Älskade, hatade undersökningar

Text:

Foto: Scanpix (montage)

Det har gått 66 år sedan Sten Hultgren på Gallupinstitutet levererade en valprognos som skulle komma att gå till historien. Mätningen skiljde bara 0,2 procentenheter från det faktiska valresultatet 1944, vilket fortfarande gör den till den mest korrekta i Sveriges historia. Ingen prognos har sedan dess kommit närmare verkligheten.

Ett valår som detta duggar mätningarna tätt. I år har det hittills presenterats minst en prognos i veckan. Ibland ger undersökningarna stora rubriker, som häromveckan då Demoskop/Expressen visade att de fyra regeringspartierna, efter månader i underläge, plötsligt var störst.  Sedan valet 2006 har drygt tio olika företag presenterat egna mätningar. Deras kvalitet, metod och urval är ett hett debattämne bland politiska bedömare och statistiker. I regel håller dock svenska opinionsmätningar hög kvalitet.

– De svenska mätningarna är väldigt bra jämfört med andra länders, säger Sören Holmberg, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet.

Resultaten mellan de enskilda undersökningarna kan variera ganska stort. Valet 2006 hamnade de sista mätningarna från samtliga institut i snitt bara en procent ifrån det faktiska valresultatet, enligt Nicklas Källebring på Synovate. 2002 lyckades däremot prognoserna sämre än i riksdagsvalet 1998. Flera opinionsinstitut överskattade moderaterna och underskattade socialdemokraterna med flera procentenheter.

Tillvägagångssättet har sett lite olika ut genom åren. Fram till slutet av 1980-talet genomfördes mätningarna med hjälp av dörrknackning. Det var både tidsödande och dyrt och ersattes sedermera av telefonintervjuer. Att opinionsinstituten uteslutande ringer till fasta telefoner har sedan dess varit det dominerande, men det är nu på väg att ändras. Yngre människor skippar i allt större utsträckning en fast telefon till förmån för en mobiltelefon. Problemet är bara att det inte finns lika utförliga register över mobilabonnenterna. Undersökningar direkt på webben är ytterligare en metod som vunnit mark. Men den är långtifrån oproblematisk.

– Vi vet att vi får bättre överrensstämmelse om vi ringer. Det är i större utsträckning unga, datorvana och skrivbordsarbetande människor som vill delta i webbundersökningar, säger Toivo Sjörén på Sifo.

Nicklas Källebring på Synovate poängterar också att det har betydelse om svarspersonen får se alla partinamn i skrift innan frågan besvaras. »Annonseringseffekten« gynnar småpartier i mätningar som genom­förs på nätet eller via vanlig post.

En felkälla som blivit mer och mer markant är bortfallet. Medan statsvetarna oroas av att allt färre vill delta i opinionsmätningar så vägrar de företag som genomför mätningarna att dela med sig av de exakta siffrorna. De företag som Fokus talat med bekräftar att det i dag ligger på runt 50 procent. Det är en siffra som skjutit i höjden sedan mitten på 1900-talet och så sent som på 1970-talet ansågs ett bortfall på bara fem procent vara rekorddåligt.

Ytterligare ett problem har seglat upp sedan Sverige fick två tydliga politiska regeringsblock. Frågorna som mätningarna bygger på handlar i stort sett alltid om vilket enskilt parti som personen skulle rösta på om det vore val i dag. När undersökningen sedan presenteras är det ofta i form av två block, det blå mot det röda.

– Detta kan medföra att små förändringar på partinivå som läggs samman visar på en signifikant förändring blockvis, trots att varje enskild ökning ligger inom felmarginalen och därmed inte är signifikant, säger Allan Gut, professor emeritus i matematisk statistik.

Statsvetarna är överens om att opinionsmätningar kan påverka hur folk röstar, särskilt om de presenteras nära valdagen och där ett eller flera partier ligger farligt nära fyraprocentsspärren. Många väljare har då en en tendens att taktikrösta.

I många länder är det förbjudet att presentera opinionsmätningar tätt inpå valet, eftersom mätningarna anses påverka väljarna att rösta på ett visst sätt. Problemet är att det fortfarande är tillåtet att genomföra undersökningar, men inte att publicera dem. Det innebär att en välinformerad del av samhället som följer utländska medier och webbsidor – politiker och den ekonomiska eliten – ändå känner till opinionsläget inför ett val.

I Sverige har ett sådant förbud aldrig diskuterats på allvar, det har stannat vid att enskilda riksdagsledamöter motionerat i frågan. Sören Holmberg tror att frågan är död, och ser snarare något positivt med att det i dag finns en uppsjö olika mätningar. Han tror nämligen att den stora mängden bidrar till att relativisera de enskilda mätningarna – de tas helt enkelt inte på så stort allvar av väljarna. Toivo Sjörén påpekar också att 1 av 20 mätningar är felaktig. Och vilken den 20:e är, det vet man aldrig förrän med facit i hand.

– I simhopp räknas de högsta och de lägsta poängen bort. Det är ett ganska bra förhållningssätt att anamma även när det kommer till opinionsmätningar, säger Sören Holmberg.

På vår temasida om valet kan du se »Opinionsläget« där vi har räknat ihop de olika opinionsundersökningarna från valet 2006 till nu.