vi gjort för att ta makten över den. Men när nu framtiden – »historiens ängel« som Walter Benjamin skrev – vänder sig mot oss och utkräver ansvar så vrider vi oss som mask på en spik.
Köpenhamnsmötet handlar om oss som civilisation. Är vi Påskön, oförmögna att hantera vår långsiktiga överlevnad, dömda att förstöra allt omkring oss och till slut stå ensamma kvar på en skövlad planet?

Vi kan skylla på solen, men jag letar efter andra tecken i skyn. Nobelpriset i ekonomi gick till Ellinor Ostrom, en amerikansk statsvetare som motbevisat de dystopiska tankegångar om allmänningens tragedi som präglat samhällsvetenskapen. Hon visar att människor tillsammans förmår ta hand om det som i generationer uppfattats som tillhörande alla. Kring allmänningen växer människans samhällen.

Ett annat tecken i skyn är den brittiske klimatministern Ed Miliband som frenetiskt arbetar för att göra klimatet till grund för en ny, global ekonomisk politik. Vem har sagt att socialdemokratin är död?

Klimatfrågan är en del av en växande vridning av det politiska landskapet som kommer att få central betydelse under de kommande åren. I centrum för denna förändring står allmänningens framtid. Det handlar om klimatet, men också om fundamentala sociala rättigheter och kollektiva nyttigheter i den gemensamma ekonomin. Det handlar om nya policylösningar, men också om vår värdighet som människor. Det handlar om längtan efter snö och om sorgen efter en sjunken atoll. Om vi klarar att ta ansvar för vår överlevnad, och om vi kan betro politiken med vår framtid.

***

För övrigt pågår i Storbritannien en intressant utredning om vad Tony Blair gjorde och inte gjorde i upprinnelsen till Irakkriget. Varför en okänd lady Ashton framför ledare som Blair eller den tortyranklagelseförföljde utrikesministern David Miliband? Hon har i alla fall inte blod på sina händer.

Text: