Anders »Lillen« Eklund

Text: Claes Olson

Foto: Dan Hansson/SCANPIX (1987)

Under några år på sjuttio- och åttiotalet bodde jag i samma stad som Anders »Lillen« Eklund, när han tränade med BK Falken. Men med undantag för några tv-sända ronder såg jag honom aldrig boxas. Trots det såg jag honom faktiskt gå sitt livs svåraste match – mot Jante i Gävle.

Frånsett ett par säsonger då Brynäs IF lyckades ta sig upp i fotbollsallsvenskan, så var det bara hockey – och möjligtvis biljard – som gällde i Gävle. Men det lustigt mellankrigsklingande klubbnamnet BK Falken fanns ändå alltid där i medvetandet någonstans. Bortom Brynäs, Gefle IF, Gävle Godtemplare, Strömsbro IF och IK Sätra.

I mitten av 1980-talet blev »Lillen« Europa­mästare två gånger. Det var stort. Men inte större än att de alltid rättvist rådande jantelagar som styr i en liten stad som naturligtvis såg till att det riktigt stora snacket om honom kom igång först när han hade förlorat sin titel. När han var en förlorare. En jämlik.

När »Lillen« var Europamästare hade plötsligt alla vuxit upp på samma gata som honom. När han förlorade sin titel, så var han den största förloraren i stan.

Allra syrligast var en ung man, någonstans i periferin av min bekantskapskrets, som satsade en hel månadslön på att »Lillen« hösten 1985 skulle försvara sin titel som Europamästare genom att slå knockout på Frank Bruno i femte ronden. I stället blev ju »Lillen« själv utslagen – i fjärde ronden. Den unga mannen blev så förbannad på lagen om alltings jävlighet att han flyttade till Thailand och inte återvände hem förrän många år senare.

Första gången jag träffade »Lillen« var någon gång i början av nittiotalet då jag hamnade »backstage« med honom och Traste Lindéns Kvintett i ett omklädningsrum i en boxningsförenings källarlokal på Söder i Stockholm. »Lillen« och kvintetten hade uppträtt tillsammans på en klubb och nu var det efterfest med en back ljummen öl. Tårögda sjöng vi fyrstämmigt en gråtmild countryballad av Bob Dylan och Willie Nelson – »Heartland«. »Lillens« stämma låg betydligt säkrare än min.

Nästa gång jag träffade »Lillen« var i en specialchartrad restaurangvagn på en tågresa till Traste Lindéns Kvintetts turné­premiär på Gävle Folkets hus hösten 1995. Återigen drack vi öl. Återigen pratade vi musik. »Lillens« musikaliske vapendragare H.P. Burman spände blicken i mig och sa:

– Men vet du vad bluegrass är? Vet du egentligen det? Vet du hur mycket Anders egentligen kan om bluegrassmusiken?

Inget av mina jakande svar övertygade H.P., som tålamodigt lade ut texten och – utan att jag ens omedvetet anklagat någon för något – agerade försvarsadvokat åt såväl »Lillen« som hela bluegrassgenren. »Lillen« tittade ut genom tågfönstret och kommenterade laxfisket i Dalälven.

Ett par år senare hamnade jag bredvid honom i en bar på Berns Salonger. »Lillen« var pank, så jag bjöd på öl och vi gick igenom en lista över våra gemensamma bekanta i Gävle – en lista som visade sig vara betydligt längre än någon av oss hade trott. Sen började vi snacka musik igen. Det var dock bara jag – och absolut inte han själv – som beklagade mig över det faktum att ingen verkade ta hans musikintresse på allvar. »Lillen« Eklund kändes mer än någonsin inmurad i sitt ringhörn i rollen som … nej, inte boxare. Förlorare.

Det blev sista gången vi träffades.

När jag var i Gävle i påskhelgen, så hade vindarna vänt igen. Nu vill alla berätta hur nära bekanta de var med »Lillen«. Dessutom minns plötsligt alla namnen på de boxare han slog ut när han erövrade titeln som Europamästare.

– Han var ju inte bara Europamästare en gång, utan två!

Det var visserligen amerikansk country – och särskilt bluegrass – som låg Anders »Lillen« Eklund närmast om hjärtat. Men jag tror faktiskt ändå att han sitter någonstans där uppe och plockar ut gitarrackorden till en relativt nykomponerad poplåt, som förra året spelades in av Erik Hassle.

Refrängen lyder:

»Don’t bring flowers after I’m dead, don’t bring flowers after I’m dead … Save your givings for the living instead, don’t bring flowers after I’m dead …«

Claes Olson är redaktör för Musikindustrin, frilansskribent och musikproducent.