Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

För tidigt att ropa hej

Om Ryssland håller sig inom sina gränser och Nato inte flyttar fram sina gränser finns förutsättningar för ordentlig nedrustning.

Det känns bra men lite ovant att nyheter om Iran och Nordkorea nu en tid överskuggats av positiva rapporter om minskning av kärnvapenarsenaler och om stopp för nya kärnvapen. Den 1 april möttes Obama och Medvedev i Prag och skrev på ett avtal som följde upp 1991 års Start I och ytterligare minskade antalet atomstridsspetsar och vapenbärare samtidigt som det tillät fortsatt ömsesidig inspektion. I Washington ordnade Obama ett möte för att ett antal regeringar på högsta nivå – inklusive Reinfeldt och Bildt – skulle lova att hindra att nukleärt material kommer på avvägar och hamnar hos terrorister. Så utfärdade den amerikanske försvarsministern Gates en ny vägledning som ger kärnvapnen en minskande roll i USA:s militärpolitik under de närmaste tio åren.

Vad har hänt? Är vi på väg ur kärnvapen­epoken? Ja, det finns nytt hopp i vårluften men vi gör nog bäst i att snarare heja på än att ropa hej. Det är lång väg att gå och många hinder.

Ett stort första språng togs i början av 1990-talet efter det kalla krigets slut. Antalet kärnvapen i världen krympte från över 50 000 till under 30 000. Under Gorbachov och Bush den äldre försvann hela kategorier av taktiska kärnvapen och i Start I-avtalet enades man om begränsningar i antalet vapenbärare och stridsspetsar. Avtalet mot spridning av kärnvapen, NPT, förlängdes på obegränsad tid och ett fullständigt nukleärt provstopp antogs.

Samtidigt skedde dock något annat – som fick avspänning och nedrustning att avstanna: efter Sovjetunionens sammanbrott blev USA ensam supermakt och såg under tio års tid alltmer sin egen militärmakt och sina allianser som de bestämmande och ordnande faktorerna i världen. Först med den felslagna ockupationen av Irak och närkampen med terrorism kollapsade denna övertro på de militära medlen. Politiskt underkändes den i presidentvalet 2008.

I januari 2007 hade fyra amerikanska äldre statsmän – George Shultz, Henry Kissinger, Bill Perry och Sam Nunn – publicerat en artikel där de hävdade att det i längden var ohållbart att begränsa kärnvapnen till ett fåtal stater. Enda sättet att hindra spridning till terrorister och till fler stater var att USA och Ryssland tog initiativ till minskning i antalet kärnvapen och sikte på total eliminering. Vapnen behövdes inte längre för avskräckning mellan dessa stater. Det kalla kriget var slut för länge sen.

En och annan läsare tänkte kanske cyniskt att »när fan blir gammal blir han religiös«, men många fler – i och utanför USA – höll med om att det var absurt att lagra tiotusentals kärnvapen för att möta hot som försvunnit för nästa tjugo år sen. Obama gjorde omedelbart de nya idéerna till sina och som president enade han sig tidigt med Medvedev om att bekräfta att det kalla kriget var slut och att det nu gällde att omsätta denna insikt i åtgärder för nedrustning och för en framtida eliminering av alla kärnvapen.

Säkert hade varken Obama eller Medvedev några illusioner om att vägen till nedrustning skulle vara enkel och utan spärrar. Den amerikanska senaten blockerar ännu provstoppsavtalet. Kommer den att godkänna det nya Start-avtalet? Konferensen i maj månad om icke-spridningsavtalet kommer att starta i hygglig atmosfär men med många motsättningar. Kommer den att kunna avslutas med förhoppningar om accelererade nedrustningsförhandlingar?

Obama har sagt att han knappast tror att en kärnvapenfri värld ska kunna uppnås i hans livstid. Både han och Medvedev insåg säkert att militärpolitiska tänkare i de respektive länderna – i motsats till de fyra amerikanska veteranpolitikerna – ingalunda avskrivit risken av väpnad konflikt mellan USA, Ryssland och Kina och att dessa tänkare skulle kräva att största försiktighet iakttas i förhandlingar med ännu tänkbara motståndare. Så sker också. Uppföljningen av Start innefattar viktiga men inte drastiska begränsningar. Parterna inser också att de för att gå vidare med militär nedrustning måste skapa mer politisk avspänning sig emellan och i världen.

Ryssland – och även Kina – måste på något sätt göras delaktiga i den missilsköld som USA hävdar inte är riktade mot dem. Tillsammans måste dessa tre stater också övertyga Nordkorea och Iran om att de inte kommer att angripas och att de inte behöver utveckla kärnvapen. Ryssland måste känna sig övertygat om att Nato inte siktar till en ny inringning och vidare militär framflyttning till ryska gränser, medan Europa måste känna sig övertygat att Ryssland är inriktat på att stanna inom sina gränser och leva i lugn med sina grannar. Om dessa och en del andra bromsklossar avlägsnas bör nedrustningståget kunna rulla på.

***
För övrigt anser jag det besynnerligt att miljöpartiet så ihärdigt framför ekonomiska argument mot kärnkraften. Skulle man inte kunna lämna bedömningen av lönsamheten till de industrier som ska betala investeringen?

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera