Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

Attacken samlade Konstsverige

Kulturministerns angrepp startade en hätsk debatt som lever än i dag, ett år senare.

Ett år har gått sedan galleristen Andreas Brändström visade signaturen NUG:s verk »Territorial Pissing« på konstmässan Market. Varken journalisterna på pressvisningen eller de vernissagegäster som senare på kvällen minglade i Konstakademiens lokaler på Fredsgatan upprördes av den filmade graffitiattacken i tunnelbanan.

Det stora samtalsämnet var snarare hur konstmarknaden såg ut; hur skulle affärerna gå under krisåret 2009?

Det var först när kulturminister [[Lena Adelsohn Liljeroth]] beskrev verket som »otroligt provocerande« som filmen släcktes ned. Att hon sedan hävdade att graffiti till sin natur är illegalt och att det handlade om vandalisering och inte alls om konst, blev startskottet för en mediecirkus och en debatt präglad av en oförstående och negativ inställning till den samtida konsten.

Folkpartisten Mathias Sundin, oppositionsråd i Norrköping, drog till exempel i gång Facebookgruppen »Inga mer pengar till Konstfack« som en reaktion på NUG:s film och på Konstfackstudenten Anna Odells polisanmälda rekonstruktion av ett självmordsförsök på Liljeholmsbron.
Riksdagspolitiker var inte sena med att vädra sina föreställningar om den obegripliga konsten. Men samtidigt förde till exempel inte kristdemokraternas ledare Göran Hägglund fram något direkt eget alternativ till »svårförståeliga installationer«.

Det gjorde däremot arrangörerna bakom utställningen »Figurationer« på Edsviks konsthall som i somras ville slå ett slag för det klassiska föreställande måleriet. Tavlor av bland andra norrmannen Odd Nerd­rum lyftes fram som föredömlig konst jämfört med det som NUG och Anna Odell stod för.

I katalogtexten och i artiklar slog de fast att det rådde brist på skönhet inom konsten och att det mest provocerande egentligen inte var installationer, performance eller andra aktioner utan det figurativa måleriet.

Det resulterade under hösten i en debatt där positionerna snabbt låstes och där oförståelsen för varandras argument var total.
Katalogförfattaren och chefredaktören på Axess Magasin, den intensivt bloggande Johan Lundberg, hävdade att konstkritikerna som inte prisade utställningen gjorde det för att de var en del av konstetablissemanget som inte uppskattade hantverket och som bara föredrog installationer, videoverk eller idébaserad och samhällskritisk konst. Kritiker som Jessica Kempe, DN, och Eva Ström, Sydsvenskan, lyfte fram de fascistoida drag som de tyckte sig hitta i de figurativa verken, och drog paralleller med nazistisk konst.

Vad har det höga tonläget resulterat i?

– Ironiskt nog tror jag att debatten och medieuppmärksamheten har fört studenterna och de unga konstnärerna samman, säger Camilla Larsson, intendent på Bonniers konsthall och ansvarig för deras utställningar med ung samtidskonst. Hon besöker med andra ord många ateljéer och vet vad som händer i den delen av konstvärlden.

– De har verkligen känt att det är någonting viktigt som de håller på med, fortsätter hon och nämner Dramatiska institutets och Konsthögskolans gemensamma så kallade »peppmarsch« i slutet av maj som ett exempel på den ökade sammanhållningen.

Under paroller som hyllade den konstnärliga friheten och med egenhändigt tillverkade plakat marscherade man från Konstakademien till Konstnärshuset i Stockholm, förbi Sergels torg och Hamngatan.

Den som följt förra årets konstdebatter har kunnat konstatera att vanan eller förmågan att diskutera inte är den bästa hos konstvärldens representanter. Camilla Larsson betonar att konstinstitutionernas pedagogiska ansvar har ökat.

– Vi måste ta på oss ansvaret att förklara varför konsten är viktig och varför den ser ut som den gör, utan att hemfalla åt populism.
Samtidskonstens möte med omvärlden har kort sagt tvingat alla som är verksamma inom området att förhålla sig till de olika händelserna. Framför allt har studenter på Konstfack, men även på andra konstnärliga utbildningar, känt sig väldigt ifråga­satta.

– Jag tror att delar av konstvärlden har tagit det hårt och varit djupt besvikna på den oförståelse och det förakt som visat sig finnas för det konstnärliga fältet, säger Niclas Östlind som tidigare har varit intendent på Liljevalchs konsthall och Åmells konsthandel och nu är doktorand på Högskolan för fotografi vid Göteborgs universitet samt aktuell som mässgeneral och talesman för Market.

Att man i debatten inte erkänner konsten som ett eget kunskapsområde med specialkunskaper är enligt Niclas Östlind ett stort problem.

– Kravet att konsten ska vara direkt begriplig för alla är omöjligt, ingen upprörs när den medicinska forskningen är svårförståelig, säger han.

Pontus Raud, talesman och en av tre projektledare för den konstnärsdriva konstmässan Supermarket, säger att diskussionslusten och behovet av att prata om konstens möjligheter och förutsättningar har ökat. Supermarkets fyra sidor långa seminarieprogram med rubriker som »Konsten att ta betalt«, »Ny nordisk position« och »Gatukonsten och dess dokumentation« är ett påtagligt exempel på det han säger.

Även på Market hålls seminarier: »Konsten att samla« och »Tillståndet i konsten«. Kanske kan man i dessa seminarier se en vilja att i högre grad tala om konstens innehåll som Niclas Östlind önskar sig – och också tycker sig ha sett, även om det inte alltid lyckats under det senaste året.

– I dag är konsten som ett rött skynke för många. Det kan vara ett hinder att det är just konst och inte ett inslag med Janne Josefsson i »Uppdrag granskning«.

Det värsta som kan hända ett konstverk är samtidigt, som Pontus Raud påpekar, att det bemöts med total likgiltighet.

– Det som är bra med konst är att den kan tillåta sig att vara pretentiös och ta upp de verkligt stora frågorna om livet och döden.

Vilka verk som gör skandalsuccé under helgens konstmässor kommer att visa hur konsten egentligen mår i februari 2010.

Fulltecknad mässhelg

Den 19–21 februari arrangeras det tre konstmässor i centrala Stockholm:

Market på Konstakademien visar internationell samtidskonst. Det var här signaturen NUG väckte kulturministerns indignation för ett år sedan.

Supermarket, som arrangeras på Kulturhuset, är en mässa för konstnärsdrivna gallerier som första året, 2006, hette Minimarket. Startade som en reaktion på Markets i arrangörernas tycke alltför kommersiella inritning.

Art Anglais äger rum för första gången, på hotell Scandic Anglais vid Stureplan. Bengt Tornvall, som länge arrangerade konstmässan i Sollentuna, står bakom arrangemanget där måleriet står i fokus.

Ministerbråket satte fart på karriären

Uppståndelsen kring »Territorial Pissing« har knappast varit negativ för NUG, konstnären bakom videoverket.

NUG heter egentligen Magnus Gustafsson. Filmen där en svartklädd person sprejmålar i en tunnelbanevagn för att sedan kasta sig ut genom ett glasfönster och fortsätta måla på perrongen, väckte kulturminister Lena Adelsohn Liljeroths indignation när den visades på konstmässan Market för ett år sedan. Samtidigt gick affärerna fint; de fem numrerade exemplaren av filmen såldes för totalt närmare två hundra tusen kronor.

Förra sommaren visades dessutom verket på den ansedda konsthallen Fondation Cartier i Paris.

Storstockholms Lokaltrafik (SL) har anmält Magnus Gustafsson för skadegörelse, en anklagelse som under det gångna året utretts av polisen vid två tillfällen, men aldrig lett till åtal. Senast så sent som i slutet av januari lades en förundersökning ner med motiveringen att det inte går att avgöra vem som syns på bild i verket, vilket innebär att det inte finns någon person att ställa till svars för skadegörelse.

SL avvaktar just nu att polisen ska lämna ut delar av förundersökningsmaterialet som ska studeras av företagets jurister. Därefter fattas beslut om ännu ett försök att göra rättslig sak av innehållet i filmen, enligt Gisela Poellinger, pressekreterare på SL.

SL kräver en ersättning på hundra tusen kronor för sanering av en tunnelbanevagn. Andreas Brändström har sagt att det är tänkbart att betala beloppet – förutsatt SL kan styrka att en vagn har målats och sedan sanerats. Detta har SL inte gjort, enligt Andreas Brändström, som inte utesluter att det som syns på filmen inte är en autentisk händelse:

–Han (Magnus Gustafsson) har inte berättat för mig hur han har gjort, säger han.

Medan vågorna efter »Territorial Pissing« fortfarande går höga håller Magnus Gustafsson låg profil. Under året har Sveriges – möjligen med undantag för Anna Odell – mest utskällda konstnär konsekvent nobbat journalisters frågor. Han svarar följaktligen inte heller på ett mejl från Fokus. Men den drygt 35 år gamla småbarnspappan arbetar på och har enligt Andreas Brändström fler filmer och foton att sälja. 

Thord Eriksson

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera