Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kommentar

Klang, jubel och kulturförakt

Kulturen är den nya slagpåsen. Ju mer stryk den får, desto festligare blir stämningen ute på nätet.

Konstnären Kjartan Slettemark klädde ut sig till pudel, häcklade makten och placerade sig rätt långt från Ikeas strömlinje­formade affischsortiment och Lennart Jirlows lingonstilleben. När kulturjournalisten Martin Aagard recenserade en biografi över honom i Aftonbladet för någon månad sedan avslutade han med några formuleringar om den offentliga ersättning som en liten klick kulturarbetare varje månad kvitterar ut: »Om Kjartan inte fått konstnärslön skulle han troligen aldrig kunnat försörja sig, och svensk konst skulle berövats sin största anarkist och hippie någonsin.«

Det väckte liv i nätets mest förbittrade och sedvanligt anonyma artikelkommentatorer. »Deras kladd kan ju vem som helst göra! Patetiskt bort med lönen«, skrev »Lang«, 30 år, medan »BlackSabbath«, 110 år, krävde »en skattereform bums som inte ger en spänn till konsten och lägger ned Konstfack nu«.

Det är inte orimligt att diskutera varför ett fåtal ska få pengar för att skapa konst, men det var inte många kommentarer som handlade om just det. De flesta rymde i stället essensen av ett kulturförakt som aldrig tidigare varit mer spritt än nu.

Hur blev det så? Började det med Norén och morden i Malexander? Med Anna Odells konstkupp och läkaren David Eberhards hätska utfall? Eller är förklaringen mer komplex och psykologisk – bottnar det i maktlöshet inför ekonomisk kris och klimathot?

Föraktet blev åter väldigt synligt när DN:s ledning nyligen tillkännagav planen att radikalt avlöva tidningens kultur­redaktion. 40 procents nedskärning – djupare hugg än på andra delar av redaktionen – har mest bemötts med munter skadeglädje.

Sköra skönandar har aldrig haft en självklar plats i offentlighetens skarpaste ljus, men nu har likgiltigheten övergått i trängande lust att slå de jävlarna på käften.

I partipolitiken var kd snabbast att försöka utnyttja vindkantringen. Någon strateg kom på att det finns opinionspoäng att vinna på att utmåla den kulturella »elit« som konsumerar skum konceptkonst som fienden. Samtidigt skruvar höger­alliansens regering friskt i kulturens olika penningflöden. Oron är till exempel stor bland svenska småtidskrifter efter bud om att bara de som enbart skriver om konstarterna – och skippar opinionsbildande mos – kan komma i fråga för statliga pengar. Och nästa vecka ger regeringen slutligt besked om konstnärslönerna. Inget talar för annat än att [[Lena Adelsohn Liljeroth]] skrotar dem för gott.

Plats för mer klang och jubel. Helt i linje med tidsandan.

Regeringens proposition om konstnärslöner lämnas till riksdagen på tisdag.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera