Simone de Beauvoir lyckades – hon var vuxen när hon dog
I "Den diskreta åldern" skriver feministen drabbande om kvinnans åldrande, parfymer och unga älskare. Livet gick så fort – blev hon den hon ville vara?
Simone de Beauvoirs kortroman L’âge de discrétion kommer nu på svenska. När den gavs ut 1967 var de Beauvoir 59 år. Den diskreta åldern, som titeln säger.
Det är naturligtvis orättvist, men har man skrivit standardverket Det andra könet får man nog skylla sig själv. Det blir omöjligt att inte gå tillbaka till det och återigen läsa kapitlet ”Från mognad till ålderdom”. Denna feministiska bibel lanserade de Beauvior 1949. Då var hon alltså 41.
Simone de Beauvoir skulle inte klaga över tilltaget att motläsa hennes texter. Det förstår man inte minst av att hennes pappa sade att hon hade ett killhuvud, ”en mans hjärna”, vad nu det är.
Den diskreta åldern
Simone de Beauvoir
Översättning: Kristoffer Leanoder
Lind & Co
Kvinnan i den yngre medelåldern skriver i Det andra könet trosvisst om hur kvinnan är långt mer avhängig sitt fysiologiska öde, än mannen är. Ni förstår, kvinnan mister sin sexighet mycket tidigare än mannen och när han gör det spelar det ändå ingen roll. Han är vid det laget inte längre så intresserad av kärlek… Mot slutet av kapitlet beskriver hon den uppenbart utlevande figur som den åldrande kvinnan med tiden blir. Hon styr ut sig, lägger sig till med ”barnsligt manér”, parfymerar sig och överdriver sin kvinnlighet. Samt skaffar sig en älskare, gärna ung.
Skrivet i Frankrike av mitten av 60-talet är det kanske begripligt hur en intellektuell person, som haft älskare av båda könen, väljer att beskriva eller kanske helt enkelt varna för den stereotypa kvinnans öde.
Därför är det så drabbande att läsaDen diskreta åldern. För i den romanen tar de 18 mellanliggande författaråren ut sin rätt. Den är en resa i en 60-årig kvinnas inre, då fyra teman tar form. Åldern, skrivandet, äktenskapet och sonen, det vill säga föräldraskapet. Vilket av dem väger tyngst? Svårt att säga, men borta är den överparfymerade barnrumpan: här finns respekten och djupet i alla de konflikter den vuxna människan måste ta sig igenom.
Det börjar med att huvudpersonen tycker sig märka av sin mans ålder. Han brinner inte för något, verkar uppgiven. Har han tappat i energi? Samtidigt smyger sig en reflektion över det egna jaget: ”Förr brukade jag invagga mig själv i löften och projekt; numera skänker skuggan av svunna dagar en sammetslen lyster åt mina känslor och nöjen.”
Skrivandet? Hon publicerar en bok, rätt stolt över sig själv, men upptäcker sedan i det svala bemötandet att hon inte alls skrivit den bok hon trodde. Inte den bok hon hoppades att skriva. Vem är hon om hon inte kan skriva som hon vill?
Så sonen, beskriven mer som ett projekt där politik och hans sociala persona ska uppfylla föräldrarnas förväntningar och mindre som en fråga om kärlek. Hon blir arg, sonen blir arg, de gör upp, men svärdottern…
Hans äktenskap sätter press på det egna äktenskapet och på ett oerhört finstämt sätt beskriver författaren hennes och makens ilska och försoning, som kommit och gått.
Spåren från Det andra könet kommer tillbaka i Den diskreta åldern, och nu är de bearbetade. Kampskriften är roman bliven. Det är en kort men underbar stund att tillbringa i författarens sällskap. Hur fort det gick, vem blev man, för vilka blev man det man blev och vad var det man egentligen ville göra?
Det går aldrig att förklara för en ung människa hur svårt det är att vara ung, det vore oförsvarligt. Men i romanen lyckas författaren berätta hur det känns att förstå både ungdomens och ålderdomens plåga, och därmed står dörren öppen för nästa steg.
Simone de Beauvoir kanske inte föddes till kvinna, men antagligen blev hon det. Viktigare ändå: hon föddes ung men, vilket inte är alla förunnat, allt tyder på att hon dog vuxen. Det är ingen liten sak.
***
