Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

En särskild plats åt Bullock

Sandra Bullock och Hugh Grant sitter fast i en trafikstockning på motorvägen på väg hem från en företagspicknick. Han är den rike och bortskämde chefen, hon är hans kompetenta och ideologiska jurist Lucy; de ska bli ihop på slutet, men det är långt dit. När Lucy är ledsen, stressad eller uttråkad reagerar hon med ett gränslöst och i filmen oproblematiserat hetsätande. Picknicken var tråkig, det blev många corn dogs och nu har hon ont i magen. Eller, ja, det är värre än så. Trafiken står helt stilla och Lucy behöver verkligen, verkligen gå på toaletten.

»Two Weeks Notice – kärlek på jobbet« (2002) är en romantisk komedi som blinkar till fyrtiotalets screwball­komedier. Hugh Grant och Sandra Bullock är, med lite god vilja, 00-talets Cary Grant och Rosalind Russell. Regissören och manusförfattaren Marc Lawrence, som också jobbat med Bullock på »Miss Secret Agent«-filmerna, är däremot ingen Howard Hawks. Kärlek på jobbet är ingen odödlig klassiker. Men det yviga manuset har oväntat plats för stadsplaneringsfrågor och akademiska aktivisters neurotiska relation till klass, en lite större kontext som ger den lövtunna centralberättelsen en resonansbotten den verkligen behöver.

Hugh Grant föreslår försynt att toppjuristen kanske skulle kunna uträtta sitt tarv på bilbänken. »Jag är inte fem år gammal,« vräser Sandra Bullock. »Det här är en Volvo. Man GÖR inte så i en Volvo.« Läget är desperat. De stiger ur bilen, hon halkar och vrickar vristen, han lyfter upp henne på axeln och springer fram till en husbil längre fram i kön. Bankar på. Ber tusenfalt om ursäkt, men skulle min väninna få låna toaletten?

Jag har några problem med upplägget till scenen. Kvinnors ätande på film är alltför ofta antingen erotiskt eller destruktivt, en kommunikation med samhället i stället för ett tillgodoseende av den egna kroppens behov. Att en framgångsrik karriärist kommer hem från jobbet och, som i den här filmen, tröstäter tolv sorters kinamat må vara realistiskt, men jag har svårt att skratta åt det. Och att Hugh Grant i motorvägsscenen framställs som räddaren i nöden är också lite besvärligt. Ja, det är lustigt att han i prinsrollen i stället för att rida in på en vit häst får låna en vit husbil. Men var det verkligen nödvändigt att infantilisera Lucy genom att bära henne på skuldran och be henne göra ner sig? Hon är ju, som hon säger, inte fem år gammal. Hon är en vuxen kvinna som behöver bajsa.

Och det gör hon, i husbilens obekväma badrum, medan rikemanssonen försöker konversera husbilens obekväma ägare. Jag kom ihåg det som att pruttljud från badrummet skulle höras ut till de andra. Det gör det inte, bara hennes stönanden. Men det är nog. Det är en revolution. På varje Seth Rogen eller Ben Stiller som hittills har gjort en bajshumorscen går det nämligen så få kvinnor att talet måste avrundas till noll. Kvinnor bajsar inte, inte på bio. All den där erotiska och destruktiva maten försvinner ut i etern genom den perfekta hudens osynliga porer i en doft av viol. Utom här, där Sandra Bullock själv producerar, väljer sitt manus, sin film, sina scener. Jag har en kropp, säger hon, precis lika komisk, larvig och underbar som Seth Rogens.

Jag tycker inte att dramat »Blind Side« som Bullock vann en Oscar för i år är särskilt bra. Men hon förtjänar priset för sitt hisnande arbete i Marc Lawrences komedier. För ramlandet, snarkandet, hårigheten, slagsmålen, bajsandet, för att hon gjorde allt det och överlevde i Hollywood länge nog att stå där på Oscarsgalan och skämta om en lesbisk relation med Meryl Streep i sitt tacktal.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera