Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kommentar

Ny fet filmvåg

Efter den buttre Martin Beck ska svenska filmpoliser försöka bli roliga.

En mordutredare vid namn Martin Beck presenterade sig för allra första gången i romanen »Roseanna«. Året var 1965 och ingen kunde rimligen ana att den 33-årige kriminalkommissarien skulle stå modell för en monstruöst oöverskådlig rad rolltolkningar; sedan början av 90-talet har det gjorts närmare 35 filmer för tv eller bio med Beck som huvudperson.

Maj Sjöwall och Per Wahlöö födde ett monster, uppenbarligen i stånd att tillsammans med sentida fiktiva poliskolleger som Van Veeteren, Winter och Wallander ta upp hur mycket utrymme som helst. Den svenska aptiten för polisiär spänning ställer inga stora krav på omväxling. Så länge snutarna är buttra, introverta och helst män står vi upp och gör vågen i bänkrader och läsfåtöljer.

Följaktligen händer nu det oundvikliga – nu kommer parodierna. Det är förstås helt logiskt: poliser och alla andra yrkesmänniskor i uniform är komiska, i synnerhet om de också tycker att det är viktigt med auktoriteter och disciplin. Och framför allt har Sverige nått en kritisk massa; det krävs annan energi än polisiär spänning, humor till exempel.

»Kommissarie Späck« är den första delen i en serie som driver med kriminal­genren i allmänhet och Beck-filmerna i synnerhet, byggd kring den ständigt ätande titelfiguren (Leif André), den vrångsinte spanaren Grünvald Karlsson (Johan Hedenberg) och den sexiga och skarpsinniga kollegan Irene Snusk (Cecilia Frode).

Till raden av hyggligt kreddiga skådespelare kan läggas Kjell Bergqvist, Katarina Ewerlöf och Per Morberg (i filmens mest tacksamma roll, som Späcks yppiga, kvinnliga chef). Och makabert men småkul: Harald Hamrell, regissör till ett tiotal Beck-filmer, spelar sig själv och blir bestialiskt mördad i filmens inledning.

Det här är inte det cineastiska lyckokast som kommer att berika filmkonsten och göra Sverige klokare. Tanken är snarare att den ska få oss att skratta i sommar – i synnerhet den yngre publiken. (Följaktligen klippte produktionsbolaget om den när filmcensuren först satte åldersgränsen till 15 år – antagligen lite äldre än den målgrupp man i första hand hade i åtanke.)

Men humor är som bekant något relativt. Långfilmsdebuterande regissören Fredde Granberg tycks ha hårdpluggat Bröderna Farrelly (som bland annat gjort »Dum & Dummare«, »Mina, jag & Irene« och »Kingpin«) och förlitar sig följaktligen på att långt över gränsen-skämt, kladd och äckel ska göra jobbet.

Tveksamt om det räcker hela vägen den här gången. Eller mer korrekt: det räcker absolut. Och det blir över.

Subtiliteter är inte Fredde Granbergs (eller Bröderna Farrellys) grej.

Men »Kommissarie Späck« är ändå starten på en ny filmvåg.

»Kommissarie Späck« har premiär den här veckan.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera