Minnesord

Stig Hadenius

Professor, dog den 11 mars, 78 år gammal.

Stig Hadenius var någonting så ovanligt som en medieälskande medieforskare. Det kändes att det var på riktigt när han tog till orda i frågan. Kärleken till produkten drev honom. Han gömde sig inte bakom någon teoretisk överbyggnad, sysslade inte så mycket med undertexter. Han var befriande tydlig, befriande klar.

Som tidningsälskare skrämdes han av tidningarnas utveckling från små informativa universitet till snuttifierande populistblad. »Förskräckligt« var ett ord han ofta använde. Han gillade kvalitet. Han gillade debatt. Och det var väldigt lätt att gilla honom.

Stig Hadenius, född 1931, var Sveriges första professor i journalistik. Han disputerade i historia, undervisade och forskade i statsvetenskap, skrev biografier och läroböcker, exempelvis standardverket »Sverige efter 1900«, han var chefredaktör för Västgöta-Demokraten och pressråd i Washington, bland mycket, mycket annat. Men för mig var han främst den tidningsälskande tidningskritikern. »Ja hej, det var Stig«, hördes det ofta i luren när jag satt på DN Debatt och jag minns hur jag värmdes i hjärtat och såg fram emot en stunds spänstig och engagerad diskussion om någon för tillfället aktuell mediefråga. »Nja«, sa han oförstående, när jag hävdade att all nyhetsjournalistik var subjektiv, »det är inte journalisternas åsikter utan redaktionsledningens värderingar som styr.« Jag erkände aldrig att han hade rätt. Men när vi talade om det presstödssystem han varit med om att ta fram kunde han ibland inte hålla det härliga kluckande skrattet borta. I paketet ingick att alla tidningar utgivna på en ö av viss storlek var berättigade till presstöd, den så kallade Gotlandsdoktrinen. Här tror jag kärleken till Fårö spelade honom ett spratt.

Ofta betonade Stig Hadenius DN Debatts betydelse och värde. Mindre ofta nämnde han att sidan, och dess redaktör, hade honom att tacka för mycket av denna upphöjelse. Hadenius var mannen som gav sidan status av tuffhet och oberoende med sina återkommande attacker på tidningens ägare, familjen Bonnier. Även detta skedde från en kärleksfull utgångspunkt; Hadenius gillade i grunden Bonniers insatser för svensk press, men han blev också just därför extra tung och svårhanterlig när han tog upp det han identifierade som problem inom ägarfamiljen. De två gånger ägarna sökte kontakt med mig med anledning av en publicering på DN Debatt gällde det texter av Stig Hadenius. Den första handlade om ägarkoncentration, den andra om familje­företagssuccession. Ägarnas ärende var bägge gångerna detsamma, även om det framfördes av olika personer: »Jag gissar att artikeln var beställd.« Man uppskattade och respekterade Hadenius lite för mycket för att ta striden med honom, sökte gärna en mindre betydelsefull motståndare. Men att Stig Hadenius skulle låta sig styras av en redaktör trodde aldrig någon på fullaste allvar.

Ändå var det Stig jag vände mig till när den svåraste texten av alla skulle skrivas. Det var på eftermiddagen den 10 september 2003 och ett knivhugg i armen på Sveriges utrikesminister förvandlades successivt till någonting mycket värre. På morgonen samma dag som dödsbudet om Anna Lindh nådde oss fanns redan analysen av orsaken att läsa i Dagens Nyheter. Stig Hadenius pekade på det oacceptabla i att Säpo inte bevakat landets utrikesminister under slutskedet av en hätsk EMU-folkomröstningskampanj. När alla sedan anslöt till den hållningen var Hadenius redan på väg någon annanstans. Att dröja kvar vid det som redan var sagt och skrivet roade honom inte.

Nu nås vi alltså av ett annat dödsbud. Stig har tagit nästa steg. Han lämnar efter sig ett enormt tomrum, men också en kvardröjande värme och många härliga minnen. Han bjöd frikostigt på sig själv där han stod med sin sexa dry martini, »fyrorna är tyvärr slut«, och diskuterade socialdemokraternas »förskräckliga« samarbetsplaner eller ofoget att använda begreppet »papperstidningen«.

Endast en sak var tabu: att kalla honom »emeritus«. Han var professor, punkt slut. Så ville han ha det. Så fick det bli.

Mats Bergstrand är konsult på JKL, tidigare chef för DN Debatt

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera