Krönika

Arvet från militärdiktaturen

Det finns en tradition av politiskt våld i Grekland som nu kommit upp till ytan. Men protester löser inte krisen.

Människor som medvetet dödas av demonstranter. Det är mer än 26 år sedan det hände sist i ett EU-land, när brittiska kolgruvearbetare dödade en taxichaufför som körde en strejkbrytare. Men så har också Grekland i början av 2010, likt Storbritannien i början av 1980-talet, nått vägs ände.

Under de senaste veckorna och månaderna har två saker blivit tydliga.

Det ena är att Grekland inte har likviditetskris utan en soliditetskris. Grekland har inte, som man ansåg först, en brist på likvida medel i år till följd av finanskrisens chock. Landet kommer ha brist på pengar länge, eftersom ekonomin inte kan bära den grekiska statens utgiftsnivå.

Därför är det ingen mening att försöka övertala marknaden att låna grekerna pengar. De kommer ändå att behöva andra regeringars hjälp, under lång tid. De europeiska politiker som gav sig in i Greklandsräddningen för att slippa förnedringen att ringa IMF i Washington tvingas nu både anlita IMF och själva langa upp enorma belopp. Därmed har Aten har plötsligt blivit beroende av ett tyskt delstatsval i Nordrhein-Westfalen som råkar infalla den 9 maj.

Det andra som står klart är att Grekland behöver en dramatiskt mycket större omställning än vad många tidigare trott.

Den grekiska regeringen har inte hängt med, inte varit beredd att ta de dramatiska grepp som Irland, Lettland och Litauen mäktade med ifjol, och som räddade dessa länder undan kollaps. Först i söndags lade grekiska regeringen fram en realistisk plan.

Problemet för Giorgos Papandreou är att han i valet 2009 stod för en mer generös linje än högern. När högern visade sig ha ljugit om statsfinanserna tvingades Papandreou ta det ena jätte­klivet högerut efter det andra, tills hela det politiska systemet nu hamnat offside. Den svenska förebilden med budgetsaneringen på 1990-talet, som svenskvännen Papandreou använde, är inte användbar längre. Åtstramningen i Grekland är två–tre gånger större än den svenska var, och införs på några månader, inte några år.

Majoriteten av grekerna står enligt mätningarna bakom besparingarna, men inte nödvändigtvis de som röstade för Papandreou. Landets medlemssvaga fackföreningar är likt de i Frankrike bättre på att mobilisera strejker och protester än ta ansvar. Sedan militärdiktaturens dagar finns dessutom en tradition av utomparlamentarisk vänsterextremism och politiskt våld, som redan ifjol skakade statsdelen Exarchia i Aten. De som bränner banker är dock ett föraktat fåtal.

Finns det då inga alternativ?

Demonstranterna skanderar att bankerna ska betala. Men det grekiska banksystemet är i praktiken också på ruinens brant. Beslut om chockhöjningar av skatterna är redan tagna och skatte­smitare jagas med ljus och lykta. Där finns inget mer att ta.

Vad skulle hända om Grekland i stället gav upp och ställde in betalningarna? Paradoxalt skulle det leda till en ännu hårdare åtstramning på kort sikt, eftersom grekerna inte skulle kunna få några nya lån att finansiera underskotten med. Eftersom man inte kan trycka nya euro måste allt tas ur hand i mun och budgeten krympas med nästan en tiondel av BNP, även om så inte en cent skulle gå till räntor på skulden.

Att hoppa av euron och devalvera? Det skulle inte bara äventyra EU-medlemskapet utan försätta alla privatpersoner med lån (i euro) i en akut skuldkris. Dessutom skulle kapitalet fly landet.

Ändå måste Grekland på något sätt återfå tillväxt, samtidigt som man stramar åt, för att ta sig ur skuldkrisen. Därför är enda utvägen att åtgärda allt som kan hämma tillväxten, som regleringar och offentliga monopol.

Det är en klen tröst att vi om tio år sannolikt kommer att läsa om Greklands ekonomiska mirakel, om hur man likt Holland och Irland efter sina kriser och saneringar reste sig som Fågel Fenix ur stålbadet.

Det enda hoppfulla på kort sikt är att regeringarna i Spanien, Portugal, Storbritannien, USA och Japan fått sig en monumental tankeställare. Det talas om »grekisk smitta« när paniken sprider sig till andra länder med svaga statsfinanser. Men till skillnad från grekerna kan spanjorer och britter fortfarande undvika kollaps. Bättre att varnas nu och agera, än att invänta en följd av skuldkriser under 2010-talet.

Läxan för Sverige är att ett framtida EMU-medlemskap kommer kräva statsfinanser i mycket god ordning, vare sig euro­området kräver det eller inte.

***
FÖR ÖVRIGT är det en händelse som ser ut som en tanke att det i finanskrisens cyniska tidevarv är idel idealistiska kosmopolitiska snällistiska socialliberaler som står som segrare i val efter val. Nu senast Nick Clegg och hans brittiska LibDems. Ifjol FDP i Tyskland och DPJ i Japan, snart även Medborgarplattformen i Polen.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera