Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Intervju

»Stiegs och mitt liv har blivit business«

Han finns överallt. Hans porträtt, hans namn. Filmaffischerna som bygger på hans deckare. Eva Gabrielsson möter varje dag den Stieg Larsson som blivit en produkt. Men inom henne finns sorgen efter den man hon levde i trettiotvå år med, »min Stieg«, som hon säger när vi sitter på söderkrogen.

Eva Gabrielsson mår bra, säger hon. Trots saknaden, arvstvisten och pengaindustrin kring sin man. Men hon verkar återhållet arg. Det har gått fem år sedan Stieg Larsson en eftermiddag dog i en hjärtattack, och jag undrar hur hon vill beskriva den tiden.

– Jag vill inte använda för stora ord, men jag har varit med om sådant jag inte trodde var möjligt. Att livet från en dag till en annan förändras totalt.

Hon berättar om deras planer som en dag blev till aska. De förstod att deckarna skulle nå framgång, för de var lika bra som bästsäljarna, tyckte de. De skulle nog bli skuldfria, kunna betala lånen på lägenheten, jobba halvtid båda två, skriva tillsammans och göra det i en liten skrivarstuga i skärgården. Eva, som är arkitekt, skissade och hade kontakt med en firma som byggde ekologiskt. Allt var klart.

– Där skulle vi ha var sin soffa, för vi bråkade alltid om vem som skulle få ligga i kökssoffan hemma i lägenheten.

Stieg skulle jobba halvtid på Expo, tidskriften där han skrev om rasism och högerextrema grupper. Eva skulle arbeta halvtid som arkitekt. Resten av tiden skulle de jobba tillsammans, gifta ihop hans vassa penna och hennes kunskaper om ljusskygga affärer inom den enorma byggnads- och fastighetsbranschen.

När Stieg Larsson dog försvann det lilla huset i skärgården. Eva Gabrielsson fick avbeställa det. Men snart stod det också klart att hon inte skulle få ärva något.

– Vi hade inget testamente, det skulle ersättas av det bolag vi var på väg att bilda. När Stieg dog trodde jag fortfarande på människors sunda förnuft och goda vilja. Men den tilliten har jag förlorat.

Eva Gabrielsson ärvde ingenting, inte upphovsrätten, inga pengar och höll på att förlora sin lägenhet. Stieg Larssons far och bror stod som enda arvtagare. För en tid sedan sa de i Svenska Dagladet att Eva Gabrielsson kunde få 20 miljoner. »Oseriöst«, säger hon och påpekar att advokaterna i dag sköter all kommunikation.

Men det var väl juridiskt oantastligt att du inte ärvde något?

– Ingen tvingar folk att ärva. Man har ju ett val att fatta egna beslut.

Juridiken är inte alltid moralisk, menar hon.

Under åren har hon också åsett något annat hon inte trodde var möjligt; Stieg Larsson har blivit en industri.

– Människor har skapat en produkt och skälet är pengar. Stiegs och mitt liv har blivit business. Folk som inte kände oss gör böcker och filmer på vårt liv utan att ens tala med mig.

Mycket av detta sker bortom hennes kontroll, men de som närmar sig henne och försöker snylta på deras liv säger hon nej till.

– Jag vill inte samarbeta med folk som vill exploatera Stieg, göra pengar på honom.

När Stieg Larsson dog började Eva Gabrielsson skriva dagbok. Hennes syster sa att hon måste. Annars skulle hon inte minnas någonting av det första året. Hon följde rådet, och till sommaren kommer hennes bok, som bygger på dagböckerna. Den handlar bland annat om hur hon har överlevt sorgen. När hon själv var mitt uppe i den hade hon svårt att hitta böcker som skänkte tröst. Så småningom fann hon Joan Didions »Ett år av magiskt tänkande« och Margareta Sjögrens »Aldrig mer«.

Om sorgen säger hon:

– Numera vet jag att man inte behöver vara rädd för chocken och förändringen. Man klarar det. Något i oss är riggat för att vi ska överleva, som om vi inom oss har en beredskap för sådant. Urdjuret i oss tar över.

Boken tar också upp turerna kring arvet och avsnitt ur Stieg Larssons och hennes liv. Eftersom hon fått svårt att lita på de etablerade svenska förlagen ges boken ut i Frankrike, på franska, av ett franskt förlag.

I vår kommer också hennes bok om sambolagen ut på det lilla, lilla förlaget Blue. Där skärskådar hon den lag hon kallar möbelfördelningslagen. För något annat skydd än fördelning av bohaget rymmer inte lagen, menar hon.

Hon suckar plötsligt.

– Om inte Stieg hade skrivit de där förbannade böckerna, då hade jag sluppit mytbildningen, produktifieringen, alla biografier, filmer, hågkomster. Jag hade sluppit se hans bild överallt, alla frågor. »Hur var han?«

Men miljoner människor läser hans böcker. Vad tror du det beror på?

– De tilltalas av människorna i dem. De står upp för rättvisa och moral, kämpar mot förtryck och korruption. Det griper tag i folk, det är riktigt, äkta och hoppingivande.

– Men om Stieg hade levt, då hade människor inte kunnat slå mynt av framgången på samma sätt som nu. Hans moral hade aldrig tillåtit det.

– Själv hade jag inte klarat de här åren om jag inte behållit min integritet. Också jag har en moral som är starkare än jag visste. Hur den ser ut? Den är gammal som Bibeln och dess budord. Vissa saker gör man, andra inte. 

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera