Novell

Samtal på balkong

Isobel Hadley­-Kamptz, författare och skribent, har skrivit novellen »Samtal på balkong« för Fokus räkning.

Det enda som saknades var ­Kalashnikov-vodkan. Ända sedan vi sett bilden på det spritfyllda glasgeväret hade vi letat efter den, men så ofta åkte vi ju inte direkt till Östeuropa och den såldes bara där. Nu låg en liter Stolichnaya i frysen i stället.

Jag dukade på balkongen med dricksglas, tallrikar och bestick. En enorm burk hela saltgurkor samsades med honung och smetana i mitten. I kylen stod blini­smeten och svällde, på köksbänken väntade en vodkamarinerad älgstek på att få komma in i ugnen. Man borde äta såhär alltid. Det skulle göra saker bättre.

»Du ser väldigt fin ut«, sa Leo när han stack ut huvudet. Han rättade till en servett. Han såg glad ut.

När det ringde på dörren stod jag inne i badrummet och målade tjocka eye-linerstreck. Jag hittade inte den bruna ögonskugga jag brukade använda som primer så det fick gå ändå. Jag hörde dem hälsa och skratta där ute medan jag skrapade av överflödet från mascara­borsten mot kanten på tuben. Enligt reklamen skulle den ge illusionen av lösögonfransar, men det enda som hände om man målade på mycket var svart kladd under ögonen. Kampen mot kladdet tog aldrig slut.

»Älskling!« Elin hade nya guldiga proffs-slingor i det bruna hårsvallet och stora ringar i öronen. Nu kysste hon mig på båda kinderna. Jag fick blöta fläckar i pudret. Mattias hade fått ett tomt glas i handen och såg tafatt ut men log mot mig. Leo öppnade en flaska.

»Jamen skål då!« Alla svepte var sitt glas ganska äcklig champagne från Ukraina. Etiketten var vräkig, grön med kyrilliska bokstäver i guld. »Det här är så himla roligt«, sa Elin. »En av de bästa traditionerna«, sa Leo.

»Alltså, jag var med om en så konstig grej i dag«, sa Leo när vi flyttat oss ut på balkongen. »Jag hade en låtsaspatient.« Jag fnissade. De andra skrattade.

»Jo, en tjej hade suttit i väntrummet i mer än en timme, hade ont i halsen och hade tappat rösten och ville få medicin och till sist fick hon träffa mig.« Han drog handen genom håret på det där pojkaktiga sättet som får honom att se ännu mer ut som en läkarcharmör i en amerikansk sjukhusserie, jag tänker mig att han gör det när han har läkarrocken på sig och att han förvandlas till Dr Ross eller McDreamy eller vem som helst. Fast blond då. Plus att han ju bara var en rätt medelmåttig läkare, annars hade han knappast harvat på en vårdcentral i Hallonbergen. »Och det visade sig att hon faktiskt behövde antibiotika, men efter att hon varit på provtagning kom hon aldrig tillbaka så hon fick inte sitt recept.«

»Va?« frågade Mattias. Han hade honung och smetana i mungiporna. »Och hon hade uppgett ett falskt personnummer, så vi kunde inte ens skicka en räkning. Otroligt jobbigt.« »Tänk om hon hade haft något allvarligt«, sa jag. »Ja«, sa Leo, »det också.« »Kanske ville hon inte veta«, sa Elin. »Kanske trodde hon att det var jättehemskt och ville inte.« »Eller också slutade det göra ont«, sa Mattias. Jag ville verkligen att han skulle torka sig i ansiktet. »Streptokocker slutar inte bara göra ont«, sa Leo. »Ska jag gå in och fixa nästa rätt?« frågade jag.

»Men vi har ju glömt att sjunga!« sa Leo. Alla nickade. Vi hade glömt sången. Det var bara andra gången vi firade Rysslands nationaldag, men det var redan en tradition med sina fasta punkter. Leo kunde ryska hjälpligt och hade en vacker baryton och när han kom ut efter att ha satt igång datorn med Röda arméns manskör stämde han in. Elin sjöng falskt och kunde inte texten men dolde det med sitt stora glada leende. Mattias hällde upp mer vodka.

»Den är så himla fin«, sa Elin när det blev tyst, »så pampig.« »To mother Russia«, sa Leo och höjde glaset. Jag ansträngde mig för att inte fnittra. Vi skålade. Jag gick in och hämtade blinierna och satte in steken i ugnen på samma gång. Jag ville egentligen ha köttet mer välstekt, men Leo sade att han vägrade äta om det gick upp till mer än 45 grader. Den borde därför inte ta mer än en kvart, men jag satte i en kött-termometer för att vara säker.

»Gud vad gott«, sa Elin när hon smakade sin blini med laxrom och smetana. Jag fattade inte grejen med smetana, man kan väl lika gärna ha crème fraiche, men Leo hade varit väldigt bestämd på den punkten så jag hade åkt till Hötorgshallen och handlat i den finska affärsbod han rekommenderat.

När jag ätit upp tände jag en cigarett. »Du måste få henne att sluta med det där Leo!« Elin tittade anklagande på mig och på Leo. På mig igen. »Det är så himla ofräscht.« Hennes pappa hade dött i cancer nyligen, hon var nästan ursäktad. Sedan föll hon tillbaka i det keliga »för det är ju inte som att du hatar henne och vill att hon ska få cancer, eller hur?«

Jag tog ett djupt bloss och blåste röken mot henne. Hon hostade. Jag log. Hon log tillbaka. Vi skålade.

Det blev varmrätt och vin och det var fortfarande läsljust ute, himlen i smutspastell. Från balkongen såg man ner mellan husen, på en gård med sandlåda och klätterställning. Det lekte väldigt sällan barn där, men nu satt där åtminstone två personer på en bänk bredvid syrenhäcken. Det var kvarterets alkoholister, om man med termen nu menar förtidspensionerad finländare som urinerar i trapphus och aldrig får plats på behandlingshem. Om man inte menade oss.

Vi åt och skålade och drack. Köttet var perfekt, Leo kysste mig på munnen. Mattias smekte Elin över armen. Hon log mot ingen särskild. Vi pratade om vilka djur som passar för djurförsök. »Hams­trar är liksom söta och äckliga samtidigt«, sa Elin. »Gulliga skadedjur«, sa jag, »det är evolutionärt intressant.«

»Det här måste göras lite mer konsekvent nästa gång«, sa Leo när han kom tillbaka från toaletten med sin sovjetiska skärmmössa. »Ja, maskerad!« skrek Elin. »Vad har man på sig då?« frågade jag. »Ryska horkläder såklart!«, sa ­Mattias. »Åh, leopardmönstrat!« skrek Elin. »Det skulle vara skitsnyggt mot din hud dessutom«, sa hon åt mitt håll. Leo hade en gång köpt en fruktansvärt dyr leopardbehå åt mig i present, men jag hade bytt den mot en svart. Nu fick jag ont i huvudet av den vulgära syrendoften.

På det stora fatet låg några köttslamsor i en pöl av halvt intorkat blod. Köttsaft. Det heter köttsaft när det kommer från något som redan är dött. Jag hade en brunröd fläck på magen. När jag gned på den med en salivblött tumme blev kanterna suddigare och fläcken större.

»Det är så bra här att man kan spela musik på balkongen utan att någon klagar.« Mattias hade satt på någon gladledsen indiehit och rörde sig nästan i takt till musiken. När han böjde ner huvudet såg man att han mycket snart borde börja raka av håret för att dölja håravfallet. »Ska vi åka in till stan sen?« frågade han. Jag visste inte. Tunnel­banan hade väl slutat gå. »Vi har efterrätt kvar«, sa jag. Jag visste inte var Elin och Leo var. Mattias hällde upp de sista nu rätt varma dropparna ur vodkaflaskan i våra glas. Vi skålade tyst. »Jag har fått sparken«, sa han. »Jaha.« »Va?« »Varför då«, menade jag. »Jag har åkt på massor av resor som egentligen inte behövdes för att jag kände för det och för att jag ville känna mig viktig.« »Jaha.« »Jag har varit i New York fyra gånger för ett projekt senaste halvåret, och tre av gångerna var det fejkresor.« »Nu kommer jag bli arbetslös mitt i en lågkonjunktur och alla kommer veta att jag är en psykiskt instabil lögnare.« »Du är inte värre än de flesta«, sa jag. Han tog emot en av mina cigaretter.

»Jag har inte berättat för henne.« Jag försökte och misslyckades göra rökringar. »Hon kommer bli vansinnig. Vi har topplån och Elin har räknat med att jag ska få sommarbonus för att vi ska kunna åka på semester.« »Det går säkert bra. Sådana som du brukar väl få nytt jobb på en gång.« »Såna som jag förväntas inte göra sånt här, såna som jag förväntas sköta sitt jobb och dra hem sina pengar och stå ut. Såna som jag förväntas alltid stå ut!« Hans röst sprack. Jag satt vid bordet och tänkte på karriärmöjligheterna för receptionister, han stod vid balkongräcket och tittade ut. Nu var det så mörkt som det blev.

»Vi kommer behöva sälja lägenheten nu när priserna är urusla, och jag är för fan inte med i a-kassan. A-kassan liksom? Herregud.« Han svepte ett glas vin. »Ni kan ju sälja bilen.« »Är du galen?« »Om det behövs alltså, den är väl värd en del.« Deras var en liten silverblå sportbil som såg väldigt dyr ut, och som Elin älskade, men vad visste jag om bilar. »Jamen ändå. Och ändå, om vi skulle göra det så är den ändå belånad till typ det man skulle få ut.« Han drog handen längs balkongräcket som egentligen var lite för lågt, men det var väl sextiotalsstandard. »Jag kommer inte ha råd med den nya ­iphonen«, sa han med gråt i rösten »och jag har redan ställt mig i kö.« Han testade att få upp benet över kanten på räcket, men fastnade halvvägs. »Vi bor bara på andra våningen, du skulle knappt bryta benet.« »Men ändå.« Därinne hörde vi Elin och Leo skratta.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera