Bo Hansson

Text: Håkan Lahger

Bild: Silence studio

Bo Hansson kom till Stockholm med en lapp om halsen. Ensam, utlämnad och skyddslös. Han slutade sina dagar på ett ungkarlshotell.

Han kunde ha varit en världsberömd musiker med miljoninkomster. Om inte skivbolaget som skulle lansera honom gått i konkurs. Om han inte fått stora frossan inför att åka iväg till en prestigefull rockfestival i Tyskland. Efter albumet »Sagan om ringen« 1970 nämndes hans namn med respekt och vördnad i de så kallade progressiva musikkretsarna i Europa. I branschorganet Billboards encyklopedi »Guide to Progressive Rock« beskrivs han som den förste som spelar »space rock« Hansson är en föregångare till de franska proggstorheterna Gong och brittiska Henry Cow. Han jämställs med Genesis och Yes, en innovatör i ordets ädlaste mening.

Han föddes i Göteborg, föräldrarna arbetade i restaurangbranschen och familjen levde ett kringflackande liv. Ibland fick Bosse följa med när föräldrarna bytte städer och stadshotell, andra gånger lämnades han kvar. I början av 1950-talet skickades den tioårige Bo från Östersund till Stockholm. Om halsen hade han en lapp med föräldrarnas namn och slutdestination.

Föräldrarna drev ett marketenteri vid Karlbergs slott och i matsalen fanns instrument som soldaterna kunde använda på fritiden. Bosse provade det mesta innan han fastnade för gitarren. Efter att ha spelat med alla möjliga konstellationer från Rock-Olga till Slims Bluesgang hamnade han en kväll på legendariska musikstället Gyllene Cirkeln. Kvällens artist var den amerikanske jazzorganisten Jack McDuff. Mötet med McDuffs orgelspel blev en uppenbarelse och omvändelse för Bo Hansson. Dagen efter satt han i en musikaffär och låtsades intresserad av att köpa en Hammondorgel. Han spelade tills han blev utslängd. Efter att ha gått varvet runt på de ställen som saluförde Hammondorglar slog han till och köpte en på avbetalning. Kompisar som gått i borgen fick betala det mesta av lånet och historien slutade med att kronofogden en dag hämtade instrumentet.

Det blev nya orglar och ett nytt musikaliskt möte, denna gång med jazztrummisen Janne Karlsson. Han och Bosse bildade duon Hansson & Karlsson och de skapade gränslös musik, omöjlig att genre­placera och omöjlig att värja sig mot. Debuten »Monument« är ett av de bästa instrumentalalbum som gjorts i Sverige och H & K hade en internationell karriär på gång, men på den tiden var svensk skivindustri inte tillräckligt utvecklad för att ta hand om sina talanger.

Bo Hansson tröttnade till slut på att kuska runt med ett otympligt instrument. Efter tre album och åtskilliga varv runt Sverige gick han och Janne Karlsson skilda vägar.

En flickvän tipsade Hansson om att läsa J.R.R. Tolkiens ringentrilogi. I likhet med många andra fångades han av hobernas kamp mot ondskan och under en lång, kall vinter på en ö i Stockholms skärgård transformerade Bo Hansson Tolkiens ord till en fantastisk klangvärld.

Hösten 1970 gavs albumet »Sagan om ringen« ut. Två år senare kom uppföljaren »Ur trollkarlens hatt«. Båda albumen sålde bra och spelades flitigt i radio men Bo Hanssons fysiska kontakt med publiken inskränkte sig till enstaka inhopp i gruppen Fläsket Brinner. Där spelade han lika gärna elgitarr eller koskälla som orgel. Han uppträdde aldrig live under eget namn.

Under 1970-talet kom ytterligare två album och 1985 gjorde han det udda vis­albumet »Mitt i livet«. Efter det följde en lång tystnad. Janne »Loffe« Carlsson (som bytt K mot C i sitt efternamn) gjorde tappra försök att väcka liv i Hansson & Karlsson, »Loffe« köpte till och med en Hammondorgel åt sin partner. Duon gjorde ett antal spelningar men Hansson försvann åter in i den dimma som han bara sporadiskt kunde lockas fram ur.

Det finns en grym logik i det levnads­ödet. Kvar är musiken att lyssna till. Bo Hansson själv önskade att generation efter generation lyssnare ska känna samma magi och upphetsning som han själv gjorde när han läste Tolkien första gången. Ett utmärkt sätt att förstärka den känslan är att läsa till Hanssons toner. För det är inte filmmusik han har gjort. Det är världens bästa soundtrack till en bok.

Håkan Lahger är journalist och författare