Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Vilks måste få tala till punkt

Konstnären Lars Vilks rätt att tala är okränkbar. Det är också rätten att kritisera honom.

Yttrandefriheten är grundläggande för vår demokrati och får inte kränkas. Våld eller hot om våld, som har förekommit mot konstnären Lars Vilks, kan aldrig accepteras.

I förra veckan försökte två män bränna ner Vilks bostad i Skåne. Vid Uppsala universitet avbröts den föreläsning som Lars Vilks höll på filosofiska institutionen. Det är en internationell skandal.

I och med att Lars Vilks föreläsning avbröts beskars hans yttrandefrihet, och därmed allas. Vi måste alla försvara Lars Vilks rätt att tala, oavsett vad vi tycker om hans konst, hans politiska åsikter, hans ­religion, hans vänner, hans dialekt, hans kön, hudfärg, ålder, sexualitet eller hans frisyr.

Ur den aspekten är vi alla Lars Vilks.

Den senaste veckan har politiker, publicister, akademiker, konstnärer, opinionsbildare, journalister och enskilda avkrävts inte bara ett entydigt ställningstagande för att Vilks har rätt att tala. Smygande har också infunnit sig en förväntan på ett entydigt ställningstagande för att Vilks har rätt.

Detta uttrycks på olika vis. Här finns de öppet rasistiska debattörer som inte bara gillar rondellhunden i sig, utan också uppskattar Lars Vilks färgstarka uttalanden i stil med »det finns för många muslimer i Sverige«. Och här finns ärbara publicister som inte vill beblandas med sverigedemokraterna, bara anklaga andra för »tystnad« eller för att »villkora Vilks ytrandefrihet, fransa den i kanten«.

Två liberala debattörer, Dilsa Demirbag-Sten och Isobel Hadley-Kamptz, har kritiserat Vilks för att han sitter i en tv-studio och applåderar Ayan Hirsi Ali som har föreslagit att muslimer som känner sig utsatta för rasism i Europa »kan åka hem igen«, eller att muslimer borde lämna sin dumma religion och gå med i något, lite minde dumt, kristet samfund. Att de stödjer Vilks rätt att tala fritt är självklart, men innebär deras kritik att de »fransar yttrandefriheten i kanten«? Jag anser inte det, men vad tycker Heidi Avellan i Sydsvenskan som berörde ämnet i veckan?

Vi talar snart i munnen på varandra i yttrandefrihetens namn. Om vi alla talar samma budskap, i samma upphetsade tonläge, i ädel tävlan om att vara Allra Mest För Yttrandefrihet, men undviker allt som komplicerar saken – har då inte det offentliga, demokratiska samtalet allvarligt »fransats i kanten«?

Men det är Lars Vilks som är mordhotad, inte vi alla. Mordhotad, bland annat efter att ha signerat verket »Mohammed som rondellhund.« Om hoten leder till självcensur hos konstnären Vilks eller någon annan är det illa. Man kan aldrig utesluta att hot leder till självcensur, alltså är vi redan där.

Vad bör göras?

En möjlighet är att vi alla blir Lars Vilks på riktigt, och signerar varsin rondellhund. Det skulle tillfälligt förvirra extremisterna. En möjlighet är dialog och kunskap i den liberala toleransens namn. En dialog som försöker begripliggöra varför det öppna samhället på samma gång måste visa respekt för andras åsikter, som att hävda rätten att kränka, häda och smäda varandras tro och gudar. Ingen småsak, det heller.

En tredje möjlighet är att förbjuda en massa tankar i yttrandefrihetens namn.

Per Bauhn, professor i praktisk filosofi vid Linnéuniversitetet, varnar för detta:

»På kort sikt tvingar händelserna kring Vilks fram en nyttig diskussion om yttrandefriheten. Men på lång sikt kan det bli svårare att ha en konsekvent syn på de fri- och rättigheter vi har. Förbudet mot att bära burka på offentlig plats i Belgien är ett exempel på inskränkningar i den personliga friheten.«

Det är en paradox att även islamister med politiskt reaktionära åsikter använder den extrema västerländska individualismen för att försvara anti-individualistiska ståndpunkter, till exempel rätten att bära burka, eller rätten att kräva att Lars Vilks inte ska använda sin lagstadgade yttrande­frihet.

Det öppna samhället står inför utmaningar, det är tydligt.

I väntan på fler förslag om vad som kan göras, vill jag framhålla ett konkret steg:

Uppsala universitet bör försvara den akademiska friheten och låta Lars Vilks tala till punkt. Ja, universitetet är kanske den enda instansen som nu kan göra skillnad. Det var på universitetet han blev tystad. Lars Vilks måste alltså få hålla sin föreläsning till slut, och polisen ska garantera hans och publikens säkerhet. Yttrandefriheten, fritt informationsflöde och fri akademisk debatt är okränkbara värden.

***
För övrigt är det alltid skojigt att påminna sig Thomas Thorilds citat som pryder universitetshuset i Uppsala: »Att tänka fritt är stort – att tänka rätt är större«. Universitetet har nu möjlighet att göra båda.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera