Vägen ur förödelsen

Text: Emma Härdmark och Lisa Bergman

Foto: Kristopher Wilson/Sacnpix

Aceh, 2004. Klockan var strax före åtta på morgonen den där annandagen när marken började skaka. I tio skräckfyllda minuter höll det på, skulle chockade ögonvittnen senare berätta. Men jordbävningen var inte det värsta.

Inte på någon annan plats slog tsunamin in med större kraft än just här. I Indonesiens nordvästra hörn spolades hela städer bort av vattenmassorna, minst – ofattbara – 150 000 miste livet och lämnade en halv miljon hemlösa. En fattig provins redan hårt drabbad av flera decenniers inbördeskrig blev fullständigt lamslagen.

Haiti, 2010. Den soliga tisdagen började precis som vanligt, men strax före fem på eftermiddagen upphörde allt som ens avlägset påminde om vanlighet. Jordskalvet som kom att mätas till sju på Richterskalan raserade på ett ögonblick hundratusentals byggnader, för 200 000 haitier blev den 12 januari den sista dagen. Förödelsen var total.

Västvärldens fattigaste land vilade inte bara på en bräcklig grund rent byggnadstekniskt; i den forna franska slavkolonin är korruptionen utbredd, våldet vardag, arbetslösheten skyhög och samhället genomsyrat av den svagaste av statsapparater.

Symboliskt nog fick skalvet presidentpalatset att knäckas på mitten.

När förödelsen är så ogripbar som i bilderna från Port-au-Prince är det svårt att förstå hur ett land som Haiti någonsin ska kunna resa sig.
Men Aceh gjorde det omöjliga. Och i många avseenden påminner Haiti om Aceh efter tsunamin.

Redan två dagar efter att vattenmassorna sköljt in över de asiatiska kustområdena förklarade GAM-gerillan eldupphör. De trevande fredsförhandlingarna fick sig en ordentlig skjuts framåt och i augusti året därpå skrevs ett fredsavtal under som kunde sätta punkt för trettio års strider.

Statsvetaren Hans Agné vid Stockholms universitet menar att naturkatastrofer naturligtvis är fundamentalt negativa för utvecklingen i ett land eftersom det kräver både infrastruktur och mänskliga resurser att bygga upp samhället igen.

Med detta sagt, alla kriser leder till olika reaktioner – apati, uppgivenhet eller handlingskraft. Det senare kan leda till framsteg i ett lands demokratiska och politiska utveckling.

– Det gäller särskilt i länder med omfattande problem där det gäller att i stunden omformulera ett nytt samhällskontrakt byggt på den anda av solidaritet och sammanhållning som stunden skapar, säger han.

Men, en stor katastrof är alls icke någon garant för en demokratisk utveckling. På andra sidan Indiska oceanen i Sri Lanka ledde samma tsunami till motsatt utveckling. Där splittrade katastrofen samhället ännu mer. Trots att landet också är fattigt och led av ett långdraget inbördeskrig mellan utbrytargrupper från tamilerna och regeringstrogna. För när nödhjälpen nådde den drabbade ön blev det i stället för samarbete för att rädda liv intensiva strider om resurserna.

Det är gott om exempel i historien på när katastrofer fått stora politiska följder. Potatiskrisen i Irland i mitten av 1800-talet är bara ett. Flera år av missväxt ledde till svält och omfattande utvandring och blev ett viktigt inslag i den irländska frihetskampen. Framför allt var det bitterheten över den dåliga hjälpen från England som utlöste den irländska strävan efter självständighet. I dag är Irland ett land med stark nationell identitet, delvis en följd av deras sammansvetsande bakgrund.

En rad avgörande faktorer bestämmmer vilken väg ett land tar ur allomfattande katastrofer. Det allra vikigaste för att ett kritiskt läge ska kunna vändas till något positivt är landets politiska ledarskap. En sådan till synes enkel sak som att presidenten talar till folket blir en enande kraft i nöden. Folket lyssnar och får en riktning i hopplösheten.

– Det som sker omedelbart efter katastrofen får väldigt långtsiktiga konsekvenser, säger Peter Wallensteen, professor i freds-och konfliktforskning vid Uppsala universitet.

I uppmärksammade katastrofer strömmar hjälpande pengar ofta in från världssamfundet. Hur de används och fördelas får tydliga politiska följder. En redan korrupt ledning kan lockas att använda biståndspengar till helt andra saker. Sko sig själva, till exempel.

Wallensteen berättar att det var just vad som hände efter jordbävningen i Nicaragua 1972. Det internationella biståndet stannade hos makthavarna, vilket isolerade regimen och enade oppositionen. Så banade katastrofen väg för den sandinistiska revolutionen och maktövertagandet 1979.

Därför är transparens A och O. Regeringen måste låta sig synas. Och folk måste kunna lita på att det går rätt och riktigt till.
Omvälvande naturkatastrofer kan också få såta fiender att närma sig varandra, man talar till och med om »jordbävningsdiplomati«.
Sommaren 1999 drabbades turkiska Izmit av ett omfattande jordskalv, 17 000 människor dog. Inom ett par timmar skickade Grekland, som första land, massiv hjälp och biståndsinsatser till de nödställda.

Mindre än en månad senare drabbades Grekland av det värsta skalvet i landet på 20 år och Turkiet sände i gengäld snabb hjälp. Händelserna lyfte de frostiga grek-turkiska relationerna till en ny, bättre nivå.

– Använda på rätt sätt kan katastrofer utnyttjas för att minska spänningar, lösa konflikter och skapa ny dynamik i relationer mellan olika länder eller politiska grupperingar, sammanfattar Peter Wallensteen.

Men, som Hans Magnusson, chef för avdelningen för konflikt och postkonfliktsamarbete på Sida, säger: vilken politisk väg ett land tar efter en jättekatastrof beror naturligtvis på vilka processer som redan pågår i landet. Att det blev fred i Aceh men inte i Sri Lanka efter tsunamin berodde delvis på att förhandlaren Martti Ahtisaari hade jobbat länge med samtal mellan de indonesiska parterna. Tsunamin gav förhandlingarna avgörande energi mot ett avtal.

I andra fall är det omvärldens tryck som skapar den bestående förändringen. När den kraftiga cyklonen 2008 drog in över det tätbefolkade Irrawady-deltat i slutna Burma steg vattnet rekordsnabbt. 100 000 befarades drunknade. Men diktaturen Burma släppte ingen över tröskeln, vae sig hjälparbetare eller journalister. Efter omvärldens påstridiga krav tvingades ledarna ändå öppna gränserna. Röda Korsets insatser på plats pågår än i dag.

– Det är fortfarande komplicerat att få tillstånd för att röra sig i landet, men tillstånden ges, det är mer än det gjordes tidigare, säger Thomas Söderman, biträdande katastrofchef på Röda Korset.

Att insatserna efter en omfattande katastrof är långsiktiga kan inte nog understrykas. Hans Magnusson på Sida tar orkanen Mitch som svepte in över Mellan­amerika i november 1998 som exempel. Bland annat Sverige gick in stort i det humanitära återuppbyggnadsarbetet, vi byggde vägar och broar. Sverige stod också värd för en konferens året därpå där man slog fast att hjälparbetet också skulle fokusera på fattigdomsminskning och att förbättra demokratin.

– Det blev väldigt positivt genomslag i början, i Honduras fick man en fattigdomsstrategi på lokal nivå med massor av förbättringar, fortfarande i dag finns organisationer och samordningsorgan i samhället som fungerar, en rest från återuppbyggnaden efter Mitch, säger Hans Magnusson.

Sharon Wiharta, forskare i konflikthantering på Sipri, Stockholms internationella fredsforskningsinstitut, varnar för att det ibland kan bli för mycket givarpengar, för snabbt.

– Hjälporganisationerna hamnar under enorm press att genomföra snabba återuppbyggnadsprojekt för att visa givarna att pengar kommer till nytta, säger hon.

Om en större del av hjälpmedlen i stället satsas på mer långsiktiga projekt, till exempel hur vägar och hus byggs, så blir det en bättre hållbar strategisk investering för riskminimering i landet.

– Så nästa gång katastrofen slår till slipper vi se samma sorts skador igen.

Thomas Söderman, på Röda Korset, håller med. Det är avgörande att investera långsiktigt, att se till att skapa förutsättningarna för demokrati.

– Har folk lite mer mat på bordet, fler friska familjemedlemmar och bättre försörjningsmöjligheter så finns det ork att engagera sig för medbestämmande också, säger han.

Hur kommer det då gå för Haiti? Experter som Fokus pratat med är inte allt för optimistiska. När jordbävningen skakade Port-au-Prince drabbades även FN:s högkvarter på ön. Över 500 FN-anställda befaras ha omkommit, de som skulle ha varit de bästa att leda arbetet nu.
– Det är ett enormt stort avbräck i kompetensen, säger Hans Magnusson på Sida.

Som framkommit är ett starkt ledarskap avgörande för hur livet efter katastrofen ska utveckla sig i ett land. På Haiti var regeringen så svag att världssamfundet nu i praktiken saknar en motpart i sitt arbete på ön.

President Rene Preval själv har framträtt vid ytterst få tillfällen och var i princip osynlig de första dagarna efter skalvet. De få gånger han låtit sig intervjuas har han haft få eller inga svar på reportrarnas frågor. Att vara en enande kraft är det inte tal om.

Sharon Wiharta på Sipri passar på att trycka på att det största behovet på Haiti efter den akuta fasen är jobb. Arbetslösheten var redan före katastrofen skyhög, och landets enda hopp, textilindustrin, raderades ut av jordbävningen.

Hur det blir med framtida jobb avgörs i den här fasen mycket av hur återuppbyggnadsarbetet hanteras av världssamfundet.

– Om man skickar färdiga husmoduler ger det förvisso folk tak över huvudet, men det drar inte i gång den lokala ekonomin överhuvudtaget. Om man i stället ger stöd till lokala uppköp, arbetsintensiva metoder och lön till anställda haitier får den ekonomiska utvecklingen en rejäl stimulans, säger Hans Magnusson på Sida.

Mats Lundahl, professor på Handelshögskolan i Stockholm och Haitikännare, ser även han dystert på framtiden för det krisdrabbade landet.

– Risken nu är överhängande att de grupper som tidigare gynnat sig själva fortsätter att roffa åt sig av de stora pengar som pumpas in – bordet har aldrig varit så stort, säger han.

Nu på måndag anordnar Kanada en konferens om insatserna i Haiti ska hållas i Kanada på måndag. Som sagt, pengar är inte alls det avgörande för hur ett land inte bara ska klara av att resa sig ur askan – utan skapa ett stabilare och mer demokratiskt samhälle än det som fanns före den 12 januari 2010. Som Haitis valspråk uttrycker saken: »L’Union Fait La Force« (fritt översatt: Enighet ger styrka).

Det kan behövas.

Naturkatastrofer med politiska konsekvenser

Irland

Massvält 1845–1852, mellan 700 000 och 1 000 000 dödsoffer

Potatispesten ledde inte bara till att en avsevärd del av den irländska befolkningen dog eller emigrerade till USA, utan väckte på allvar liv i den irländska frihetskampen. Bitterheten över att britterna misslyckades med att hjälpa, och att man till och med fortsatte exportera matvaror ut från Irland, utlöste en stark nationalistisk rörelse. »Den stora svälten« är sedan dess en milstolpe i den irländska historien. 1922 bildades den Fria irländska staten som 1937 ersattes av den helt självständiga Republiken Irland.

Kina

Jordbävning 1976, mellan 250 000 och 750 000 dödsoffer

Regimen vanskötte hjälparbetet i gruvstaden Tangshan i östra Kina öster om Beijing och vägrade ta emot utländsk hjälp. De mer reforminriktade i det kommunistiska partiet stärktes och katastrofens hantering bidrog till att »De fyras gäng« tappade greppet om makten efter ordförande Maos död 1976. Därefter ledde Deng Xiaoping reformarbetet, den internationella isoleringen bröts och marknads­ekonomi infördes.

Mexiko

Jordbävning 1985, 10 000 dödsoffer

Katastrofen inträffade under en tid då regeringspartiet som suttit vid makten sedan 1929 hotades av opposition och folkligt missnöje. Långsamt räddningsarbete och utbredd korruption som tillåtit undermåliga byggnader bidrog till att skadorna blev omfattande vilket spädde på frustrationen. Valresultatet 1988 ifrågasattes men regeringen blev kvar vid makten och förlorade sedan gradvis makten över parlamentet. År 2000 svors Vicente Fox in som första president som inte tillhörde det gamla regeringspartiet PRI.

Nicaragua

Orkan 1998, 3 800 dödsoffer

Efter orkanen Mitch pumpades utländskt bistånd in i landet och för att det inte skulle hamna i fel händer upprättades internationell övervakning vilket i dag framhålls i dag som ett gott exempel på hur katastrofarbete bör följas upp. Motsatsen skedde efter jordbävningen 1972 då stora delar av biståndet förskingrades av den sittande diktatorn Somoza. Det ledde till att regimen isolerades och att Sandinista fick stöd bland befolkningen. 1979 föll regimen och den sandinistiska revolutionen hade nått sitt mål och tagit makten i landet.

Turkiet

Jordbävning 1999, mellan 17 000 och 35 000 dödsoffer

När Turkiet i augusti 1999 med fem dagars mellanrum drabbades av två jordbävningar i Izmir var ärkerivalen Grekland första land att sända nödhjälp, främst på lokala och privata initiativ. Mindre än en månad senare drabbades Grekland av det värsta skalvet i landet på 20 år och Turkiet bistod i gengäld snabbt. »Jordbävningsdiplomatin« tinade upp relationerna mellan länderna. Men även om de bidrog till förnyade förhandlingar om Cyperns status har man ännu inte lyckats lösa den frågan.

Indonesien och Sri Lanka

Tsunami 2004, 150 000 respektive 35 000 dödsoffer

Gerillakriget för ett självständigt Aceh hade pågått nästan 30 år när flodvågen på annandagen 2004 slog in över den indonesiska regionen. Efter katastrofen var en försoning möjlig och under ledning av fredsförhandlaren Martti Ahtisaari kunde ett fredsavtal slutas i augusti 2005. På Sri Lanka gick utvecklingen i motsatt riktning, motsättningarna mellan de Tamilska tigrarna och regeringsstyrkorna skärptes. Under vintern 2005 bröts vapenvilan från 2001, och 2009 erkände sig Tamilska tigrarna slutligen besegrade.