Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Intervju

»Man får inte glömma de galna männen«

Maja Lundgren talar med sina händer. När hon tänker fingrar hon på sina naglar eller rullar tummarna. När hon är extra glad (som när hon pratar om antiken eller om sina katter) flätar hon ihop sina fingrar och skakar händerna lätt fram och tillbaka. När hon blir irriterad knyter hon vänstra näven krampaktigt hårt och slår den i bordet.

Det är när hon pratar om kulturvärlden som näven slås i bordet. Det är ingen hemlighet att det finns folk ute på Stockholms kulturredaktioner som Maja Lundgren inte gillar (och som inte gillar henne). Och att hon har flera författar­kollegor som hon inte ger mycket för. Det har skrivits spaltmetrar om bråken och diskussionerna som Maja Lundgrens förra bok »Myggor och tigrar« förde med sig, men trots det och trots att det snart har gått tre år och att hon har släppt en ny bok är det svårt att undvika att ännu en gång komma in på den hatade och älskade romanen. Något som leder till följande utläggning om huvudstadens kulturkretsar med knuten näve:

– Jag tycker det är en förskräckligt sluten och obehaglig värld och att den påverkar en själv på ett sätt som inte är beskedligt. Man är inte sig själv. Det finns så mycket falskhet i den världen för det handlar om folk som är konkurrenter fast de låtsas att vara vänner.

Hon säger att hon har lämnat den världen bakom sig nu, att hon redan före »Myggor och tigrar« hade slutat att gå på Aftonbladets kulturfester. Numera är hon inte bjuden, men hon undviker också sitt förlag Bonniers tillställningar. Hon har över huvud taget mycket lite kontakt med andra författare och kritiker och lever ett stillsamt och från kulturvärlden tillbakadraget liv tillsammans med sina två katter i en sekelskiftslägenhet i Midsommar­kransen. Hon skriver på en ny bok som hon inte vill berätta om, gör vardagsbetraktelser och tipsar om You tube-klipp på den egna bloggen »Cronache di Maja« och undervisar i kreativt skrivande vid Södertörns högskola.

Det var framför allt de dokumentära inslagen i »Myggor och tigrar«, där Maja Lundgren bland annat hängde ut personer som varit otrogna med namn och jämförde forna kollegor med den napolitanska maffian, som ledde till de hetsiga diskussionerna om vad man får och inte får skriva i en roman. »Mäktig tussilago« är helt fiktiv, men enligt Maja Lundgren har det inget att göra med hennes förra boks efterspel.

– Nej, jag hade aldrig planerat att skriva en till självbiografisk bok efter »Myggor och tigrar«. Och även om boken är fiktiv så går den väldigt hårt mot vissa postmoderna kretsar, lite förenklat sagt DN Kultur, som jag inte klarar av.

DN Kulturs förra chef Maria Schottenius var en av dem som kritiserade »Myggor och tigrar« hårdast, hon rentav ifrågasatte hur ett stort bokförlag kunde ge ut en bok »där en uppenbarligen psykiskt labil person går bärsärkagång på sin namngivna omgivning«.

När Maria Schottenius kommer på tal knyter Maja Lundgren återigen näven.

– Jag uppfattar henne som sinnebilden för falskhet och jag tycker inte att hennes efterträdare Björn Wiman är mycket bättre. De är opportunister, det finns inget djup i deras arrangemang och analyser. Nu kommer jag i gång här, akta dig …

Sedan säger Maja Lundgren med ett argt skratt att hon ska krossa Björn ­Wiman, men hon tar genast tillbaka det.

Hur illa hon än tycker om flera av sina kritiker gav galenförklaringen av henne själv inspiration till att skriva »Mäktig tussilago«.

– Det har varit mycket galna kvinnor på sistone. Anna Odell, jag och Ann Heberlein. Man får inte glömma bort de galna männen.

Maja Lundgren tycker egentligen inte att kvinnor utmålas som mer galna än män, men att så kallade »galna« personer behandlas olika beroende på vilket kön de har.

– Jag tror att omyndigförklarandet som jag fick vara med om (i samband med »Myggor och tigrar«) är kopplat till att jag är kvinna. Att jag inte visste mitt eget bästa, att förlaget inte borde ha gett ut min bok och så vidare, det är lite förolämpande.

»Mäktig tussilago« handlar om hur en medelålders man, Oscar Riktelius, ballar ur på en middagsbjudning med sina finkulturella och politiskt korrekta vänner. Det brister, han går sönder, blir galen och går in i sin egen fantasivärld. Samtidigt är det oklart om det verkligen är Oscar Riktelius och inte hans omgivning som är galen.

– Man ska ha distans till vad som är normerna i tiden, vad som är regler för uppförande, regler för hur man ska leva, ideologier och liknande. Man ska inte kritiklöst anamma sådana saker utan kritisera dem och i alla fall titta på dem, förklarar Maja Lundgren.

Du är inte galen på något sätt?

– Jag har ett våldsamt drag, en våldsam vrede som jag vet är där och tippar på gränsen till galenskap, det medger jag. Jag kan bli fruktansvärt arg, det märktes ju nyss, då får man dämpa sig.

I jämförelse med »Myggor och tigrar »har tiden efter utgivningen av »Mäktig tussilago« var stillsam. Det har inte blivit några stora tidningsrubriker och ingen har insinuerat att hon är galen trots att hon har berättat att hon hör röster i huvudet ibland. Det största bråket i hennes värld just nu rör inte henne själv utan hennes katter och grannkatten som Maja Lundgren kallar för »Lady Camorra«.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera