Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Livsstil

Hemliga fester för utvalda

Stockholm fylls av nya, exklusiva medlemsklubbar. Förebilderna finns i storstäder som London.

Det är fredag kväll i Gamla stan, början av juni. Turistbutikerna har plockat in sina vikingahjälmar från gatan och de stadsvandrande bellmanfantasterna vände hemåt för länge sedan. På Frantzén/Lindeberg, en av två restauranger i Sverige med två stjärnor i världens mest prestigefyllda krogbibel Guide Michelin, gör sig kvällens sista gäster redo att betala.

På andra sidan Lilla Nygatan dricks det bakom lyckta dörrar. Dagtid är det här Frantzén/Lindebergs bageri, men när draperierna dras för efter stängning förvandlas lokalen till en cocktailbar i lyxkrogens regi, endast öppen för medlemmar.

Jag ringer på, blir insläppt och springer rakt in i USA:s ambassadör Matthew Barzun som är på väg hemåt med fru och sällskap. Ambassadören prisar drinklistan på väg ut genom dörren.

Vid de sex, sju bord som täcker de två rum i fil som utgör »Bageriet« – medlemmarnas smeknamn på baren – sitter två äldre par, en ung författarstjärna, en uppmärksammad popsångerska och ett par högljudda redaktörer från innerstadspressen.

Bartendern Jimmy Dymott blandar drinkar för 200 kr/glaset. Ljuset är dämpat, någon gammal bluesskiva brummar i högtalarna. Tidningsredaktörerna tjafsar om raggningsknep, ett par av gästerna sitter och ritar på de pappersdukar som täcker borden. För att vara runt midnatt på en bar, en fredag i centrala Stockholm, går det ovanligt städat till. Det känns mer som att vara på en hemmafest där man bara känner någon men känner igen desto fler.

– Folk super inte här, folk sitter ner, dricker och pratar, säger Jimmy Dymott ett par dagar senare.

– Vi vill jobba med kvalitet och eftertänksamhet och har försökt skapa en familjär känsla, ett ställe där folk hälsar utan att de egentligen känner varandra. Det är fint i kalla Stockholm. Inställningen hos gästerna som kommer till oss är nästan alltid på topp. Man ska inte underskatta känslan av att vara utvald.

Frantzén/Lindebergs cocktailbar är ett av flera exempel på en ny typ av medlemsklubbar som öppnat i Stockholm de senaste åren. De följer en utveckling inom den internationella krog- och hotellbranschen där den övergripande tanken är densamma: exklusiv, högklassig service i liten skala, riktat mot den nya tidens fin­smakare.

Gemensamt för de här ställena är att de definierar sin målgrupp enligt en ny sociologisk analys. De bygger på en insikt om att de kulturella barriärer som tidigare funnits mellan maktskikten i samhället – framför allt det politisk-ekonomiska etablissemanget och det konstnärliga/kreativa – i många fall inte längre existerar.

I en tid av social medieexplosion går även samhället i övrigt mot större öppenhet. För en framåtblickande amerikansk ambassadör är det i dag lika självklart att mingla med unga mediehipsters som näringslivstoppar. Och man gör det gärna i avskilda sammanhang.

Det kan, som i fallet med Bageriet, handla om en liten privat bar. Det kan också handla om något större, som mer påminner om en modern variant av den klassiska herrklubben. I Stockholm finns sedan ett år tillbaka en sådan klubb: ­Nobile, inhyst ovanför Café Opera i Operakällarens lokaler vid Kungsträdgården.

Vi ska återkomma dit, men först en klubbhistorisk utvikning.

Medlemsklubbar är förstås inget nytt fenomen. Tvärtom, världens äldsta privata herrklubb, White’s, har legat på samma Londonadress sedan slutet av 1700-talet. I Sverige har The Royal Bachelors’ Club i Göteborg också anor från sent 1700-tal medan Sällskapet och Nya sällskapet i Stockhom båda grundades under 1800-talet.

Nattklubbsvärlden vimlar också av ställen som bara släpper in medlemmar, och i Stockholm innebar slutet av 1990-talet och början av 2000-talet en formlig explosion av klubbar som krävde medlemskort hos gästerna. Men pionjärerna Vegas och G-klubben och efterföljare som 76, F12 och Gubbrummet på Spy Bar var och är i grund och botten traditionella nattklubbar med dansgolv och dj:s – kortpolicyn är framför allt ett sätt att, som det heter på dörrvaktssvenska, »segmentera i dörren«.

De nya medlemsklubbarna handlar i princip om att gjuta samman traditionella herrklubbar med moderna nattklubbar – eller, rättare sagt: att skapa en plats där deras målgrupper möts. Förebilderna för Bageriet finns främst i New York, där privata hål i väggen modellerade efter förbudstidens lönnkrogar varit en av 2000-talets stora bartrender.

Den årsgamla svenska nykomlingen Nobile hämtar snarare sin inspiration i Londons klubbvärld.

Vid 1980-talets mitt, under höjden av Thatchereran, hade stadens herrklubbar blivit själva symbolen för den bakåtsträvande brittiska överklass som en stor del av befolkningen ansåg att Toryregeringen höll om ryggen.

Som en reaktion startades The Groucho Club i Soho 1985. Grundarna kom från förlagsbranschen och tog namn och motto från Groucho Marx: »Jag vill inte tillhöra en klubb som antar mig som medlem.«

Groucho blev en tummelplats för författare, musiker, journalister och konstnärer – Damien Hirst gjorde sig ett namn som partydjur på Groucho flera år innan han sänkte en tigerhaj i formaldehyd och blev Brit Art-rörelsens frontfigur. Med Groucho inleddes också en ny fas i medlemsklubbarnas historia. Under 1990-talet följdes Groucho av Soho House ett par kvarter bort. Soho Houses grundare Nick Jones var inte en förläggare som ville öppna en klubb för att protestsupa mot thatcherismen, utan entreprenör ut i fingerspetsarna – och som sådan väl medveten om en förändring som skett inte bara i Londons maktskikt utan i hela västvärlden.

I och med den medierevolution som världen genomgått under 1900-talets andra halva, hade mediekreatören också klivit fram som ny pådrivare av samhällsutvecklingen. Människor inom medie­industrin hade framför allt medelklassbakgrund, och såg de traditionella herrklubbarna som reliker från ett samhälle med föråldrade maktstrukturer, ett samhälle de själva inte längre var en del av.

Men det innebar inte att de inte själva längtade efter att umgås med den nya ­tidens makthavare – och den där känslan av att vara utvald. Dessutom kunde de betala för det.

Numera har Soho House filialer i London i stadsdelen Shoreditch, New York, Los Angeles och Berlin. Fler städer står på tur, och 2008 tog bolaget Soho House Group in över en miljard i expansionskaptial. I en intervju i Daily Telegraph tidigare i år förklarade Nick Jones att traditionella medlemsklubbar riktat sig mot »män i kritstrecksrandiga kostymer som vill dricka portvin efter lunch. Det slog mig att det fanns en lucka i marknaden för kreativa, likasinnade människor.«

Vilket för oss tillbaka till Kungsträdgården och Nobile. Den lucka Nick Jones talar om vill nämligen Nobiles grundare, drottning Silvias brorson Patrick Sommerlath och Stureplan.se-grundaren Tom Davidson, fylla i Sverige.

Även Stockholm har ju en ny, köpstark grupp av yrkesmänniskor i medie- och modebranschen. De har varit stammisar på hippa nattklubbar som G-klubben och F12 men betraktar ställen som Noppes och Sällskapet som gubbiga – en Sällskapet­medlem som arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin må vara en bra skyltdocka i ­näringslivskretsar, men imponerar inte lika mycket på art directors som till vardags gör reklamkampanjer för mode­hus som Gucci.

Samtidigt har många av näringslivets yngre entrepenörer tröttnat på den bratkultur av helrör och sprutchampagne som länge dominerat landets glittrigare nattklubbar.

Nobiles affärsidé handlar om att få dem att mötas, och skapa en plats där eliten inom samtidens samtliga fält – konst, medier, näringsliv och politik – kan äta, dricka och diskutera under mer intima former.

Nobile drivs formellt av Operakällaren AB, som klubben också delar kök med. Föredrag och workshops arrangeras med jämna mellanrum i lokalerna – i samband med att klubben firade ettårsjubileum i mitten av maj hölls till exempel en seminarieserie där den övergripande frågan var hur 2020-talet skulle bli »Stockholms gyllene årtionde«. Diskussioner inom områden som stadsplanering, socialt entrepenörsskap och »design, mode, lyx« följde, och i panelsamtalen deltog bland andra stadsbyggnads- och fastighetsborgarrådet Kristina Alvendal (m), Postkodlotteriets vd Niclas Kjellström-Matseke, Svensk Forms vd Ewa Kumlin samt Jens Grede och Erik Torstensson, Londonboende svenskar som grundat reklambyrån Saturday och modemagasinen Man About Town och Industrie.

Sedan Nobile öppnade för ett år sedan har klubben mest uppmärksammats för medlemsavgiften – 10 000 kr om året. Mycket pengar, kan tyckas, men det intressanta är förstås vad medlemmarna får för dem.

Varken Tom Davidson, Patrick Sommerlath eller Operakällarens vd Abbe Ibrahim ville medverka i den här artikeln, men när jag besökte Nobile i samband med ettårsjubileet tycktes gästerna i restaurangen hur som helst spegla den mix som Nobile eftersträvar. Moderna museets tillträdande chef Daniel Birnbaum var hedersgäst och satt vid ett bord tillsammans med Magasin 3:s chef David Neuman och galleristen Aldy Milliken. Vid ett annat bord fanns Ted Persson, grundare av webbreklambyrån Great Works.

Patrick Sommerlath gled runt restaurangen och småpratade med gästerna. Han hade röda chinos. På väggarna hängde verk från uppmärksammade unga konstnärer som Gunnel Wåhlstrand och Nathalia Edenmont.

Michael Elmenbeck, grundare av livsstilsmagasinet Bon, Nobilemedlem och rådgivare till klubben, är entusiastisk:

– Nobile är ett naturligt steg för sjuttiotalist­generationen som vuxit upp med medlemsklubbar, gjort karriär och nu vill umgås med likasinnade karriärister och bygga nätverk med avsikten att skaffa sig ännu fler karriärfördelar. Förr låg man med dj:n för att få komma på gästlistan, i dag lunchar man på Nobile för att få ett bättre jobb.

Michael Elmenbeck tror att Stockholm behöver en klubb av den här typen.

– Människor, särskilt de som är framgångsrika inom sina yrken, har alltid velat umgås under exklusiva och elitistiska former. Stockholm har blivit mer internationellt i det avseendet att man vill umgås över gränserna, framgångsrika konstnärer och gallerister lunchar med it-innovatörer, oljebaroner hänger med fräcka reklamare. Folk vill utbyta idéer helt enkelt.

Andra är mer skeptiska. En källa, som erbjudits medlemskap av Nobile men tackat nej, säger:

– Vad kan de ge mig? Jag har redan ställen där jag behandlas som en hedersgäst och där jag stöter på de jag vill träffa. Och vill jag ha möten som kräver sekretess har jag ju inte det på en restaurang hur som helst. Makt uppstår inte på en plats, relationer byggs inte på det sättet. Nobile verkar tänka att de erbjuder ett exklusivt sammanhang och att det är vad man betalar för. För de som redan tillhör ett sånt sammanhang är det förstås inte tillräckligt.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera