Det nya Israel bekänner färg

En efter en firas soldaterna ned i gryningsljuset till ett av Ship to Gazas fartyg. De landar mitt i en hop uppretade aktivister som slår ner dem med påkar och stolar. Där slutar klippen från det israeliska försvarsdepartementet. Blodbadet som sedan följer, med ett tiotal döda aktivister och noll israeliska förluster, finns mindre information om. Operationen som skulle strypa hjälpsändningen till Gaza slutade med mänsklig tragedi och omvärldens fördömanden.

Utifrån framstår Israels handlande som irrationellt och obegripligt. Inifrån landet kommer också hätska utfall om den fumliga hanteringen, men den kritiken skiljer sig från internationella fördömanden på en viktig punkt: i Israel är det få eller ingen som ifrågasätter attacken. Det som kritiseras är i stället beslutsformer och verkställandet. Israels rätt till självförsvar står oemotsagd och fredsaktivisterna tiger still. Peace Now, den fredsrörelse som 1982 samlade 400 000 i protest mot kriget i Libanon, kunde till exempel inte ställa sig bakom det hundratal som i måndags protesterade mot Israels attack mot Ship to Gaza.

– Invändningar mot insatsen uppfattas som väldigt opatriotiska. Hanteringen var dålig och dum men det finns ingen som tycker att det var fel att stoppa skeppen, snarare är det nationell samling som gäller, säger professorn i statsvetenskap Tamar Hermann vid Open University of Israel.

Israel är bäst i världen på nationell samling. Som en ö av ekonomiskt välstånd och demokrati i ett hav av fientligt inställda grannländer av varierande odemokratiska valörer är attack bästa försvar och uppslutning kring ledarskapet främsta reaktion när landet utmanas. Men under de senaste fem åren, och i synnerhet de sista månaderna, har det skett en radikalisering av israelisk politik. I ljuset av detta är hanteringen av Ship to Gaza inte förvånande.

– Det är uppenbart att Israel under de senaste åren i allt högre utsträckning kommit att välja kraftfulla åtgärder och folkopinionen står helt bakom det. Nationell säkerhet är långt viktigare än omvärldens gillande, säger Tamar Hermann.

Skiftet mot en alltmer oförsonlig inställning som skett de senaste åren kan spåras tillbaka till flera händelser, både inom och utanför landet. I början av 2000-talet var de moderata, kompromissvilliga krafterna på frammarsch i Israel.

Under Ehud Baraks regering lämnade Israel södra Libanon och inledde fredsförhandlingar med PLO. Hans efterträdare Ariel Sharon gick från hök till duva när han ledde uttåget från Gazaremsan år 2005. Men efter Sharons stroke 2006 följde flera händelser som ändrade riktning på israelisk politik.

Det är ett antal händelser både från Israel och dess fiender som successivt har gett ett strängare tonläge och en eskalering av konflikten i regionen.

• Hamas valseger i januari 2006
: den efterföljande isoleringen, och blockaden som inleddes året därpå var inte enbart i Israels intressen, utan också en eftergift för bland annat Egypten, vars ledning är skarpt Hamaskritisk.

• Kidnappningen av den israeliske soldaten Gilad Shalit i juni 2006: inledde offensiven och användes som förevändning för blockaden av Gaza. Har också hetsat upp den inhemska opinionen i Israel.

• Kriget i Libanon 2006:
ledde till alienering från omvärlden.

• Raketattackerna mot Israel från Gaza som eskalerade i november 2008: ledde till Gazakriget.

• Gazakriget nyåret 2008–2009: fördömdes kraftigt av omvärlden.

Dessa händelser trappade upp motsättningarna i regionen och gav nya villkor och förutsättningar för inrikespolitiken i Israel. Förra året blev det dött lopp mellan de två största partierna, mittens Kadima och högerpartiet Likud som fick 28 respektive 27 säten i det 120-hövdade knesset.

Det gav möjlighet för partier som det religiöst ultraortodoxa Shas och höger­extrema Yisrael Beytenu att spela ut de större mot varandra. Kadimas ledare Tzipi Livni vägrade kohandla och i stället blev det den gamla högermannen Benjamin Netanyahu, som på 1990-talet blockerade fredsförhandlingarna med PLO, som fick bilda en koalition tillsammans med Shas, Yisrael Beytenu och Arbetarpartiet.

– Det är en utstuderad högerregering, trots att Arbetarpartiet ingår i den, säger Isabell Schierenbeck som är statsvetare vid Göteborgs universitet.

Arbetarpartiet har tidigare ingått i koalition med högerpartier, men aldrig med de extremistiska partier som de nu ska samsas med. Partiledaren Ehud Barak som alltså var den som bröt dödläget i fredsförhandlingarna i slutet av 1990-talet, är nu den som toppar försvarsdepartementet och ingick i det ökända kabinett som fattade det kritiserade beslutet om hur Ship to Gaza skulle hanteras.

Den marginellt balanserande effekt som Arbetarpartiet skulle kunna få i regeringen vägs upp av det ultraortodoxa Shas och nationalistiska Yisrale Beytenu som båda lutar kraftigt åt höger. Yisrael Beytenus ledare Avigdor Lieberman är i dag utrikesminister. Han ska förvisso inte ha haft något direkt inflytande över hanteringen av Ship to Gaza men hans plats i regeringen har lett till en mer intolerant inställning till en rad personer och grupperingar.

– Bara genom att befinna sig i regeringsställning har Lieberman kunnat styra politiken högerut och ge högerfalangen i Likud större manöverutrymme, säger Isabell Schierenbeck och konstaterar att Ariel Sharons politik framstår som mitt­orienterad i jämförelse med Benjamin Netanyahus.

På senare tid har flera lagförslag lagts fram som går högerut. Till exempel vill regeringen försämra palestinska fångars villkor så länge som inte Gilad Shalit friges och i vintras antogs flera förslag som syftade till att begränsa det civila samhället och yttrandefriheten.

– Regeringen har trappat upp det senaste halvåret. Det handlar till exempel om att hindra israeliska organisationer från att rapportera brott mot mänskliga rättigheter, säger Linda Öhman vid organisationen Kvinna till kvinna i Jerusalem.

Mark LeVine, historieprofessor och Israelkännare vid University of California, beskriver Israel som ett land i upplösning där Ship to Gaza bara är ett uttryck för dålig planering och amatörmässighet som alltmer kommit att känneteckna israelisk politik. Att korruptionen i landet ökar och att armén har förlorat kontrollen över bosättarna är ytterligare tecken på detta. I stället för demokratiska medel använder Israel allt oftare våld för att slå ned motstånd och oppositionella.

– Det är den frätande effekten av många års ockupation som har undergrävt kompetensen hos folk i strategiskt ledande positioner. De håller på att tappa greppet, säger Mark LeVine.

Symptomatiskt för patriotismen och lojaliteten i landet var att det var Kadimas ledare Tzipi Livni efter attacken mot Ship to Gaza försökte gjuta olja på vågorna i israelisk och internationell medan den sittande regeringen befann sig i pr-koma. Annars för oppositionen en tynande tillvaro och vänsterrörelsen är marginaliserad.

Den politiska högervridningen är alltså inte en slump. Attacken mot Ship to Gaza inträffar i ett sammanhang där hela det israeliska samhället har styrt mot ökad nationalism och främlingskap inför omvärlden. Hårdför bosättarpolitik och anti­arabiska strömningar har blivit legio.

– Det nya är att det har tagit så radikala former och att politiken domineras fullständigt av hoten från omvärlden. Landet lider av hybris samtidigt som det är starkt präglat av främlingskap där man ser hela omvärlden som fientligt inställd till Israel, säger författaren och debattören Göran Rosenberg.

I Israel härskar uppfattningen att omvärldens bristande förståelse är det främsta problemet: det handlar om omvärldens naiva syn på Hamas, om att Israel straffas för sin öppenhet och yttrandefrihet och om att Israel pekas ut för fel och brister och väntas leva upp till en som inget annat land väntas göra – åtminstone inte i regionen.

– Israeler känner i allmänhet stor besvikelse på omvärlden. De befinner sig bortom rätten att bli förstådda, säger islamologen Eli Göndör vid Lunds universitet.

Han nämner som exempel att den humanitära situationen i Gaza utpekas som en katastrof medan läget i Egypten, bara kilometer därifrån, inte kommenteras över huvud taget trots att det är mycket värre.

Den aktuella hanteringen av Ship to Gaza lär bara spä på den här motsättningen mellan Israel och omvärlden. Det land som nu är mest aktuellt är Turkiet, som hade flest medborgare på det skepp som attackerades med dödligt våld. Redan Gazakriget innebar en vändning för relationerna till Turkiet som var Israels enda allierade i närområdet. Relationerna hade börjat försämras redan när Tayyip Erdogans islamistiska parti vann makten 2003 men kriget i Gaza ledde till öppna motsättningar. Erdogan, som trodde att han vunnit Israels förtroende, kände sig sviken och skällde ut president Shimon Peres inför hela världen vid World Economic Forum i Davos.

Att det var den turkiska hjälporganisationen IHH som organiserade Ship to Gaza kan ha haft betydelse för Israels drastiska metoder. IHH har status som konsultativ medlem i FN:s Ekonomiska och sociala råd, men bland andra svenska Försvarshögskolan har satt organisationen i samband med islamistiska terrororganisationer.

– Det var förklaringen till att Israel beslutade att genomföra insatsen på det här sättet. Turkiet har blivit som ett rött skynke för Israel, säger Eli Göndör.

Om Israel har råd att äventyra relationerna till Turkiet borde förhållandet till USA vara betydligt viktigare. Israel är helt beroende av att relationerna till USA är goda, men sedan Barack Obama tillträdde har förhållandet varit frostigt. När vice presidenten Joe Biden under sitt besök i Israel i mars överraskades av nyheten om tusentals nya bosättningar i Östra Jerusalem förvärrades saken ytterligare. För att tina upp relationerna hade den amerikanska administrationen i veckan riggat samtal med Netanyahu i Vita huset (som skulle följas av samtal med palestiniernas Mahmoud Abbas nästa vecka) men det ställdes in efter attacken mot Gaza-konvojen.

– Men reaktionerna på Ship to Gaza kommer uppenbarligen inte förändra något i grunden. Israel kan strunta i USA eftersom de vet att det är för smärtsamt för amerikanerna att omvärdera det här förhållandet, säger Mark LeVine vid University of California.

Trots den stora uppståndelse som insatsen mot Ship to Gaza-konvojen lett till tror samtliga experter som Fokus talat med att de politiska följderna kommer bli begränsade. Opinionen mot blockaden av Gaza lär tillta – det visar redan Egyptens eftergift och öppnande av sin del av blockaden. Omvärlden kan öka trycket på Israel att följa FN-resolutioner och konventioner om mänskliga rättigheter, men samtidigt finns inget reellt alternativ än att fortsätta ge stöd åt Israel.

Om USA och Europa skulle ta handen från Israel, vem skulle då bekämpa Hamas och andra terroristorganisationer i området?

Fakta | Politiska nyckelspelare

Den nya regeringen som tillträdde 2009 innebär ett steg till höger. Här är några av de viktigaste spelarna i Israels politiska utveckling de senaste åren.

Benjamin Netanyahu
Nu: Premiärminister och partiledare för Likud. Högerpolitiker som fått utrymme högerut tack vare extrema koalitionspartner. Efter amerikanska påtryckningar uttalade Netanyahu förra sommaren för första gången stöd för en tvåstatslösning.

Tidigare: Premiärminister 1996–1999, utrikes- respektive finansminister och allmän torped i Sharons regering 2002–2005 men lämnade regeringen i protest mot tillbakadragandet från Gaza.

Tzipi Livni
Nu: Oppositionsledare för Kadima. Betraktas som moderat och främsta förespråkare för tvåstatslösning. Rykte som ren och fri från korrution.

Tidigare: Jordbruks- och migrationsminister under Sharon. Utrikes- och justititeminister under Ehud Olmert.

Ehud Barak
Nu: Försvarsminister. Partiledare för Arbetarpartiet. Gått från duva till hök och ledde Gazakriget nyåret 2008–2009.

Tidigare: Premiärminister 1999–2001 och tidgare minister i Shimon Peres regering på 1990-talet. Ledde tillbakadragandet från Södra Libanon 2000 och inledde fredsförhandlingar med PLO som sedan strandade. Avgick 2001 men återkom till politiken 2005.

Avigdor Lieberman
Nu: Utrikesminister och partiledare för det högerextrema Yisrael Beitenu. Nationalism, politisk inkorrekthet och antiarabism som främsta kännemärke. Förespråkar tuff linje gentemot Palestinska myndigheten men accepterar tvåstatslösning.

Tidigare: Startade partiet Yisrael Beitenu 1999 vars främsta stöd finns i den växande gruppen ryska immigranter.

Ariel Sharon
Nu: Koma efter massiv stroke 2006.

Tidigare: Premiärminister 2001–2006, minister i flera regeringar innan dess och ledare för Likudpartiet 2000. Hök som förordade de första israeliska bosättningarna på Västbanken och Gaza. Sedan vände han om och ledde tillbakadragandet från Gaza 2005, men de motsättningar som blev följden gjorde att han lämnade Likud och bildade Kadima.

Text: