Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kommentar

Museum mot överflöd

Bakom Nordiska museets fasad kan man ana en institution med temperament.

Det vilar något blodfattigt över ett museum med uppgift att nitiskt samla och dokumentera sin samtid. Som den där killen som alltid var bäst i klassen; utan spår av egen vilja och därför förutsägbar, tråkig och befriad från charm.

Men jag ändrar uppfattning när jag ser den nya utställningen »Modemakt – 300 år av kläder«. Eller mer exakt: skylten intill jeansen i den sista montern på höger sida får mig att förstå att det faktiskt bankar ett riktigt hjärta någonstans innanför fasaden till palatset vid Djurgårdsbron i Stockholm.

När jag läser den har jag redan fascinerats en smula av utställningen, som gör nedslag i 1780-, 1860- och 1960-talet. De tre decennierna är inte slumpvis valda utan perioder av stark samhällsomvandling – som syntes tydligt i svenskarnas kläder. Jag fastnar länge vid det merkantilistiskt präglade 1700-talet med sina många »överflödsförordningar«. Importerat sidentyg förbjöds till exempel i andra plagg än halsdukar och mössor och de överdådigt utsmyckade och slösaktigt voluminösa så kallade styvkjolarna belades med en särskild skatt. Kung Gustaf III införde dessutom en särskild lite enklare nationell dräkt, som adeln förväntades bära.

Regleringsivern bottnade i omsorg om den inhemska textiltillverkningen. Det gick förstås sådär; smugglingen var omfattande och på utställningen visas en rock som har tillhört Jonas Alströmer – han med potatisen – som också bland annat drev Alingsås Manufakturverk och därmed gynnades av den merkantilistiska politiken. Men Alströmer levde knappast som han lärde; den rikt smyckade rocken bröt antagligen mot regleringen som begränsade mängden knappar i klädesplagg och mot förbudet mot stora slag på ärmarna och rikligt tilltagna lock över fickorna.

Nordiska museet har spänt en osynlig, men påtaglig, tankebåge mellan utställningens berättelser om statens 1700-talsförsök att styra hur medborgarna klädde sig, och den sista monterns olika sorters jeans, de nyaste byxorna inköpta förra året. På skylten intill står det att det går åt 12 000 liter vatten och ett kilo giftiga kemikalier för att producera ett enda par. Sedan står det att: »frågan är om jeansen av miljöskäl kan överleva 2000-talet«, men mellan raderna är det inte svårt att läsa museets fråga om huruvida de knasiga, statliga överflödsförordningarna egentligen skulle vara så tokiga i dag?

Minsann. En stillsam konsumtions- och civilisationskritik med udden mot samtidens absurda överflöd.

Det är lite klös i det här museet.

»Modemakt – 300 år av kläder« öppnar fredagen 26 februari.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera