Socialdemokraterna och Mona Sahlin har ­presenterat mål men inte hur de ska genomföras. Moderaterna och Fredrik Reinfeldt pratar hellre om socialdemokraternas politik än sin egen.

Inrikes

Politiskt chickenrace

Partierna ägnar sig åt att lansera reklam­slogans. Och väntar på att motståndarna ska visa sina kort.

»Så blev då förstamajdemonstrationen inställd. Vi kommer att få höra många hånfulla klyschor om den saken och inte var vädret sämre än att vi kunde ha gått ut, men jag tror ändå att det var lika så bra. Ja, inte var detta någon särskilt lyckad upptakt på valrörelsen.«
Tage Erlander, 2/5 1948.

[[Anders Borg]] stegade upp på scenen men vände vid podiet, tillbaka ut mot publiken, vankade fram och tillbaka längs scenkanten.

– Det är 160 dagar kvar och vi ligger efter. Det betyder att vi har 160 dagar av väldigt hårt arbete framför oss. Vi måste föra ett mycket allvarligt samtal med väljarna. För det här är kanske det viktigaste valet vi kommer att få uppleva.

Svart kostym, vit skjorta. Knäppta händer, ingen slips. Första applåden efter tre minuter och trettio sekunder. Stolta moderata kommunpolitiker fyllde Svenska Mässan i Göteborg.

– Sedan jag blev finansminister har vår skuldsättning minskat.

Ny applåd.

– Vi ska bygga ett land som är så solitt så att det står tryggt i en världsekonomi som präglas av de här kasten och bekymren.

Och en till.

Han höll på en knapp halvtimma. Fick stående ovationer och jubel. Han som förr skälldes för att inte vara en riktig politiker, som togs för usel talare.

Han som de rödgröna måste besegra för att kunna vinna den 19 september.

Efter förra valet fanns en populär tes om hur svensk politik borde betraktas. Vi har, löd tanken, fått ett slags permanent valrörelse. Den borgerliga alliansens tvååriga kampanj stödde teorin, liksom den skärpta blockpolitiken och det faktum att alla partiledare pallrade sig till Almedalen mellanvalsåret 2008. Striden om väljarna skulle pågå varje dag, hela mandatperioden. Ingen rast, ingen ro.

Märkligt då att det är så dött nu.

Anders Borg hyllades som hjälte på den moderata kommunkonferensen förra helgen, men sa egentligen inte något om framtidens Sverige. Utom att det skulle kännetecknas av stabila statsfinanser, och vilken socialdemokrat skulle på allvar argumentera emot det?

Med 160 dagar kvar till valet finns ingen sammanhållen framtidspolitik på någon sida av blockgränsen.

Den april månad där regeringspartierna förväntades gå i opposition mot sig själva och börja prata om den egna politiken utifrån vårbudgeten slutade med att till och med Anders Borg riktade blickarna mot de rödgröna.

Hellre prata om motståndaren än om sig själv, lyder mottot för valrörelsen hittills. Hos såväl allians som rödgröna.

Till och med i egna parttidningens referat av vårbudgetdebatten ägnade sig socialdemokraternas [[Thomas Östros]] åt att peka ut en framtidsfråga, men mest prata om motståndarens svar.

– Det blir den stora frågan framöver. Kommer arbetslösheten att bita sig fast? Vi ser nu fyra år av Borgs experiment där allt fler slås ut från arbetsmarknaden och inte kommer tillbaka, sa Östros bland annat.

Logiken är enkel. Den som har bestämt sig för att regera tillsammans med andra partier men inte lyckats komma överens om exakt hur och har en motståndare som befinner sig i just samma situation har lätt att inse motståndarens svaghet – avsaknaden av politik. Alltså är det där man sätter in stöten. Därför pratar moderaterna om socialdemokraternas politik och socialdemokraterna om moderaternas.

Det finns en systematik i det som egentligen är en ekonomisk kalkyl. Det kostar minde resurser och engagemang att få en väljare att inte rösta på motståndaren än vad det kostar att få väljaren att rösta på det egna partiet. Därför tjänar partier på att prata om hur dålig ett annat partis politik är i stället för att berätta hur bra de egna förslagen är.

Detta utgör grundelementet i alla negativa politiska kampanjer och hittills har de båda blocken fört valrörelsen så. Sänk motståndaren! Minst dålig vinner valet, inte mest bäst!

Det val som Anders Borg kallade det viktigaste vi kommer att få uppleva.

– Ett ödesval för Sverige, som han sa.

Maj månad ska bli de rödgrönas månad, åtminstone på pappret. 1 maj-demonstrationer, skuggbudget några dagar senare och därefter kongress för både vänsterpartiet och miljöpartiet.

Kanske krävs det att oppositionen visar korten – hur grunden för deras gemensamma ekonomiska politik ska se ut – för att den här valrörelsen ska komma att handla om hur de båda alternativen vill att Sverige ska se ut under nästa mandatperiod. Så gick snacket i korridorerna på moderaternas kommunkonferens. Där väntade alla på att motståndaren skulle tvingas ut på banan.

[[Mona Sahlin]] har presenterat mål – fler jobb, mer utbildning, mindre barnfattigdom, mindre socialbidragsberoende – men de rödgröna har inte finansieringen färdig. Och det är den som de borgerliga partierna vill se innan de själva berättar hur de vill regera landet i ytterligare fyra år.

Särskilt intressant blir vänsterpartiets kongress. Dagens miljöparti är visserligen förhandlingsstarkt, men mest av allt har det en pragmatisk kultur, till skillnad från hur vänsterpartiet åtminstone har varit. I vilken grad kan [[Lars Ohly]] få sina medlemmar att acceptera politiska eftergifter till socialdemokraterna och miljöpartiet? Och hur långt till vänster kommer socialdemokraterna att röra sig?

Maj månad ska ge svar på bland annat de frågorna och efter det kan den konkreta valdebatten, där två alternativ faktiskt står upp för sin egen politik, ta fart. Frågan är om det är för sent.

Statsvetaren Henrik Oscarsson skrev nyligen på sin blogg om det som social­demokraterna kallar »lilla valrörelsen« i april och maj.

»Räkna med mycket politik men sanno­likt inga dramatiska omedelbara förändringar av väljaropinionen. Utspel, vårbudgetar och vårmotioner behöver lite tid för att sippra ned genom folkopinionens sandlager. Nya berättelser behöver tid för att etableras.«

Det kan också bli som 1948, när social­demokraternas majtåg ställdes in på grund av oväder.

»I dag då vi skulle haft möjlighet att på 900 möten lägga fram våra synpunkter regnar det hela bort«, skrev Tage Erlander i sin dagbok.

Så gick också valet 1948 till historien som ett av de mest negativa och minst konstruktiva.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera