Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

I Petersburgh, Kentucky USA, finns ett kreationism-museum. Syftet med museet är att visa att Bibelns berättelser gäller före vetenskapen.

Livsstil

Hotet från flumlärorna

Den vetenskapliga ­analfabetismen är ett hot mot demokratin, anser författarna till »Unscientific America«.

»Det stora bekymret i världen är inte
att folk saknar kunskaper,
det är att de har en massa kunskaper
som är helt åt skogen.« 

Mark Twain

Mark Twains tes är högaktuell, enligt en ny amerikansk bok. Författarna menar att USA drabbats av en ny sorts analfabetism. Flumläror tillåts härja fritt, stöttade av reaktionära krafter. Samtidigt dalar vetenskapsjournalistiken – och forskarna tiger.

Boken heter »Unscientific America. How Scientific Illiteracy Threatens Our Future«. Det är en bitande samhällskritik skriven av journalisten Chris Mooney och marinbiologen Sheril Kirshenbaum. Chris Mooney gav för något år sedan ut »The Republican War on Science«, en skarp vidräkning med Bushpolitikens nedskärningar av grundforskningen i USA. Den nya boken framhåller att demokratin skadas av den våg av pseudovetenskap som sveper in över samhället.

Även om Bushadministrationen får ansvaret för sakernas nuvarande tillstånd har Mooney/Kirshenbaum ett längre perspektiv bakåt. Vita husets syn på naturvetenskaperna har skiftat genom åren. 1957 skaffade sig dåvarande presidenten Eisenhower den första amerikanska vetenskapliga rådgivaren, några år senare inrättade John F Kennedy Vita husets första Office of Science and Technology. Andra vindar blåste 1973 då Nixon abrupt avskedade sin vetenskapliga rådgivare.

Runt 1980 ändrades kursen igen. Under Jimmy Carter växte ambitionen att lyfta på locket och visa upp vad naturvetarna och teknikerna visste. Sharing Science eller Public Understanding of Science, så löd terminologin både i politiska läger och hos en ambitiös skara förläggare, journalister och tidningsutgivare. Museifolk och lärare kände starkt för idéerna. Forskarna däremot hade längre startsträcka och inga nämnvärda incitament. Den gamla skepsisen till utåtriktade kontakter levde kvar. Kvalitet var ett begrepp som vetenskapen identifierade sig med och ville behålla kontrollen över.

Enligt Mooney/Kirshenbaum bröts denna akademiska is av astronomen och författaren Carl Sagan, bland annat genom det populära tv-programmet »Cosmos« som hade premiär i september 1980. De menar att det var han som vände opinionen och fick etablissemanget att lyssna. Han hade skapat folkligt engagemang för den första stora amerikanska rymdepoken. Samtidigt påpekar författarna att Sagan också led motgångar bland kollegor och i lärda samfund där hans »förenklingar« och utåtriktade arbete kritiserades som vulgära. Kanske fanns också kollegial avundsjuka med i spelet; denna stiliga karl fick medias intresse, han kunde både tala, skriva och charmera. 1980-talets forskningspolitik hängde på. Federala medel avdelades för populärvetenskap, förvaltad av National Science Foundation, det stora federala forskningsorganet.

Carl Sagan presenteras som den avgörande förmedlaren. Författarna borde ha nämnt fler. Där fanns till exempel Frank Oppenheimer – fysiker och bror till Robert, mannen med atombomben. Frank blev normgivande med sin permanenta utställning Exploratorium i San Fran­cisco, grundad redan 1969. Hans idéer var rakt motsatta broderns; fysik hade med vardagen att göra, alla skulle nosa på dess användbara mått och mirakel. Tack vare hans metoder spreds lekfull fysikutbildning för barn och ungdomar till museer och skolor i de flesta större städer i USA.

Inspirationen gick också till andra världsdelar, även Sverige lystrade till de nya idéerna. »Hands on« var det nya begreppet. Flera nya laborativa så kallade Science Centres upprättades i Sverige; Tom Tits Experiment i Södertälje är ett exempel. Motsvarande inspiration förvaltades i nya stora anläggningar i Paris (La Cité i Parc de la Villette) och i Helsingfors (Heureka).

Amerikanska medieföretag hängde på. Mellan 1977 och 1984 startades 15 nya populärvetenskapliga tidskrifter, kända exempel är Discover, Omni och Science 80. Samtidigt skapade 18 morgontidningar vetenskapliga sidor efter modell från föregångaren New York Times, och 17 tv-program om forskningsfrågor såg dagens ljus.

Men trenden stod sig inte. På 1980-talet växte antivetenskapliga strömningar, framför allt i republikanska led. Många samarbeten etablerades mellan affärsintressen och den religiösa högern, och pseudovetenskaperna gick framåt, draperade i vetenskapens termer. Kreationismen byggde på en »geologisk teori« som bland annat lärde ut att Grand Canyon skapats av samma översvämning som fick Noak att rädda sig i arken.

Bevisen angående ekologiska effekter av försurningen förnekades envist av Ronald Reagans administration som ett eko från berörda storindustrier. När Sagan fortsatte kommunicera »vardagsfysik« ansågs han plötsligt närmast lättsinnig. Reagans idéer om »Stjärnornas krig«, ett rymdbaserat missilförsvar, ältades i stället, skriver författarna. Dessa »Star Wars«-svärmerier kom att fungera som en initieringsrit för många konservativa innan de formerade sig i olika tankesmedjor. Samtidigt gjorde Reagans mediepolitik att det ekonomiska nålsögat för public service blev allt mindre.

Följderna kom snabbt. Alla tidskrifter som startat runt 1980 lades ned inom loppet av sju, åtta år, och bantningen av vetenskapsjournalistiken fortsatte in på 90-talet. I dag har de flesta dagstidningarna i USA slopat sina forskningssidor. Lågkonjunkturen har drivit på kravet på prioriteringar. Så sent som i våras raderade Boston Globe sin berömda måndagssektion om hälsa och vetenskap. Kvar är New York Times stilbildande tisdagssektion »Science Times« och en mindre del av Washington Posts ambitiösa vetenskapsbevakning.

Denna kurva har fortsatt, och i dagens USA lämnas både beslutsfattare och genomsnittsamerikanen i sticket av vetenskapssamhället, menar författarna. Nya antiintellektuella läror fogas till de gamla. Det gäller till exempel förnekelsen av den globala uppvärmningen, religiösa argument mot kvinnors rätt att bestämma över sina kroppar och hemmagjorda varningar för vaccinationer. Författarna anser att den vetenskapliga analfabetismens utbredning är så stor och mäktig att den blivit ett hot mot demokratin. De tar däremot avstånd från generaliseringen av genomsnittsamerikanen som särskilt oupplyst.

Det är inte mannen på gatan vi ska kritisera; vi koncentrerar oss på den smittosamma okunnighet som grasserar högre upp i samhällskroppen, menar bokens författare.

Nu har två nya initiativ fångat deras intresse. Dels är det föreningen Science Debate 2008, startad i fjol av en grupp mediefolk och forskare. Den vill föra upp naturvetenskap och teknik på den politiska agendan. Direkt vid starten anslöt sig 40 000 personer, däribland nobelpristagare, ledande industrifolk, forskare och chefredaktörer och journalister. Deras första projekt var att ställa en rad forskningspolitiska frågor till de två presidentkandidaterna. Att Obama svarade snabbt och positivt angående forskningens roll och betydelse, och att han senare lyfte bort stamcellsforskningens restriktioner, har givit Science Debate 2008 vind i seglen.

Det andra initiativet gäller USA:s vetenskapsakademi som nyss sjösatt projektet »Science and Entertainment Exchange«, med kontoret i Los Angeles. Tanken är att forskare ska kunna slussas in i underhållningsbranschen där det finns behov av deras kunskap för att utveckla idéer.

Författarna betonar att enbart Obamas välmenande ord knappast kan vända på skutan. Endast forskarna själva kan motverka det amerikanska samhällets kraftiga obalanser mellan kunskap och obskyra övertygelser.

Mooney och Kirshenbaum efterlyser specialsatsningar och en bredare, mer utåtriktad forskarutbildning. Unga forskare måste träna sig att möta andra än kollegerna. Det låter bra, men då hoppar författarna elegant över det faktum att universiteten noga vakar över sina varumärken. Ambitionen att få applåder är inte alltid förenlig med öppenhet och debattberedskap.

Den tekniska utvecklingens nya möjligheter berörs dock inte. Ingenting sägs heller om de nya ickekommersiella mediesamarbeten som startat i USA efter mönster från National Public Radio. Där utvecklas kollektiva stödformer som garanterar en oberoende journalistik och ger konsumenten gratis tillträde till utbudet. Sådan public service borde gynna vetenskapsdebatten – och kunna utmana forskarsamhället till liknande initiativ.

Annagreta Dyring är vetenskapsjournalist och författare. Hon är hedersdoktor vid Stockholms universitet.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera