”Jag hör européer förminska massakern den 7 oktober”

Det är en solig lördagmorgon i Rwandas huvudstad Kigali. Vi sitter i skuggan av ett gigantiskt mangoträd i trädgården till ett trendigt gym.

På andra sidan bordet sitter Gaël Faye med en ”shake” i sin hand och svettpärlor i pannan. Som förberedelse för vårens tuffa konsertschema har den fransk-rwandiske författaren och rapparen just avslutat ett konditionspass med sin personliga tränare. Att rappa kräver sin lungkapacitet.

För två år sedan fick Faye sitt stora genombrott med Jakaranda. Romanen nominerades till Goncourtpriset, den franskspråkiga världens mest prestigefyllda litteraturpris, och blev den femte mest sålda i Frankrike 2024. I höstas kom den på svenska.

Men i kontrast till den pratglade författaren handlar romanen till stor del om tystnad – tystnaden efter det rwandiska folkmord där uppemot en miljon tutsier mördades.

– Jag växte upp i en miljö där våra föräldrar inte pratade. För mig blev den här frågan viktig när jag gav ut min debutroman Litet land och många läsare hörde av sig och tackade, läsare vars föräldrar heller aldrig hade pratat.

Tacksamheten går att ta på i Kigalis kulturkretsar. Kvällen innan intervjun deltar jag i en bokcirkel om Litet land på det frankofona kulturcentret. När jag säger att jag ska träffa författaren lyser det i ögonen på flera deltagare. Plötsligt börjar den disparata gruppen dela med sig av egna berättelser. Bibliotekarien förklarar att Fayes böcker alltid är utlånade. Flera hyser stor beundran och tacksamhet för Faye, som genom musiken och litteraturen vågat beröra det onämnbara.

– I Rwanda är det betydligt svårare att prata med sina nära och kära, i det privata, än att prata offentligt, berättar Faye. Många lär bara känna sin egen historia genom offentliga ceremonier och vittnesmål. Och det märks i Jakaranda, romanen är fylld av sånt. För det är så man berättar. Ingen från min föräldrageneration säger ”sätt dig, jag har något jag måste berätta”. Det händer inte. För många murar har byggts.

I sina romaner försöker Gaël Faye sätta ord på rwandiska erfarenheter, fylla i luckor tidigare generationer vägrat prata om. Använda litteraturen som ett sätt att närma sig det outsagda, tystnaden.

– När jag kom till Frankrike som 13-åring märkte jag hur öppet man kunde tala hemma hos mina vänner. Först tänkte jag att det var oss, den rwandiska kulturen det var fel på. Men ju mer jag har läst om Förintelsen, folkmordet i Armenien, Kambodja, desto mer har jag förstått att tystnad ofta hör samman med kollektiva trauman. Man för vidare tystnaden, generation till generation. Så för mig blev Jakaranda ett sätt att säga: Nu räcker det, det är dags att börja tala!

Trädgården är lummig, det rwandiska kaffet starkt. Utanför staketet strosar unga världsvana par i ”chica” kläder förbi. Livet pågår, allt tycks gott.

Kontrasten mot vad som utspelade sig här sommaren 1994 går knappt att ta in.

– När jag går på Kigalis gator i dag tänker jag att det är helt galet. Som att folkmordet aldrig ägt rum. Jag minns hur min mormor brukade ge maten hon köpte till hundarna först, för att se om den var förgiftad. Man levde i ständig paranoia efter folkmordet. Det känns som att 100 år sedan har gått sedan dess. Men det är bara 32 år i år.

Gaël Faye föddes och växte upp i Burundis huvudstad Bujumbura. Men kort efter folkmordet åkte han som elvaåring till Kigali med sin familj. En djupt traumatisk resa, som etsat sig fast i hans minne:

– Min familj bodde som flyktingar i Burundi innan folkmordet, men hela tiden med drömmen om att en dag återvända till Rwanda, landet som i exilrwandiernas nostalgi flöt av mjölk och honung. Men det jag mötte 1994 var ett traumatiserat land där det stank av död, det fanns varken vatten eller elektricitet. Det var inget land, det var en mardröm.

Jakaranda tar också sin början efter folkmordet. Därefter löper handlingen fram till 2020, samma år som Vision 2020 avslutas. Det är ett av den visionäre, auktoritäre och omstridde presidenten Paul Kagames prestigeprojekt, som skulle göra Rwanda till ett enat medelinkomstland. Det senaste presidentvalet ”vann” Kagame, som har kommit att personifiera Rwandas politiska utveckling, med 99,18 procent.

Faye har själv inte många kritiska ord att säga om landets president (enpartivälde, enligt Utrikespolitiska institutet). Men med många andra rwandier frågar han sig vad som kommer att hända efter Kagame. I Burundi och Kongo gömmer sig hutunationalister som hotar landet, menar Faye, och bidrar till att rädslan som präglat livet efter folkmordet inte kan släppa. Man går ständigt runt och är rädd för att utrotas. 

Under samtalet slås han av likheterna mellan Rwanda och israelernas situation i Mellanöstern. Även om han poängterar att han tycker att hämndaktionen i Gaza har alldeles gått för långt känner han en djup, innerlig förståelse för den ångest som Hamas terrorattacker gav upphov till. 

– Jag hör ibland européer förminska massakern den 7 oktober 2023, säga saker i stil med ”det var ju bara tusen personer som dog”. Men då förstår man inte att mordet på de 1 195 israelerna väckte liv i ett trauma som ligger latent hela tiden hos befolkningen, ett trauma som aldrig har lämnat dem. Traumat från Förintelsen.

Samma slags trauma ligger, enligt Faye, latent hos rwandierna. I en stark scen i Jakaranda vittnar romanfiguren Eusébie, under en ceremoni på fotbollsstadion, om det brutala mordet på hennes fyra barn. Hennes enda levande dotter, som föddes efter folkmordet och inte hört dessa berättelser innan, skriker rakt ut. Personer som svimmar eller börjar skrika okontrollerat evakueras. En bänkgranne gör på sig. Mot slutet av talet sprids kedjor av traumatiska skrik över stadion.

Därefter tar presidenten ordet.

Det kanske är omöjligt att förstå hur trauman lever kvar om man inte själv kommer från en gemenskap som har överlevt ett djupt kollektivt trauma. Men för utomstående krävs det att man anstränger sig för att åtminstone försöka förstå, säger Gaël Faye:

– Nyligen fick jag ett Whatsapp-meddelande med en video som visar hur en kongolesisk tutsi slukas av kannibaler på öppen gata i Kivu och orden som mördarna använder påminner mig om folkmordet 1994. Det väckte stor ångest hos mig, en känsla av att jag, mina barn, mitt land inte lever i säkerhet. Hela vårt liv, hela det rwandiska samhället, går ut på att gå upp på morgonen och säga ”aldrig mer igen, aldrig mer igen”. Man lever med det jämt, det är en besatthet. Och kräver ett ständigt arbete för att inte bli en paranoja.

I dag har Gaël Fayes båda föräldrar lämnat Rwanda. Han vidhåller att han har en bra relation med sin mor, trots tystnaden och att han inte säkert vet om hon har läst hans böcker. 

Men när jag frågar om fadern spricker ett leende upp.

– Min pappa är larger-than-life, säger han och skakar samtidigt på huvudet. Det skulle inte gå att skildra honom i en roman, han är för irrationell. När jag var liten cyklade han jorden runt, jagade krokodiler, samlade på ormar, vi hade hundratals i vårt hem, dödligt giftiga ormar. Kobror, mambor, pytonormar, rubbet.

I sina två romaner har Gaël Faye – som är resultatet av det osannolika mötet mellan en fransk äventyrare och en rwandisk flykting i Burundi – ansträngt sig för att skildra de två afrikanska länderna realistiskt. Visa att Afrika i dag är en normal plats där människor lever normala liv, som i resten av världen. Därför finner man varken giraffer eller lejon i romanerna, inte heller några andra klichéer som kunde upprätthålla bilden av det exotiska Afrika.

– Men min far gjorde verkligheten jag levde i skvatt galen, till en vanföreställning. För honom var Afrika en lekplats, en gränslös frihet, och så kände många som tog sig hit på 70-talet. Men nu finns det regler här, normer. Och därför har många i min fars generation åkt hem igen. De känner sig inte längre i takt med hur de afrikanska samhällena utvecklas.

***

Läs även: ”I nästan alla europeiska städer blir det färre rum för scenkonst”

Läs även: Har Lukas Moodysson gått och blivit Fokusprenumerant?