För Leonard Cohen fanns hoppet i misslyckandet
Endast Gud är fulländad, därför har allt människan åstadkommer sina fel. Vilket är hoppfullt. Framtiden är lysande. Förbannat lysande.
Bild: Ingvar Svensson/TT
Ytterligare en partiledare intervjuas på tv och tramsar fram åsikter om allt möjligt som inte är politik. Jag vet inte om jag ska skratta, gråta eller bara stänga av tv:n. Fastnar för alternativ tre och går ut i trädgården med en gammal bok och ny bärbar högtalare. Nu ska väl ändå friden infinna sig.
”Ring the bells that still can ring
Forget your perfect offering
There is a crack, a crack in everything
That’s how the light gets in.”
Leonard Cohens intensiva röst får nästan fågelsången att tystna. Nästan. Både fåglarna och jag vet att de kommer att vinna i längden men för ögonblicket har högtalaren övertaget. Jag utnyttjar det till att spela sången igen och fundera på texten. Strofen finns i en av Leonard Cohens mer sakrala kompositioner, The Anthem, skriven sent i hans karriär. Orden måste väl tolkas som att det är genom misslyckandena som hoppet visar sig. Man kan också tänka sig att endast Gud är fulländad, därför har allt människan åstadkommer sina fel. Vilket är hoppfullt.
There is a crack in everything
That’s how the light gets in
Det är sådant en äldre man kan sitta och tänka över en kväll mellan hägg och syren, medan vinet från Sancerre skimrar i glaset och de opålitliga skatorna i trädet ovanför lystet kollar om jag inte trots allt kommer att glömma kaffeskeden på bordet, precis som jag gjorde i går.
Mina tillkortakommanden är deras hopp, en situation jag känner igen mig i. Tunnelbaneförarens krångel med sin dörr gör att jag hinner med tåget. Den konstiga översättningen i en tv-serie får mig att läsa boken den bygger på och därmed upptäcka en god roman.
Misstagen gynnar livet.
Man kan förstås tycka att detta indirekta sätt att navigera genom tillvaron är väl krångligt. Förmodligen missar jag mycket genom att lita mer på slumpen än på nyheterna. Är det högfärdigt att vägra ta del av tankarna hos politiker som inte vet vad en hektar är eller som inte kan något om Dylans intonation eller Brahms kvartettmusik? Är det snorkigt att inte vilja höra en tv-kommentator misshandla personliga pronomen så det gnisslar i högtalarna. Är det ofolkligt att inte vilja läsa ytterligare en analys av det svenska bidraget i en schlagerfestival?
”The birds they sang
At the break of day
Start again
I heard them say
Don’t dwell on what has passed away
Or what is yet to be”
Fåglarna har tröttnat på att sitta tysta och sjunger så att fjädrarna borde lossna. Är det vår civilisations svanesång jag hör? Har upplysningstiden blott varit en parentes under den långa resan mot undergången? Jag vidhåller att det finns goda skäl att inte bry sig om samtiden. Men den sipprar in i medvetandet vare sig jag vill eller ej.
Jag gömmer skeden och skatorna flyger iväg. Dags att ta fram en Valençay chèvre från Loire och öppna en hyfsad Bordeaux från högra stranden. Den smakar väl fruktigt, rentav en aning sött vilket jag inte väntat mig. Det är samtiden som gör sig påmind. Bordeauxer brukade ha ganska låg alkoholhalt men de senaste decennierna har den ökat tack vare att klimatet blivit varmare. Smaken är mindre sträv och jag tycker det luktar mindre cederträ ur glaset.
”We asked for signs
The signs were sent”
OK. Det är bara att ta in samtiden, vare sig jag tycker om den eller ej. Som intervjuade kommunalråd brukar säga när de ställs inför omöjliga krav: ”De är bare å asseptera att världen inte är som den borde vara”. Vilket, med tanke på alla ofullkomligheter som kan iakttas, borde innebära att framtiden blir lysande. Rentav förbannat lysande.
***
