Magstarkt förslag

Text:

Foto: Hasse holmberg/scanpix

När nyheten om mammaledighetsdirektivet härommånaden nådde Sverige reagerade den nyutnämnda EU-ministern instinktivt. Hon förklarade att den obligatoriska ledighet på sex veckor som föreslogs automatiskt skulle ha spolierat hennes möjligheter att ingå i regeringen under en pågående graviditet.

– Jag hade aldrig kunnat bli EU-minister. Förslaget gör att kvinnor inte kan tacka ja till absoluta maktpositioner, sa [[Birgitta Olsson]].

Det handlar om ett lagförslag, direktiv, som har diskuterats i EU-systemet sedan 2008. Förslaget har fastnat i Europaparlamentet men nyligen klubbades ett modifierat förslag i parlamentets ansvariga jämställdhetsutskott. Omröstningen i parlamentets plenum skulle först ha ägt rum i slutet av mars, sköts därefter upp till den 18 maj på grund av bestående motstånd och under förevändning att de ekonomiska konsekvenserna måste utredas ytterligare. Nu har den skjutits upp igen, till juni, något datum är inte bestämt.

– Normalt brukar den här processen ta fyra till fem månader. Att det har tagit så lång tid är inte något styrkebevis för parlamentets lagstiftningsförmåga, sa Gustaf Lindgren, arbetsmarknadsråd vid Sveriges representation i Bryssel, före den senaste förseningen.

Lagförslagets mål är att harmonisera bestämmelserna kring mammaledighet inom EU. Och det är just mammaledighet det gäller, närmare bestämt skyddet av kvinnliga arbetstagares hälsa och anställningsvillkor i samband med förlossning, amning och graviditet.

Från svensk horisont finns det flera punkter att haka upp sig på – till exempel: Varför tala om mammaledighet i stället för föräldraledighet? Varför ska det vara obligatorium och inte rättighet att vara hemma med sitt barn? Varför ytterligare cementera könsroller i ett EU-direktiv av modernt snitt? Vad händer med samkönade par som får barn?

Men förslaget kommer alltså från Bryssel där 27 medlemsländer ska samsas och komma överens i en fråga som är fundamentalt viktig för en stor del av EU:s 500 miljoner invånare, samtidigt som medlemsländerna har vitt skilda traditioner och syn på föräldraledighet, olika system för vem som står för ersättningen och olika möjligheter att ta ut föräldraledighet.

Väldigt förenklat kan man säga att Kontinentaleuropa har relativt dåliga villkor men även Storbritannien utmärker sig: sex veckors mammaledighet med 90 procents ersättning, därefter 123 pund i veckan i 33 veckor, därefter ytterligare 20 veckor obetald ledighet och 13 pappamärkta veckor utan ersättning. Östeuropa har i allmänhet goda villkor, och exempelvis Estland har 18 månaders föräldraledighet som kan tas ut av endera föräldern med full ersättning.

De huvudsakliga stridsfrågorna handlar om följande:

Förlängningen av den obligatoriska mammaledigheten. De nordiska länderna motsätter sig en ordning där en förälders rättighet förvandlas till ett tvång. Argumenten är dels att stärka utsatta arbetstagares möjlighet att ta ut sin ledighet om de blir pressade av sin arbetsgivare, dels att Världshälsoorganisationen av hälsoskäl rekommenderar att kvinnor är hemma minst sex veckor efter förlossningen.

Ersättningsnivån. Både förlängningen av mammaledigheten och höjningen av nivån från sjukpenningsnivå till 100 procent av lönen innebär att kostnaderna skulle öka för medlemsländerna eller för arbetsgivaren, beroende på vilket system landet har. Med finanskrisen och dagens ansträngda statsbudgetar är det förstås ett uppenbart hinder.

Pappaledighet. Europaparlamentet har lagt till ett förslag om två veckors pappaledighet, vilket är kontroversiellt särskilt för de åtta länder som i dag saknar den ordningen.

Generellt förespråkas förslaget av vänsterpolitiker och motarbetas av konservativa men intressant är att det också skär genom partiblocken. Bland de svenska politikerna har till exempel centerpartisten Lena Ek och vänsterpartisten Eva-Britt Svensson tagit ställning mot sina partigrupper när det gäller förslaget om att förlänga den obligatoriska delen av mammaledigheten.

– Trots att jag är liberal anser jag att principen om valfrihet i det här fallet får stå tillbaka av solidaritet med kvinnor som har svårt att hävda sin rätt. Vi kan inte bara strunta i dem som har det sämst, säger [[Lena Ek]] som tänker rösta för det nuvarande förslaget.

– Förslaget innebär att vi skulle backa tillbaka i tiden när det gäller synen på föräldraskap och jämställdhet mellan föräldrar. Det måste vara en rättighet, inte en skyldighet, för en mamma att vara hemma med sitt barn, säger [[Eva-Britt Svensson]] som röstade mot förslaget vid omröstningen i jämställdhetsutskottet.

Den obligatoriska mammaledigheten är alltså normen i Europa och den nordiska synen på valfrihet och jämställdhet är kontroversiell. För jämställdhetsutskottets slovakiska ledamot Anna Zaborska är det en pedagogisk utmaning för EU att klargöra vikten av att mödrar inte arbetar den första tiden efter förlossningen.

– Vi måste förklara för mödrarna att det är bäst för både dem och barnet att de är hemma den första tiden, säger hon.

Principen om jämställdhet och valfrihet har Sverige redan gjort avkall på när vi blev medlemmar i EU och accepterade två veckors obligatorisk föräldraledighet. Men den svenska regeringens inställning är ändå att det är fel att förlänga den obligatoriska delen.

– Vi måste lita på medlemsländernas förmåga och vilja att bygga ut föräldraförsäkringen – inte pressa fram det bakvägen genom att tvinga mammor att vara hemma, säger jämställdhetsministern [[Nyamko Sabuni]].

Nu lär det vara ytterst få svenska kvinnor som faktiskt skulle vilja återgå till arbete inom sex veckor efter förlossning, men de som strider för sin rätt att återgå i tjänst när de själva vill kan nog vara lugna. Förslaget kommer sannolikt att falla av ekonomiska skäl. I dagsläget vill ingen av EU:s regeringar dra på sig nya kostnader om de kan slippa.

– De flesta länder vill nog komma undan med så få ändringar som möjligt. Det finns helt enkelt ingen politisk vilja, säger arbetsmarknadsrådet Gustaf Lindgren vid Sveriges EU-representation.