Vattenfall den stora förloraren

Text:

Foto: Tomas Oneborg/SCANPIX

Vargavintern var den värsta i mannaminne. Snön låg djup i hela landet och kvicksilvret kröp även i södra Sverige ner mot minus trettio grader. Elpriset rusade samtidigt i motsatt riktning och bromsade inte in förrän det nått rekordhöga fjorton kronor per kilowattimme.

Varför? Jo, hälften av landets kärnkraftsreaktorer – Vintersveriges viktigaste energikälla – stod som av en händelse avställda samtidigt. Energitunga industrier tvingades stänga ned sin verksamhet för att undvika en elräkningskatastrof, och bland vanligt folk muttrades det högt om att kärnkraftsbolagen medvetet sinkat reparationer och säkerhetskontroller.

Det går inte att belägga att vinterns driftstopp var samordnat, men Konkurrensverket har vid flera tidigare tillfällen haft ögonen på de svenska kärnkraftsägarna, tyska Eon, finska Fortum och svenska Vattenfall. De sitter i varandras styrelser och det ger dem utmärkt insyn i samtliga verksamheter. Risken för bristande konkurrens är uppenbar. Verket har också kritiserat branschen och slagit fast att deras prissättning är allt för väl samordnad, och ligger mellan 11 och 27 procent för högt.

Regeringen inledde redan för över två år sedan samtal för att bryta upp det korsvisa ägandet. Arbetet har dragit ut på tiden, men nu är förhoppningen att en överenskommelse ska nås under våren.

Näringsdepartementets representant vid förhandlingsbordet är bland andra Eva Agevik, departementsråd.

– Det här är inte lätt, det är ett väldigt komplicerat pussel och det handlar om stora värden, säger hon.

När den invecklade ägarstrukturen ska lösas upp och renodlas är striden stenhård om marknadsandelarna.

Investeringskostnaderna för att bygga kärnkraft är astronomiska och den allt mer kärnkraftsvänliga opinionen har gjort energiproduktionsanläggningarna ännu mer värdefulla. Det gäller med andra ord att hålla hårt i sina ägarandelar.

Farhågorna är att det blir den svenska staten som kommer att förlora på uppgörelsen – för att den överhuvudtaget ska bli av. Det är priset för att få en uppgörelse och slippa misstankarna om bristande konkurrens på elmarknaden.

För att en överenskommelse om uppdelning av anläggningarna ska nås kommer det krävas att en hel del pengar också går mellan bolagen för att alla ska bli nöjda.

Det är just det som är haken.

Både Eon och Fortum har i förhandlingarna sagt att de absolut inte går med på några kontanta ersättningar.

– Förutsatt att en uppgörelse enbart ska gälla kärnkarft, kan jag inte se att det skulle gå till på något annat sätt än att staten släpper till ägarandelar via Vattenfall, säger Stig-Arne Ankner på Konkurrensverket.

Det var precis vad som hände när Barsebäck avvecklades för tio år sedan. Då kompenserades ägaren Eon (tidigare Sydkraft) med ägarandelar i Ringhals kraftgrupp som var helägd av Vattenfall. För det fick Vattenfall 4,1 miljarder kontant medan de värden Eon fick var värda omkring 20 miljarder, uppger en källa med god insyn. Det var helt enkelt ingen affärsmässig uppgörelse.

Mycket talar för att Vattenfall även denna gång drar det kortaste strået.

– De är statligt ägda och det är bara att böja sig för vinden, säger Andreas Kindahl, kreditanalytiker på Standard & Poor’s, som konstaterar att det är sällan som staten betalar marknadsmässiga priser i en sådan här situation, givet att budet inte är konkurrensutsatt.

Men det kan vara så att Vattenfall lärt sig en läxa av Barsebäck och nu ställer högre krav på kompensation för förlorad konkurrenskraft. Ingvar Matsson, analytiker på Swedbank Markets, ser också en risk att Vattenfall används för att nå en lösning.

– Det är ju det enda bolag staten formellt kan påverka. Det här är en jobbig politisk fråga, säger han.

Risken är dock att det inte blir någon uppgörelse förrän efter riksdagsvalet.