Ivar Morsing

Text: Erich Schwandt

Foto: Klas Börjesson/Kalmar konstmuseum

Det måste vara kärleken – banne mig – till konsten, kroppen, kraften och naturligtvis sin hustru Karin, som drev Ivar Morsing framåt hela tiden.

Att ständigt sträva efter en punkt av stillhet då han vet att han kan utföra det som han har övat så länge och sett sig utföra i drömmen. Sådana ögonblick finns i alla sanna konstnärers liv, och därför bör också deras liv och verk ses så som en konstnär ser på sitt motiv – som en helhet.

Å andra sidan ger också varje målning i sig en öppning till den sociala och psyko­logiska bakgrunden utan vilken vi inte kan förstå dess verkan.

Ivar Morsing föddes år 1919 i Ängelholm där fadern, konstnären Leopold Morsing (1887–1971), hade sommarateljé. Ivar växte sedan upp på släktgården Källe­holm utanför Läckeby norr om Kalmar, tills familjen flyttade till Stockholm 1923. Beslutet att bli konstnär kom tidigt, då bildspråket blev allt viktigare för honom. År 1936 hoppade han av studierna på Norra latin. Han flyttade tillbaka till Källeholm på somrarna och började måla med fadern som mentor.

Vid krigsutbrottet 1939 blev Ivar Morsing inkallad. Han minns hur det var att frysa i tält i Lappland. Det blev fler inkallelser som varvades med konststudier: 1940–41 på Tekniska skolan (som sedan blev Konstfack), under de återstående krigsåren för Edvin Ollers och Isaac Grünewald. Och fortfarande utövar han den lärdom som han fick med sig från Grünewald, nämligen att börja målardagen med en »morgonbön« – en uppvärmning i olja, helt oförberett.

År 1946 skedde debuten på galleri Modern Konst i Hemmiljö. Det var också platsen för hans genombrott 1952.

I Sverige som varit avskuret impulserna från den moderna konsten frigjordes olika tendenser i utvecklingen efter kriget. Vid sidan av surrealismen (hos imaginisterna) och det geometriska non-figurativa måleriet (konkretisterna) utvecklades även en föreställande konst i riktning mot geometrisering och abstrakt konstruerade motiv som Ivar Morsing anslöt sig till.

Men de öppnade gränserna lockade också Ivar, som många konstnärer, utomlands. Först till Danmark, sedan årslånga resor till Frankrike och Italien, samt en längre vistelse i Tunisien 1950–51, följda av ytterligare arbetsresor – till Paris våren 1953 och på motorcykel till Portugal, Spanien och Marocko. Han fortsatte sedan med resor till Spanien, Libanon och Egypten och slutligen, 1966–67, även till USA och Centralamerika.

Källeholm och Stockholm, Öland och Provence var dock de fasta hållpunkterna i ett måleri som kom att pendla mellan kaos och ångest å den ena sidan och lugn och vila i den svenska naturen å den andra.

När vi träffades sist hade han varit i Frankrike och just återkommit till Småland, som var hans egentliga livselixir. Det stod redan nya dukar i ateljén.

Efter att ha sett alla de sena målningarna, vaknade jag hemma i morgonsolen och såg ut genom fönstret på den vilda grönskan utanför, och kunde återuppleva ljuset i Ivar Morsings målningar men också stämningen i Lars Gustafssons dikter som jag nyss hade läst. Det var en mycket svensk upplevelse. I hans diktning förenas kaos och natur på ett liknande sätt. Där raglar, som den tyska poeten Sarah Kirsch skrev, »gestalterna fram i den förvirrande linneanska miljön, och pigor och drängar går vilse från den ena stunden till nästa«.

I denna värld är blicken begränsad. När vi allting har sett kan vi fördjupa oss i det lilla. Det är det svenska vemodets diktning och måleri. Som en kollektiv andtäppa i midsommarruset. Men när jag ser ut genom fönstret på verkligheten med Morsings ögon blir det ändå trösterikt. Det är paradoxalt.

Detta att känna igen sig i andras verk, att plötsligt få möta en dubbelgångare, var den största upplevelsen av litteraturen för György Lukács, skrev Carl-Göran Ekerwald i en essä om den ungerske filosofen. Så kan jag också ibland uppleva Ivar Morsings måleri.

Nu blir minnesutställningen i Pukeberg utanför Nybro denna sommar slutpunkten för hans konstnärsliv.

Erich Schwandt är översättare och författare

Läs även intervjun med Ivar Morsing om hans konstattack mot UD.