Så blev Blair Bushs allierade

I dag fredag ska Tony Blair avge vittnesmål om hur England kom att delta vid USA:s sida i Irak-kriget 2003. En stark brittisk opinion känner ännu ursinne för att han ledde landet in i ett krig som medförde ohyggliga kostnader i liv, lidande och lagbrott. Massförstörelsevapen, som Blair påstått var färdiga att avfyras inom 45 minuter, kunde inte elimineras – för de fanns inte. En av USA hävdad al-Qaida-närvaro kunde inte oskadliggöras. Den fanns inte heller – men skapades småningom av kriget. Saddams tyranni kunde krossas men följdes i stället under åratal av blodig anarki, och den demokrati som skulle bli ett mönster i Mellersta Östern väntar ännu på att bli verklighet.

Låt mig förklara hur jag för min del tror att Storbritannien kom att gå in i Irakkriget.

Bush-administrationen hade många olika bevekelsegrunder för att eliminera Saddam. En var att man efter 9/11 inte ville sitta och vänta på att någon ny fara skulle brisera. Irak var i misär men Saddam uppträdde utmanande. Han var i gång med att knäcka sanktionerna och efter att ha blivit av med FN-inspektörerna kunde han tänkas ta fram gömda vapen och missiler. Regimförändring i Irak hade stått redan på Clintons dagordning men han hade inte varit beredd gå i krig för att åstadkomma den. Bush var det, och hans administration brydde sig inte om att FN-stadgan bara tillät krig i självförsvar mot ett anfall eller då säkerhetsrådet gett grönt ljus.

Blair delade Bushs åsikt att Saddam var ond och måste desarmeras, men den brittiska regeringen ansåg att FN-stadgans regler måste respekteras. Har Blair numera övergett den ståndpunkten? I en intervju nyligen sa han att han skulle funnit det rätt att ingripa med våld i Irak även om han vetat att det inte fanns några vapen. Kanske uppriktigt men hur ska han försvara den ståndpunkten? Jack Straw, Blairs utrikesminister, sa i förra veckan med emfas att FN-stadgan inte tillåter krig bara för att oskadliggöra tyranner.

Blair har förtjänsten av att tillsammans med bland andra Colin Powell ha förmått Bush att mot sin hökflocks vilja ha avstått från unilateralt väpnat angrepp och i stället gå en linje som kunde tänkas bli förenlig med FN-stadgan: Saddam skulle tvingas att genomföra säkerhetsrådets krav att under FN-inspektion förstöra sina massförstörelsevapen. Om så behövdes fick det ske med väpnat våld. Blair räknade med att om Saddam släppte vapnen skulle allt bli frid. Om han – liksom förr –vägrade släppa in inspektörer eller obstruerade skulle säkerhetsrådet ge grönt ljus till krig. Det var att spela högt. Med ökande amerikanska styrkor vid sina gränser släppte Saddam in inspektörerna och lät dem obehindrat söka de vapen som inte fanns, men som nästan alla, efter 90-talets katt och råtta-lek med FN, trodde fanns. Något motstånd som kunde motivera säkerhetsrådet att ge grönt ljus för väpnat våld att eliminera Saddam gjordes inte. Hökarna i USA var säkert besvikna men för dem spelade grönt FN-ljus föga roll. För Blair var det däremot viktigt.

I mitt inre trodde även jag länge att det fanns förbjudna vapen, men utan att någonsin kunna utesluta möjligheten blev jag i februari 2003 alltmer tveksam och skeptisk. Jag rapporterade i säkerhetsrådet att inga av våra hundratals inspektioner hade funnit några dolda vapen och att irakierna nu samarbetade mer aktivt. Dussintals platser som brittisk, amerikansk och annan underrättelsetjänst utpekat som misstänkta visade sig inte innehålla några förbjudna vapen. Ett dokument som påståtts vara ett kontrakt om uranköp från Niger visades av IAEA vara en ren förfalskning.

Jag sa i samtal med både Blair och Condoleezza Rice att vi inte var imponerade av deras underrättelsetjänst. De valde dock att lita på vad deras egna trodde sig veta, till exempel genom avhoppare, och ignorerade den skepsis vi framförde.

Mot mitten av mars 2003 vägrade USA att ge mer tid för inspektioner. Det allierade militärtåget rullade fram mot en Saddam som knappast var en fara ens på lång sikt och mot förbjudna vapen som förstörts för länge sen. Blair bar ansvaret för att britterna var ombord. Trots intensiva ansträngningar kunde London inte förmå säkerhetsrådet att ge något som helst grönt ljus. Storbritannien drogs med i ett krig som blev ett tragiskt misslyckande och som stod i strid med brittisk uppfattning om vad FN-stadgans regler krävde.

Bushadministrationen avstod hänsynsfullt från att officiellt säga att den inte brydde sig om stadgan. I stället uttalade de krigförande att den aktion som nu genomfördes, som tre permanenta rådsmedlemmar (Frankrike, Kina, Ryssland) motsatte sig och som inte kunde få stöd av en majoritet av rådsmedlemmarna, var ett sätt att upprätthålla rådets auktoritet.