Mikael Reuterswärd

Text: Per Calleberg

Foto: Oskar Kihlborg/SCANPIX (1995)

När jag 1991 klättrade i Nepal hade vi, som landets regler föreskriver, en så kallad sirdar. En sådan fungerar som förman för bärarna, och vår sirdar hette Pema Dorje Sherpa. Efteråt höll vi kontakten, men har inte hörts av på många år nu. Mikael Reuterswärd och jag hade också en tätare kontakt under det tidiga 1990-talet, men även den glesnade under senare år.

Två dagar efter hans helt oväntade död fick jag lika oväntat ett mejl från Pema, ett märkvärdigt sammanträffande. Kanske var det synkronicitet, C G Jungs begrepp som innebär att till synes orelaterade händelser kan ha ett samband. Pema var också sirdar på Everestexpeditionen 1990 då Mikael Reuterswärd blev första svensk att kliva upp på världens högsta berg. Pema beskrev den expeditionen och hans relation till Mikael som »fun, friendship and a f*ing great time«.

För Mikael började historien förstås långt tidigare. På den tiden åkte inte noviser till Mount Everest. Fascinerad av berg sedan barnsben, anar man att Everest hägrade för Mikael när han målmedvetet byggde upp bergvanan.

På 1980-talet var klättrarna få i Sverige och de etablerade klättrarna hade en klar uppfattning om hur man skulle avancera inom sporten. Antingen kom inte Mikael i kontakt med denna uppfattning eller också struntade han i den.

I Chamonix verkade han under en period som assistent till extremskidåkaren Patrick Vallençant och insåg där att bergen var rätt val för honom. Därefter följde en period av dubbelliv, då han gick till jobbet på Alfred Berg i kostym och tillbringade fritiden i Gore-Tex.

Tillsammans med Oskar Kihlborg och Carl-Johan Lagne, trappades höjden och utmaningen upp, via de svenska fjällen och Anderna 1987, till Alaska 1988. I Alaska gjorde de andrabestigningen av den otillgängliga Pioneer Ridge på Denalis nordtopp. Först därefter var det dags för Everest.

Som deltagare i en internationell expedition med bland andra Peter Hillary, son till förstabestigaren Edmund, nådde Mikael 8 000 meter 1989. Via goda kontakter ordnades ett nytt tillstånd för 1990, då Mikael till de svenska bergsveteranernas förtret blev förste svensk på toppen av Everest. För en icke-klättrare kan detta se ut som kronan på bergskarriären, men för Mikael var det en start. Året därpå vände han i dålig sikt strax under toppen av 8 000-meters berget Gasherbrum II, och fick ge upp planerna på att flyga glidskärm från toppen. Mickes energi tycktes outsinlig och 1992 befann han sig på K2, världens näst högsta berg, även denna gång i sällskap med Oskar och Carl-Johan. De fick avstå toppen för att rädda en sjuk expeditionsdeltagare, något som lämnade en öppning för Göran Kropp, som året därpå blev första skandinav på K2.

Micke fick något speciellt i rösten då han talade om Lhotse, världens fjärde högsta berg, som han besteg utan syrgas med Oskar 1994. Det var en liten kompisexpedition, betald ur egen ficka. Det var så han helst ville klättra, enkelt, avskalat.

Stora berg är farliga och Micke fick uppleva flera vänners död, inte minst nya zeeländaren Rob Hall, som dog på Everest 1996. Göran Kropp kände han inte lika väl, men de hyste stor respekt för varandra, och även dennes död torde ha varit kännbar. De levde ju tämligen parallella liv. Kanske var det sådana händelser som fick honom att trappa ner. Inte på äventyr eller upplevelser, men på risker. Mikael Reuterswärd hade blivit lite synonymt med äventyr och under 1990-talet syntes han periodvis i tv, i reseprogram och »Fångarna på fortet«.

Med tiden riktade dock Micke blicken alltmer inåt, mot människans psyke, och han engagerade sig i andras utveckling, som coach och föreläsare. Klättring kan vara en resa i det inre och kanske var detta Mickes sätt att dela med sig av sina insikter. Hur som helst var hans glädje och energi smittsam, och han lämnar ett kännbart tomrum efter sig.

Hur Pema, som tror på reinkarnation, ska ta beskedet återstår att se.

Per Calleberg är klätterinstruktör och författare.