Extra

Kritik

Beröm i all ära, men kritik är roligare att prata om. Förhoppningsvis kan man ju lära sig något, bli lite bättre, kanske till och med upplyst.

Litteraturvetaren Christine Sarrimo i Sydsvenskan tycker att jag tänker för deterministiskt. Det kanske ligger något i den kritiken. Men det är faktiskt också just så många politiker som befunnit sig i den sortens situationer som jag tar upp själva beskriver det – som om de inte hade så mycket till val. Sedan frågar sig Sarrimo om hon ska läsa min bok som fakta eller fiktion. Mitt svar: jag skriver inte fiktion.  För den som är intresserad av detaljer om hur jag har arbetat har jag ett käll- och metodkapitel i slutet av boken. Och så svarar jag gärna på frågor här på bloggen.

Över till Aftonbladets Olle Svenning. Jag vet inte riktigt vad han vill med sin text.  Den sakliga kritik han framför kan jag ta till mig. 1. Jag kan inte stava till Karl Staaff (förlåt, mitt fel). 2. Jag diskuterar inte politikens minskade inflytande i samhället (nej, visst kunde jag ha gjort det, men jag valde bort det). 3. Jag borde ha diskuterat den försämrade politiska journalistiken (ja, det kanske är möjligt att jag borde ha gjort det, men jag vet inte om Svenning har rätt i tesen att allt var bättre förr – ta bara en sådan sak som internets positiva effekter – men det vore kul att prata med honom om den saken någon gång.) I övrigt ägnar sig Svenning åt att använda min bok som slagträ mot borgerligheten och att tillskriva mig saker jag aldrig har skrivit. Bara för att klargöra: 1. Ja, en stor del av boken handlar om socialdemokratin. 2. Nej, jag har inte påstått att partipolitiken bara handlar om spel, tvärtom vill jag i boken ta upp psykologiska och känslomässiga förklaringar till politik. 3. Nej, jag har inget emot pr-konsulter och jag tror inte, till skillnad från Svenning, att socialdemokratins problem beror på att Niklas Nordström jobbar på Prime PR.

Neo-redaktören Johan Ingerö, som själv förekommer i en av berättelserna och delvis är part i målet, kommer med rakare kritik. Han anser att jag har feltolkat när jag beskriver hur liberala ungdomsförbundet anslöt sig till Johan Jakobssons strategi. Här har Ingerö en poäng, jag är medveten om att ungdomsförbundet under de här åren tog flera sakpolitiska beslut som gick i strid med partiets strategi och kanske har jag varit för ensidig i min beskrivning. Samtidigt bestrider inte Ingerö bilden av att Jakobsson var någon många runt Per Jodenius såg upp till. Vidare pekar Ingerö på sakfelet att jag har tillskrivit ungdomsförbundet en anmälan mot Dagens Nyheter för hets mot folkgrupp, som i själva verket kom från ungdomsförbundets Stockholmsavdelning. I detta har Ingerö rätt. Jag gjorde en förenkling som var olycklig och felet ska ändras till eventuella ytterligare upplagor. Tack.

Slutligen Per Dahl i Barometern. För det första anser han att jag som ”utomstående” – jag får anta att han syftar på att jag aldrig varit aktiv i ett politiskt parti – alltid kommer att fatta fel. Jag och ungefär nio miljoner andra svenskar kommer alltså aldrig kunna förstå politik, om jag förstår Dahl rätt. Dahl anser också att jag spär ut min text med meningslösa passager. Han skriver: ”Miljöbeskrivningar som görs konstlat laddade, utan att egentligen tillföra något. En professionell skribent känner lätt igen tricket – sådant sätts in för att dryga ut, krydda upp och fylla, när faktaframställningen inte klarar att stå på egna ben.” Efter det citatet är det ganska uppenbart att jag och herr Dahl helt enkelt har helt olika syn på text.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera